Farbror Punk

Andres Lokko – f ö en man med mycket god och ibland lite obstinatare musiksmak. Bekräftar min tes om att hårdrock och musikkritiker är som två magneter och repellerar varann.
I en intervju (chat) i Norska Dagbladet svarar Lokko på frågan om han var på Iron Maidens konsert: ”klart jag inte var där. vad skulle jag dit att göra? musikkritiker bör inte bry sig om metal.”
Vidare säger Lokko: ”jag avskyr metal i alla former. Närmare metal än tangerine med led zeppelin kommer jag aldrig.”
Nu vet jag naturligtvis inte orsaken till Andres avsky för metal. Det kan vara det långa håret, Marshallstackarna, trumsolo, kastratsången, spandexbrallor eller något annat mer Spinal Tap-mässigt i metal musiken. Eller så är det kanske så enkelt att metal, liksom dansband, trallpunk och Eddie Meduza är för folkligt för att Lokko och andra musikkritiker ska kunna klara av det. Det är lite som att erkänna att man gillar buskis – fult, fult, fult och så-in-i-helvete-ocreddigt. Sjlv gillar jag Stefan och Krister - sug på den credpellar.
Själv växte jag upp med Black Sabbath, Deep Purple, Sweet, Slade, Alice Cooper, Kiss, Queen och Blue Öster Cult. 1976 upptäckte jag Thin Lizzy och Aerosmith, men Zeppelin liksom Grand Funk Railroad var lite inte riktigt min grej.
Under punkens första 2-3 år hamnade hårdrocken i garderoben, men under början av 80-talet efter ständig mangling av kompisar som spelade Ted Nugent – Weekend warriors, Scorpions – Tokyo Tapes, Van Halen – 1, Rainbow – Rising så hittade jag tillbaka till hårdrocken. Kan bara nämna att jag faktiskt köpte Motorheads första platta eftersom den låg på Chiswick – bolaget som gav oss Radio Stars, Radiators, Count Bishops, Whirlwind och Skrewdriver (innan Ian Stewart tog namnet och deklarerade sina WP-åsikter).

När nu punken på 80-talet blev tråkig och många av punkbanden blev goth (puk-rockare) valde jag helt sonika att lyssna på hårdrock istället. Där fanns gitarrer och där fanns attityden som lånats från punken. Hårdrock (åtminstone den engelska) var äkta arbetarmusik. Här i Sverige var det inte heller någon tvekan. I Okej kunde man läsa insändarna om: Hårdrock eller synth – och generellt var det arbetargrabbar som gillade hårdrock och (inte alltid) medelklassungar som gillade synth (ok det är en grov generalisering, men ändå).
Hårdrocken gick från att ha varit på 70-talet en ganska homogen genre  till att på 80-talet bli: thrash, AOR, speed metal, sleaze och glam rock, även black metal- och death metal föddes under denna mycket spännande perion.

Under dessa år var Kerramg min bibel och jag hittade mängder med band att ge mig hän åt. Thrashen: Anthrax, Metallica, Exodus, Slayer, VoiVod, Death Angel, Dark Angel, Vio-lence, Testament, Overkill mfl.
Tysk speed: Helloween, Destruction, Holy Moses, Rage, Sodom, Kreator, Running Wild mm..
Svensk hårdrock gav oss inte bara Europe, nej satan fanns också i form av Bathory. Men det var mycket hårdrock Steel Wings, Glory Bells Band, 220 Volt, Treat, Madison, Spellbound, Six Feet Under, Motherlode och finfina Overdrive. Red Baron, Aphrodite, Axewitch och Candlemass fanns såklart med. Men ändå var det Easy Action som under några månadet var favoriter tillsammans med Hanoi Rocks – Glamrock rules.
Men att räkna upp 80-talsfavvisar innebär såklart att följande namn måste finnas med:
Venom, Raven, Y&T, Wrathcild, Faster Pussycat, GnR, L.A Guns, Poison, Lizzy Borden, Gary Moore, Stryper, White Lion, Sepultura, Celtic Frost, Tank, Pretty Boy Floyd, T.N.T, Agony, House of Lords, Sabbat, Quiet Riot, King Kobra, Xentrix, Virus, Armored Saint..ja ni fattar jag kan rabbla namn i all evighet. (nästan)

All denna hårdrock konsumerades jämte Billy Bragg, Screaming Blue Messiahs, Alarm, Big Country, Dexys, Barracudsa, Saints, Lime Spiders, Thirteen Moons, Siuge Siuge Sputnik, Waterboys, Alison Moyet, Eurythmics, Watermelon Men, Wayward souls, Green on red, Jesus and Mary Jane, Toy Dolls mfl..
Det var och ÄR blandningen mellan genrerna som gör lyssningen till en njutning, att övurhuvudtaget kunna existera. Livet utan ett varierat soundtrack är som att käka makaroner varje dag. Min älskling tycker att jag har lite väl många val till frukosten. Jag vill kunna åtminstone ha tre-fyra val av bröd och pålägg till frukost samt den ständiga elgitarren – Kaffe.
Och det är så min musikaliska smak fungerar. En panna kaffe  - elgitarrer sen väljer jag resten efter humör.
Avslutningsvis för att ni ska fatta - en liten blandcd-lista, som den bör se ut:
Romantics – Tomboy
Nuclear Assult – Hang the pope
Hysteric Blue – Reset me
D  Generation – Waiting for the next big parade
De Lillos – Neste sommer
Fifth Angel – In the fallout
Dusty Springfield – Yesterday when I was young
Big Star – Ballad of El Godo
Anthrax – Gung ho
The Dells – Didn’t I blow your mind?
Thin Lizzy – South bound
The Bureau – Only for sheep
Fountains of Wayne – Stacey´s mom
Love Affair – A day without love
Totta – Grand Hotel
McAlmond Butler – Falling
Slayer – South of heaven
Rialto - Summers over
Agony – Deadly legacy
Steve Earle – Poison lovers
Snowy White – Bird of paradise
To die for – It´s a sin
Unwanted – Fraulein
Wizzard – Rock n roll winter
VoiVod – Fuck off and die
Helen Love – Does your heart go boom
Lemon – Summer ghosts
Dynamo Chapel – You only tearing us apart
Modern Eon – Childs play
Pleasure Bombs – Fade to black
Dream Evil – Heavy Metal Jesus
Torsten Flinck – Vi äro tusenden
Blond – The Lilac Years
Dropkick Murphy´s – Workers song