Videonostalgi eller skräckfilm är bäst på hösten.
Jag har haft video sedan 1979 då jag köpte en begagnad VCR 1500 av den lokale discjockeyn Flying Dutchman.
Genom åren avverkades ett antal ”tv-bandspelare” som det till en början kallades i reklamen. Det primära var nämligen just det att banda från TV. Men det skulle komma att ändras.
I januari 1980 utbröt moralpanik i Sverige. Studio-S sände ett program ”Vem behöver video?”. Dagen efter fick man försvara sig rejält i skolan. Inte nog med att man hade video, jag hade även Motorsågsmassakern. Ja, tänk hur perverterad man kunde vara vid 16 år ålder.
Den bästa effekten av Studio-S programmet (för egen del men även många andras) var att företaget Video Tape Center fick stora skälvan och ”sålde av” rättigheterna till flera av sina nysläppta rysare som: Boogey Man, Zombie, Tukthuset, Tool box murders, Satden med levande döda.osv. Köpare var en ”klippare” som tack vare Studio-S-programmet insett att nu skulle marknaden explodera. Ett ”Rysarpaket” sattes ihop och detta blev Video Invests (Ja, ni hör på namnet. Det skulle kunnat vara Wallenbergarna i farten) första paket. Det skulle bli ett till innan censurivrarna fick sin vilja igenom att sätta saxarna i ALLT som fanns på video.
Jag kan ännu minnas den (skadliga) upphetsning jag kände när jag hösten –81 såg några av dessa filmer på den lokale videouthyrarens hylla. Nightmare City, Cannibal Ferox, Schizoid mfl.. Men jag valde att hyra Lucio Fulcis mästerverk Staden med levande döda. Vad kan man säga? Det var en otrolig filmupplevelse, till trots att den faktiskt var cencurerad (borren genom huvudet, flicka spyr upp sina inälvor) så fanns mängder med blod och en otroligt skön stämmning där musiken spelade en mycket stor roll.
Efter denna filmupplevelse var det kört. Jag har sedan dess sett mängder med skräckfilm, bra som dåliga men också pretatiösa och mediokra. Några har gett mig samma mys-rys-känsla som Staden.. men tyvärr har medparten varit bara helt ok.
Trots att the ”Golden era of gore” (tidigt 80-tal) är sedan länge är borta så har det också på senare år kommit filmer som jag kunnat ge tummen upp. Naturligtvis är det asien, japan och korea som gett mig de kallaste kårarna. Men glädjande nog också Storbritannien som med några independentrysare hittat mitt hjärta. Dog Soldiers, 28 days later och Shaun of the dead är filmer som jag uppskattat. Kanada har bjussat på Ginger Snaps trilogin och stämningsfulla Dead End. Till och med slappa Hollywood (Varför ska vi satsa på ett nytt spännande manus när vi kan göra en re-make) har överraskat med bl.a nyversionen av Dawn of the dead.. andra bra amerikanska rullar med blinkningar till historien har varit Cabin Fever och House of 1000 corpses.
Men fortfarande är det ändå lättast att med DVDns hjälp flytta sig tillbaka till en tid då skräckfilm var ohälsosamt och rent ut sagt livsfarligt för en ”normal människa” att se. En tid då Lucio Fulcis The Beyond ännu inte hunnit bli klassiker och hyllats av Quentin Tarrantino, men åtminstone fått Jocke Larsson (Joey Tempest) att skriva låten Seven doors hotel.
Och det är ännu med samma förtjusning jag kurar ihop mig på soffan när jag hör de inledande tonerna i House by the cemetary eller ser den svepande kameran (i skogen) i början av Evil Dead.
Vissa säger att film är bäst på bio, själv säger jag: Skräckfilm är bäst på hösten.
Genom åren avverkades ett antal ”tv-bandspelare” som det till en början kallades i reklamen. Det primära var nämligen just det att banda från TV. Men det skulle komma att ändras.
I januari 1980 utbröt moralpanik i Sverige. Studio-S sände ett program ”Vem behöver video?”. Dagen efter fick man försvara sig rejält i skolan. Inte nog med att man hade video, jag hade även Motorsågsmassakern. Ja, tänk hur perverterad man kunde vara vid 16 år ålder.
Den bästa effekten av Studio-S programmet (för egen del men även många andras) var att företaget Video Tape Center fick stora skälvan och ”sålde av” rättigheterna till flera av sina nysläppta rysare som: Boogey Man, Zombie, Tukthuset, Tool box murders, Satden med levande döda.osv. Köpare var en ”klippare” som tack vare Studio-S-programmet insett att nu skulle marknaden explodera. Ett ”Rysarpaket” sattes ihop och detta blev Video Invests (Ja, ni hör på namnet. Det skulle kunnat vara Wallenbergarna i farten) första paket. Det skulle bli ett till innan censurivrarna fick sin vilja igenom att sätta saxarna i ALLT som fanns på video.
Jag kan ännu minnas den (skadliga) upphetsning jag kände när jag hösten –81 såg några av dessa filmer på den lokale videouthyrarens hylla. Nightmare City, Cannibal Ferox, Schizoid mfl.. Men jag valde att hyra Lucio Fulcis mästerverk Staden med levande döda. Vad kan man säga? Det var en otrolig filmupplevelse, till trots att den faktiskt var cencurerad (borren genom huvudet, flicka spyr upp sina inälvor) så fanns mängder med blod och en otroligt skön stämmning där musiken spelade en mycket stor roll.
Efter denna filmupplevelse var det kört. Jag har sedan dess sett mängder med skräckfilm, bra som dåliga men också pretatiösa och mediokra. Några har gett mig samma mys-rys-känsla som Staden.. men tyvärr har medparten varit bara helt ok.
Trots att the ”Golden era of gore” (tidigt 80-tal) är sedan länge är borta så har det också på senare år kommit filmer som jag kunnat ge tummen upp. Naturligtvis är det asien, japan och korea som gett mig de kallaste kårarna. Men glädjande nog också Storbritannien som med några independentrysare hittat mitt hjärta. Dog Soldiers, 28 days later och Shaun of the dead är filmer som jag uppskattat. Kanada har bjussat på Ginger Snaps trilogin och stämningsfulla Dead End. Till och med slappa Hollywood (Varför ska vi satsa på ett nytt spännande manus när vi kan göra en re-make) har överraskat med bl.a nyversionen av Dawn of the dead.. andra bra amerikanska rullar med blinkningar till historien har varit Cabin Fever och House of 1000 corpses.
Men fortfarande är det ändå lättast att med DVDns hjälp flytta sig tillbaka till en tid då skräckfilm var ohälsosamt och rent ut sagt livsfarligt för en ”normal människa” att se. En tid då Lucio Fulcis The Beyond ännu inte hunnit bli klassiker och hyllats av Quentin Tarrantino, men åtminstone fått Jocke Larsson (Joey Tempest) att skriva låten Seven doors hotel.
Och det är ännu med samma förtjusning jag kurar ihop mig på soffan när jag hör de inledande tonerna i House by the cemetary eller ser den svepande kameran (i skogen) i början av Evil Dead.
Vissa säger att film är bäst på bio, själv säger jag: Skräckfilm är bäst på hösten.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Har du kvar dina VCR band ? Eller känner någon som har detta. Jag är intresserad av gamla inspelningar från TV.
Postat av: F Punk
Ja för tusan alla. Men det är SVR band för Grundigs 4004 spelare.
Trackback