Hurra - unga tjejer stoppar Natacha Peyre
Natacha Peyre, som kanske är mest känd för att ha skapat fred på jorden, proklamerat värdegrunden, utrotat fattigdommen och sagt att skönhet kommer inifrån, fick nyligen sin spelning på en gymnasieskola i Linköping inställd.
Tjejerna på skolan rev ner hennes affischer och ansåg att Natacha ger fel signaler till unga tjejer, att man inte duger som man är utan måste förbättra sig på alla möjliga sätt.
Hennes manager Michael “Jag jobbar bara med riktiga artister” Brinkenstierna, säger:
- Vi ville inte såra någon. Vi ville att skoleleverna skulle få se en annan sida av Natacha och hennes sätt att arbeta på, men det föll tydligen inte i smaken, så det är tråkigt.
Han säger vidare:
- Folk har förutfattade meningar och kan inte ta till sig något nytt och det får ta den tid det tar.
Hur kan han tro något annat.
Natacha hade taskig självbild och bad därför sina föräldrar om bakstbollspattar, så hon skulle kunna känna att hon dög. När hon sen ställer upp i ”Snillen spekulerar” d.v.s Paradise Hotel och gnäller för att man hård *höhö* exponerar dessa pattar i TV, så ger hon natulrligtvis bilden av att hon är både begåvad, seriös och intelligent. NOT!
Att hon dessutom får spela in en skiva bara för att hon är ”känd” är rent ut sagt förjävligt. Inte blir det bättre för att hon liksom ”nötpåsen” Britney Spears massakrerar en juste hårdrocksklassiker, i Natachas fall AC/DCs TNT. Skottpengar på dylik skit borde det vara.
Det är vid såna här tillfällen jag blir glad när unga tjejer protesterar.
Att de visar att nu får det vara nog!
Fy fan va ni är bra!
Tjejerna på skolan rev ner hennes affischer och ansåg att Natacha ger fel signaler till unga tjejer, att man inte duger som man är utan måste förbättra sig på alla möjliga sätt.
Hennes manager Michael “Jag jobbar bara med riktiga artister” Brinkenstierna, säger:
- Vi ville inte såra någon. Vi ville att skoleleverna skulle få se en annan sida av Natacha och hennes sätt att arbeta på, men det föll tydligen inte i smaken, så det är tråkigt.
Han säger vidare:
- Folk har förutfattade meningar och kan inte ta till sig något nytt och det får ta den tid det tar.
Hur kan han tro något annat.
Natacha hade taskig självbild och bad därför sina föräldrar om bakstbollspattar, så hon skulle kunna känna att hon dög. När hon sen ställer upp i ”Snillen spekulerar” d.v.s Paradise Hotel och gnäller för att man hård *höhö* exponerar dessa pattar i TV, så ger hon natulrligtvis bilden av att hon är både begåvad, seriös och intelligent. NOT!
Att hon dessutom får spela in en skiva bara för att hon är ”känd” är rent ut sagt förjävligt. Inte blir det bättre för att hon liksom ”nötpåsen” Britney Spears massakrerar en juste hårdrocksklassiker, i Natachas fall AC/DCs TNT. Skottpengar på dylik skit borde det vara.
Det är vid såna här tillfällen jag blir glad när unga tjejer protesterar.
Att de visar att nu får det vara nog!
Fy fan va ni är bra!
I Molkom blir man inte bortskämd
Läser en intervju med Molkombördige Ulf Malmros i Dagens Arbete.
Några gånger i veckan åker jag genom Molkom på min färd mellan Hagfors och Universitetet i Karlstad. Och min personliga relation till Molkom inskränker sig till ett moppeköp, en begagnad Zundapp, införskaffad en solig dag i början av maj 1980. Samt en föreläsning 1995 då jag blev ombedd av min kamrat Mats att hålla ett anförande om Punk på Molkomsfolkhögskola. Då Mats och några andra ordnat en temadag om musik.
Jag var faktiskt ersättare för Johan Johansson som befann sig på solsemester.
Detta var min debut som föredragshållare - mitt elddop..
Hur det gick?
Jo, efter en småvinglig debut så var jag snart i mitt esse till de tre andra föreläsningarna. Och efter sista föreläseningen kom rektorn fram och gratulerade till en mycket bra förelösning, det var Ulf Malmros pappa.
Kanske var det då min kommande yrkeskarriär som lärare initsierades. Och när jag nu tänker på detta kan jag också se kopplingen till varför Ulf blivit en bra filmskapare.
För som pedagog bör man vara ärlig och ta fram det bästa ur sina elever, och jag antar att pappa Malmros gav Ulf den feedback som han behövde för att kunna utvecklas och gå vidare.
Trots en medelklassbakgrund ter sig Ulf som en klassisk hanverkate. En arbetare som gillar sitt jobb och gör det för han kan det. Bra dessutom.
Han kan tälja till en film och det är inte märkvärdigare än så.
I intervjun i DA ger Ulf uttryck åt sim irritation över att filmbranchen ser sig som förmer. Det är bara en filmjävel, som han säger.
Fast det är inte bara filmbranchen.. musik- konst och författarbrancherna är likadana.
Man har helt enkelt glömt att det (bara) är ett hanverk man håller på med. Någonting som man har en fallenhet för. Och som man borde känna sig tillfreds med att få ägna sig åt, då det är få förunnat att kuna livnäsa sig på det man ”egentligen kan”.
Kanske borde folk bo lite mer i ”hålor” som Molkom och Hagfors.. låta tristessen forma och utveckla deras fantasi och lust för ett bra arbete utan löjliga åthävor.
Visst, alla vill läsa om skandaler och alla älskar att se kändisar sitta på sin pidestal och sedan falla.
Jag menar inte att man skulle avskriva ”kändisarna” deras roll som förebilder eller inspiratörer. Utan tanken är att man ska vilja lära sig ett yrke och skita i om man får gå på kändisfester om man lyckas eller ej.
Det jag efterlyser är en form av ”gammal hederlig” yrkesstolthet. För även om du nu står på Dramatens scen, turnérar i Japan eller bygger scenogrfin på lokalteatern ska du kunna tänka:
Va kul att jag får göra det här som jag är bra på vilken privilegierad person jag ändå är. Samtidigt som du tänker på alla som måste göra det där som du slipper.
Några gånger i veckan åker jag genom Molkom på min färd mellan Hagfors och Universitetet i Karlstad. Och min personliga relation till Molkom inskränker sig till ett moppeköp, en begagnad Zundapp, införskaffad en solig dag i början av maj 1980. Samt en föreläsning 1995 då jag blev ombedd av min kamrat Mats att hålla ett anförande om Punk på Molkomsfolkhögskola. Då Mats och några andra ordnat en temadag om musik.
Jag var faktiskt ersättare för Johan Johansson som befann sig på solsemester.
Detta var min debut som föredragshållare - mitt elddop..
Hur det gick?
Jo, efter en småvinglig debut så var jag snart i mitt esse till de tre andra föreläsningarna. Och efter sista föreläseningen kom rektorn fram och gratulerade till en mycket bra förelösning, det var Ulf Malmros pappa.
Kanske var det då min kommande yrkeskarriär som lärare initsierades. Och när jag nu tänker på detta kan jag också se kopplingen till varför Ulf blivit en bra filmskapare.
För som pedagog bör man vara ärlig och ta fram det bästa ur sina elever, och jag antar att pappa Malmros gav Ulf den feedback som han behövde för att kunna utvecklas och gå vidare.
Trots en medelklassbakgrund ter sig Ulf som en klassisk hanverkate. En arbetare som gillar sitt jobb och gör det för han kan det. Bra dessutom.
Han kan tälja till en film och det är inte märkvärdigare än så.
I intervjun i DA ger Ulf uttryck åt sim irritation över att filmbranchen ser sig som förmer. Det är bara en filmjävel, som han säger.
Fast det är inte bara filmbranchen.. musik- konst och författarbrancherna är likadana.
Man har helt enkelt glömt att det (bara) är ett hanverk man håller på med. Någonting som man har en fallenhet för. Och som man borde känna sig tillfreds med att få ägna sig åt, då det är få förunnat att kuna livnäsa sig på det man ”egentligen kan”.
Kanske borde folk bo lite mer i ”hålor” som Molkom och Hagfors.. låta tristessen forma och utveckla deras fantasi och lust för ett bra arbete utan löjliga åthävor.
Visst, alla vill läsa om skandaler och alla älskar att se kändisar sitta på sin pidestal och sedan falla.
Jag menar inte att man skulle avskriva ”kändisarna” deras roll som förebilder eller inspiratörer. Utan tanken är att man ska vilja lära sig ett yrke och skita i om man får gå på kändisfester om man lyckas eller ej.
Det jag efterlyser är en form av ”gammal hederlig” yrkesstolthet. För även om du nu står på Dramatens scen, turnérar i Japan eller bygger scenogrfin på lokalteatern ska du kunna tänka:
Va kul att jag får göra det här som jag är bra på vilken privilegierad person jag ändå är. Samtidigt som du tänker på alla som måste göra det där som du slipper.
Johnny Rotten 50 år.
Tja det låter som en ossannolikhet. No future..
Men mannen som påståtts säga: "Lita inte på nån över 20" fyllde 50 år igår.
Fan.. han är ju lika gammal som Mick Jagger..typ..
Detta faktum får en själv att inse att det är jääävligt länge sedan punken var ny. Men det fina i punksången är att genren ständigt hittar en ny generation som gillar både det esteiska utrycket, texterna (politiken) och musiken.
Visst kan man säga att punk anno 1977 har mkt lite med punk modell 2006. Men defakto så är det i grund och botten som med Ramones 4-killar, 3-ackord och 2-minuter i 1-låt - fortfarande.
Sex Pistols är nog inget band man idag börjar med när man upptäcker punk, men många hittar dem genom, den sedan länge döde ikonen, Sid Vicious. Han hade den goda (dåliga) smaken att "Die before he got old".. och har på så sätt fått stå som en punkens ikon.
Rotten å andra sidan har överlevt, gjort sig en karriär och lever ganska (mycket) gott idag.
Man kan tycka vad man vill om hans sätt att leva idag, men hans elaka tunga fungera lika effektivt nu som då. Att lyssna på en intervju med Rotten är ett rent nöje, sarkasmer och förolämningar på ett träffsäkert sätt. Kanske borde han ha sin talkshow eller änga sig åt föredrag eller stand up sarkasm.
Texterna från Pistolstiden står sig mycket bra idagens klimat, naturligvis bör de ses i det sammanhang som de skrevs. Men att hylla Dylan och ingorera Pistols är rent snobberi.
Så grattis på födelsedagen din jävla gubbstrutt.
Were so pretty vacunt..
Men mannen som påståtts säga: "Lita inte på nån över 20" fyllde 50 år igår.
Fan.. han är ju lika gammal som Mick Jagger..typ..
Detta faktum får en själv att inse att det är jääävligt länge sedan punken var ny. Men det fina i punksången är att genren ständigt hittar en ny generation som gillar både det esteiska utrycket, texterna (politiken) och musiken.
Visst kan man säga att punk anno 1977 har mkt lite med punk modell 2006. Men defakto så är det i grund och botten som med Ramones 4-killar, 3-ackord och 2-minuter i 1-låt - fortfarande.
Sex Pistols är nog inget band man idag börjar med när man upptäcker punk, men många hittar dem genom, den sedan länge döde ikonen, Sid Vicious. Han hade den goda (dåliga) smaken att "Die before he got old".. och har på så sätt fått stå som en punkens ikon.
Rotten å andra sidan har överlevt, gjort sig en karriär och lever ganska (mycket) gott idag.
Man kan tycka vad man vill om hans sätt att leva idag, men hans elaka tunga fungera lika effektivt nu som då. Att lyssna på en intervju med Rotten är ett rent nöje, sarkasmer och förolämningar på ett träffsäkert sätt. Kanske borde han ha sin talkshow eller änga sig åt föredrag eller stand up sarkasm.
Texterna från Pistolstiden står sig mycket bra idagens klimat, naturligvis bör de ses i det sammanhang som de skrevs. Men att hylla Dylan och ingorera Pistols är rent snobberi.
Så grattis på födelsedagen din jävla gubbstrutt.
Were so pretty vacunt..