Farbror Punk

Beth och jag har ett Kuttra7 ihop. Nu har vi inte producerat så mycket ihop än, om man nu bortser från vår lille Sven-Iggy, som det är släppfest för runt 7 juni.
Hur som helst har vi alltid pratat om att göra snygga och annorlunda t-shirts eller tröjor. Så när Beth gjorde en Bollnäströja till mitt tecknade alter ego, såddes ett frö om att göra en sådan kollektion på riktigt. Och nu har vi realiserat idén med nedanstående Hälsingehoods (ja, det heter ju så på svenska). Notera också den hälsingska flaggan på armen.

För närvarande existerar bara tre provexemplar av vår Hälsingehood bestående av en svart respektive en vit tröja. Tanken finns också att göra en röd tröja och även t-tröjor.
Kom gärna med kommentarer eller förboka ditt exemplar. Priset kommer att ligga på runt 550 kr då själva tröjan är av hög kvalité och är rätt dyr i inköp. Men du kommer garanterat att vara den coolaste snubben i ditt kvarter.

SPORTEN ÄR DÖD

Jag (Ulla), Åsa (även kallad Pasta) och Eva bildade bandet ungefär hösten 1980 när vi gick på gymnasiet. Jag spelade gitarr och sjöng, Åsa spelade bas och sjöng och Eva var trummis. Egentligen såg vi oss inte som punkare, även om punkvågen säkerligen hade betydelse för att vi satte igång. Vi hävdade att vi var New wave. När vi startade var vi inspirerade av brittiska band som The Undertones, Squeeze, The Jam, Clash men också mer eller mindre obskyra grupper som Swell Maps, The Associates, The Modettes och Raincoats m fl m fl. (Några tjejer där också, alltså.) I Sverige uppskattade vi särskilt Kai Martin & Stick!.

Vi bodde i Kungälv, men det var till Göteborg vi åkte för att gå och lyssna på band, särskilt på Errol's, men också på andra ställen. I Kungälv bestod den lokala scenen mestadels av hårdrocksband. Vi sågs där som väldigt udda typer, punkare förmodligen även om ingen av oss hade punkfrisyr. Jag och Eva hade dessutom ett förflutet i musikskolan. Jag spelade fiol och piano och fortsatte med den klassiska musiken hela gymnasiet vid sidan om Sporten. Musikintresset började således långt innan Sporten. Särskilt jag och Eva hade också, och har fortfarande, ett stort intresse för och en stor kärlek till gruppen 10cc (den ursprungliga sättningen) och de är ju inte särskilt punkiga.

Hur vi kom igång med gruppen? Jag köpte en gitarr + förstärkare på MUG i Göteborg och Jimmy Lagnefors lärde mig att spela en rock- & bluestolva. Åsa skaffade en bas. Vi gick med i den lokala musikföreningen KAMF (tror det stod för Kungälvs Aktiva Musikförening) som bestod av hårdrockare, vilka dock var snälla och nog tyckte vi var ganska roliga. Vi fick då tillgång till deras replokal (källaren till en gymnastiksal) och där vi också fick låna ett trumset. En kille som kallades Gubbs visade Eva lite hur man trummar. Resten listade vi ut själva. Det är väl därför låtarna blev så enkla, eller "minimala" om man så vill. Alla låtarna hittade vi på tillsammans, förutom två "covers": Teenage Kicks (Undertones) och I'm not in love (10cc), men i en betydligt snabbare version, förmodligen oigenkännlig.

Efter en tid kom vi med i Garageligan, som då sedan sin start genomgått en massa förändringar så det var sent i Garageligans historia.

Vår första spelning var på en ungdomsgård (se bifogad bild). Jag minns inte riktigt hur många spelningar vi hade sammanlagt, men vi spelade på några lokala rockgalor, på Sprängkullen (i någon slags stödgala för polska Solidaritet tror jag), på ett ställe som hette Vauxhall, som efterband till Kai Martin & Stick! på Errol's, på Slottskogsfestivalen, på en spelning i Linköping och kanske något till som jag glömt nu.

Kassetten (skiva var aldrig aktuellt, det var alldeles för krångligt) spelade vi in den 11 april 1981 i en studio som det lokala bandet Fagin hade. Det var en demotejp som vi själva gjorde kassettkopior av och sålde. Sven i skivaffären Svens källare (i Göteborg) lät oss lägga några kassetter hos honom till försäljning. Sedan kom vi på något sätt med på samlingsskivan Svenska tonårsband med låten Der Weltcup och på baksidan av skivan stod min adress, så folk från hela landet skrev och ville köpa kassetten. Drygt hundra sålde vi väl allt som allt, det tycker jag var helt OK. Vi skickade ju också kassetten till Ny Våg som bekant, och det var ju väldigt smickrande att Jonas Almkvist ägnade oss ett helt program (15 minuter). Jag har det inspelat, tror jag. Vi lyckades också få John Peel att nämna en spelning i Radio One, han gjorde väl det för att det var en kul grej, antar jag.

Vår musik utvecklades en del efter kassetten. Det finns en liveinspelning från Sprängkullen 23 maj 1982 gjord av Sveriges Radio, där man kan höra skillnaden. Då stod vi kanske "på topp". Men sedan ebbade vårt intresse ut, vi koncentrerade oss på andra saker och rätt som det var insåg vi att gruppen inte fanns längre.

Det bästa med gruppen tycker jag var att själv få känna på hur det var att spela i en grupp och inte bara passivt lyssna på andra. Vi fick vara med om en massa roliga saker och träffa en massa personer vi inte annars skulle ha träffat. En jättebra erfarenhet, med andra ord.
Det sämsta? Jag kommer inte på något.

Idag lever vi liv långt ifrån Sporten-erfarenheten. Vi har egna familjer. Jag och Eva är lärare och Åsa har flyttat till Australien. Vi har fortfarande kontakt även om vi mest av praktiska skäl inte träffas särskilt ofta. När vi väl träffas känns det som vanligt och det är bara att prata på som om ingen tid har gått. Vi blir alla lika positivt överraskade när folk minns oss så här långt efteråt.

Jag brukar inte berätta för särskilt många om Sporten, men gör det ibland om jag vill göra någon förvånad och road på samma gång. De enda elever jag berättat det för var några tjejer som själva hade ett band. Det är alltid roligt när tjejer sätter igång, för det verkar fortfarande idag vara ganska ovanligt.

Till sist, hur fick vi vårt namn? Den frågan fick vi ofta. Jo, vi hatade gymnastik i skolan, men det var Kjell Alinge (radioprataren) som myntade uttrycket för hans program på lördagseftermiddagarna blev så ofta flyttat eller inställt pga sportsändningar, så han tänkte försökte manipulera lyssnarna/världen genom att i radion tjata "Sporten är död" så att den skulle försvinna. Så minns jag det i alla fall, vi hade hört det på radio och bestämde oss för att ta det som namn.

Ulla 2008-02-25

Punkens barn har blivit vuxna och nostalgiska. Den våldsamma anarki som skrämde slag på en generation vuxna höjer inte många ögonbryn idag. Men Jocke Sundberg i Bollnäs, lärare och auktoritet på punk, vet hur livsviktig den varit.

Igår anarki, idag nostalgi, skriver Jocke Sundberg på punktjafs.com. Han kan punk. Han har sådan koll att han handplockats till Svenskt rockarkivs arbetsgrupp som jobbar med att dokumentera svensk rockmusik. Det planerade rockarkivet lyder under Statens ljud- och bildarkiv men ungefär där slutar statens blygsamma engagemang.

- Det är som med all kulturverksamhet, man räknar med att alla engagerade ska jobba ideellt, säger Jocke och jämför med Danmark. Där jobbar en motsvarande arbetsgrupp med ett levande, spännande museum över rockmusiken som slutmål.

- Men där plöjer staten ner miljoner, de har ett helt annat synsätt på kultur. Här lever vi på donationer, ideellt arbete och ett brinnande intresse. Min dröm är att allt ska finnas på nätet, man ska kunna gå in och hämta all kunskap man behöver om vilket band som helst, se bilder på dem och lyssna på musiken. Det ska vara för alla, forskare eller fans, det spelar ingen roll.

Han skrattar lite generat åt sin egen medverkan.

- En massa akademiker och forskare och musiker och så jag...

Det är frestande att skriva att det han inte vet om den tidiga punken är inte värt att veta. Men en subkultur som punken levde sitt eget liv, tog ingen skit och lydde under inga lagar. Jocke söker ständigt vidare i punkhistorien på sin sajt punktjafs. Banden kom, levde en kort tid och gick vidare.

Under tiden växte Jocke Sundberg upp i bruksorten Hagfors i Värmland. Han gick i sjuan när punkgruppen Kriminella gitarrer släppte den allra första punksingeln på svenska.

- Punken var ett sätt att tala om att man inte sällade sig till mittfåran. När man känner sig som en outsider, hormonerna hoppar och man är allmänt obekväm så kommer det plötsligt en musikform som bejakar allt det där. 

- Och punken var betydelsefull för där hamnade de som var engagerade. Med facit i hand kan man säga att progg och punk är bröder. Fast då var proggen en tråkig farbror medan punken sa äh, ta dig röven.

- Punken har förändrat folks sätt att se. Den förändrade inte världen, men den förändrade en massa personer.

Nu har punkens ohängda barn har blivit vuxna och nostalgiska. Och den svenska punken firar trettioårsjubileum på Berns i Stockholm på själva nationaldagen den sjätte juni.

Jocke är 43 år och klippte av sig tuppkammen för några veckor sedan. Han är lärare på högstadiet och pendlar till Celsiusskolan i Edsbyn varje dag. Hans huvudämne är engelska.

- Ja, själv lärde jag mig engelska i musiktidningen New Musical Express. Men det var hopplöst, när man kom till skolan och ville ha hjälp med ord man inte förstod, lärarna hade aldrig hört orden. När Tom Robinson sjöng Sing if you´r glad to be gay, trodde man att gay betydde glad.

- Så gammal är jag, haha.

Jocke hamnade på pricken rätt i livet när han till slut bestämde sig för att plugga till lärare. Att jobba med ungar som är i brytningstiden mellan barn och tonår passar den gamle punkaren perfekt. Han älskar sitt jobb och alla kreativa ungar på tvärs.

- Jag är arbetarklass vet du, praktiskt lagd tack vare pappa, jobbade i industrin och blev uppsagd från järnverket 1993. Arbetsförmedlingen ville att jag skulle studera, men jag var småbarnsförälder, det gick inte. Jag ville slå mig in på data, IT och hamnade i några mediaprojekt i Hagfors. Allt var skitbra men sen gick allt i stöpet när vi inte fick vad som utlovats.

- Jaha, sen hamnade jag i telecombranschen, lödde kretskort och byggde basstationer för 3G-nätet. Det var precis i värsta piken, vi hade hur mycket jobb som helst, jag hade inte varit så svettig sedan jag jobbade i stålverket. Men sen vände allt och Ericson började säga upp folk.

Då, 2001, var tiden inne för Jocke. Han gick ett år på Komvux och pluggade vidare på universitetet i Karlstad.

För ett år sedan var han färdig lärare och flyttade upp till Hälsingland med sambo Beth som har rötterna i Segersta.

- Jag som sagt att jag aldrig skulle flytta norr om Ekshärad.

Men för tolv år sen såg livet definitivt annorlunda ut. Jocke var nyskild och ensamstående pappa till en sjuårig kille. Ledsen och tilltufsad satt han vid datorn och sökte på punk och upptäckte att förutom finska Punknet 77 fanns det inte mycket att hämta på Internet.

- Det blev min terapi, när jag bestämde mig för att bygga upp en sajt helt tillägnad den svenska punken mellan åren 1978 och 1982.

www.punktjafs.com föddes och inte långt därefter uppfann Jocke sitt alter ego på bloggen Farbror Punk med en grov blinkning till Disney´s farbror Joakim ur Kalle Anka och favorittecknaren Charlie Christensens betydligt frispråkigare Arne Anka.

På punktjafs.com lade Jocke ut sin stora samling artikelklipp och intervjuer ur fanzines och bidrog med fakta och kunskap kring banden som frodades i den ursprungliga svenska punkvågen.

- Jag ville göra ett svenskt punkfanzine på nätet helt enkelt. Och det går liksom en osynlig gräns där, när Asta Kask kom runt 1983 med snabbpunken. Idag är punk ett så vitt begrepp.

Numera lyssnar Jocke lika gärna på country och reggae som punk.

- När jag slutade vara ängslig, då började jag lyssna på allt. Frigörelse är alltid bra. Jag lärde mig att vuxen betyder att ta ansvar, men inte att bli tråkig.

(fakta)

Namn: Joakim Jocke Sundberg

Ålder: 43

Är: Lärare, punkare for ever och grundare av sajten punktjafs.com,

Familj: Sambo Beth som han väntar liten bebis med i juni, sonen Chris, 19.

Bor: En trea på Trädgårdsgatan i Bollnäs.

Bästa egenskap: envis

Sämsta egenskap: envis

Detta visste vi inte heller om Jocke:

Idiotfrälst på glögg, året om. Säger att glögg inte behöver vara röd, smaka Blossa och enbart drickas till jul. Favoriserar smaker som hjortron (iskall i skogen), vanilj (i badkaret) och choklad (varsomhelst).

Ansvarig för Nationalteaterns hemsida: Jag gillar samhällsengagemanget, det är givande på samma sätt som punken. Och idag älskar jag deras musik.

Minns med lyckokänsla: Dead Scouts-skivan med Per Persson och Magnus Fagernäs. Deras kopunk med spagetti-westerngitarrer var helt underbar.

Sedan i lördags har man på Blogg.se hållit på med att byta plattform. Något som inneburit att man inte kunnat logga in på bloggen för att göra inlägg. Men, nu så ska det förhoppningsvis fungera som vanligt igen.