Mer RH-Negativ



Från tidningen Now and Then - Wilmer X - familjeträd.



M.I.D - en gång för länge sedan....

Inför lördagens M.I.D-spelning på Tranan i Bollnäs passar jag på att lägga upp ett klipp från en tid då varken bloggar eller Internet fanns i var mans hem.


Neon Rose - hårdrocksnostalgi



Ett band som jag missade när det begav sig, men återupptäckte när det startade om i slutet av sjuttiotalet var Neon Rose. Ett av landets bästa hårdrocksband någonsin. Och bättre sent än aldrig så finns bandets samtliga skivor återugivna på cd med extraspår. En hemsida finns också.
Och på tal om Neon Rose. På hemsidan Atmosphere in Rock som bl.a dokumenterar Edsbyns/Voxnadalens musikliv hittar man bilder och reportage från Neon Roses framträdande i Voxnabruk sommaren 1975.
Helt fantastiskt!




Titta också på coola färgbilderna från Voxnabruk HÄR!


 

Troublemakers - Vi återvinner Backstage

 

Troublemakers - Made in Sweden



Allt sedan “comebacken” på 90-talet har Troublemakers varit ett av landets mest pålitliga punkband både live och på skiva. Bandet har aldrig följt några musikaliska trender utan haft samma rockenrollbotten som Ramones och Motorhead.

På bandets nya platta “Made In Sweden” som släpps på norska bolaget Swindle Records (vilket drivs av Troublemakersfanset Ronny Lauritzen) levereras samma klassiska punkrock man kommit att se som Troublemakers signum. Att det hela serveras på världens bästa rockspråk - Göteborgska, gör förstås hela anrättningen ännu mer delikat. Enligt Blomgren är det denna gångn“lite mer av partyplatta av omogna män som vägrar släppa taget."


Proletärmockan “Handgranat” inleder och klockar in på Ramonestiden 1,52. Och så fortsätter det, ingen låt över tre minuter, med ett undantag “Elvis och jag” med maratonlängden 3,13. En låt som får mig att tänka på Nisse Hellbergs mest “Ramonespunkiga” låtar.

Troublemakers har musikaliskt alltid varit lika delar ilska som lycka. Så också denna gång, “Sommaren som kommer“, “Min egen revolution“, “Blå“, “Made in Sweden” och “Bastarder“. Är alla låtar som får mig att vilja skruva upp volymknappen till 11. “Bastarder” bjuder dessutom på ett Jerry Lee piano och ett OiOiOi eller är det möjligen Ojojoj?

Schlagerdängan “Partytrash” är mer efterhängsen än ett gäng fundamentala alliansministrar. Bra sa Bill, toppen sa Bull.

Att Troublemakers efter nästan 30 år som band fortfarande har punkens energi och vilja är imponerande. Och så länge det finns orättvisor så finns det alltid textämnen, menar Blomgren.

Och med tanke på att allianssverige nu går upp i brygga inför det stundande prinsessbröllopet, tycker jag att vi skruvar upp volymen på låten “Made In Sweden” och liksom Troublemakers firar det hela med molotovcocktail och Prinsesstårta.



Från svenska hjärtans djup en gång, en samfälld och en enkel sång som går till kungen fram:
Prinsar och prinsessor, grevar och baroner, jag har laddat med hundra patroner.
Ett-två-tre-ge fyr!

23 Till - Vi återvinner Backstage

 

 

Här kan du lyssna till bandets tidiga demos 82 - 83.

Glöm inte heller att besöka 23 Till på Myspace

RH-Negativ en kort historik



Ingvar Johansson en gång gitarrist i RH-Negativ har hört av sig och naturligtvis bad jag honom att plita ner bandets historik.


Ingvar:
RH-Negativ uppstod ur ett annat band, Bröderna Grymm (Inte samma band som släppte en singel) som var ett punkband med blåsare.Vi började spela ihop under gymnasietiden. Det var ett kul band för alla medlemmarna var totala nybörjare. Vi lärde oss de första rudimentära grunderna tillsammans och plockade ibland in folk som kunde lira för att visa oss. Vi var dock helt oblyga och orädda och hade första spelningen tämligen omgående. Ambitionen var att spela Troggs Wild thing men vi klarade den inte. Alla låtar gick riktigt sakta för att vi skulle hinna med att byta ackord Slow-punk kanske. Blev dock något bättre med tiden.


RH Negativ bildades c a 1980 och fanns i knappt två år. Vi spelade ute en hel del på musikfester, ungdomsgårdar och musikforum. Singeln är inte alls representativ för hur bandet lät. Live var det mycket stökigare, råare och larmigare. Vi spelade covers av Cramps och Gun Club och mycket 60-tals garage. Konserterna inleddes med ledmotivet till James Bond. Mot slutet kom det till en del österländskt flummande också. Bandet hade också en popfraktion och någon som var lags åt progg/symfonirock. Det är väl så det blir i småstäder. Det finns inte så många personer att välja på.


Bandet splittrades 82. Några lade av med spelandet. Jag och Johan Mattson bildade DR Yogami tillsammans med rytmsektionen från ett lokalt punkband som hette Herr Glömsk och dom vansinniga samt Mats Bengtsson som spelat med Babylon Blues Wilmer X m fl mfl. Jag slutade efter några månader när jag insåg mina musikaliska begränsningar och ersattes av Kent Olsson som också varit med i RH Negativ. Dr Yogami blev ju lite halvetablerade och gjorde två singlar, 1 LP o 1 CD samt några turner inom och utanför Sverige.


Bassisten från RH Negativ, Hans Sacklén spelade senare i Watermelon Men som gjorde ett par LP och spelade mycket i utlandet. Sista plattan gjordes på WEA.


Förutom singeln gjorde RH Negativ en låt "Din Gud för dagen" på samlingsplattan, Skånsk Rock. Vi spelade in rätt många konserter och det finns också en radioinspelning gjord av Radio Kristianstad. Var banden finns vet jag inte men har börjat göra eftyerforskningar.


Vi får hoppas på att efterforskningarna ger resulat. Tills dess får ni nöja er med singeln som ni kan ladda
här!

 


Sonic Surf City - Vi återvinner Backstage

För snart fyra år sedan skrev jag ett inlägg om Sonic Surf City där jag förklarade min kärlek och längtan efter en comeback från bandet. Och förra året kom de äntligen tillbaka inför en jublande Pekingpublik.
Så för att friska upp minnet kring gruppen så publicerar jag en artikel från eminenta svenska rocktidningen Backstage.

 


Besök bandets MySpace:

Reeperbahn - vi återvinner Backstage






Köptips

Har några fanzines till försäljninge på Tradera.



Ett steg framåt, två tillbaka eller varför jag inte har någon årsbästalista.

Dagens I-landsproblem....

I slutet av varje år dyker alla dessa listor som sammanfattar musikåret. Och de senaste tio åren har jag inte lyckats "hänga med" för att själv kunna göra en dylik lista. För när jag läser årsbästalistorna upptäcker jag snart att än den ena än den andra plattan har jag inte hört. Jag lyckas missa de flesta "snackisplattor" och nya släppen från äldre storheter. Detta får mig att rannsaka mig själv, för visst fan har jag väl hört ny musik under året som gått och visst har jag väl lyssnat på nya plattor och på nya band!?!?!?
Svar: JA.
Men, det visar sig att det är oftast med punk, ska, metal, glam, döds, black eller någon annan form av väsnig musik. För bloggarna jag hänger på, tidningarna jag läser och myspacesidorna jag hittar är av nämnda typ.
Jag läser inte Sonic eller skivrecensioner i dagspressen. Inte heller har jag längre någon musikskribent som jag följer och får tips från. Visst SYV-kollegan kommer ibland med tips på ny musik, men jag glömmer bort att kolla upp förslagen och hittar istället något nytt metalband som Die Hard och blir otroligt nöjd för att det låter som Venoms gamla strumpor.
För ett problem med att vara 45 år är att åtminstone 35 av dessa har jag lyssnat aktivt på musik. Jag har betat av band och genrer. Jag har snokat genom decennierna sedan rockens födelse och hela tiden hittat något jag gillat.
Min smak har hela tiden breddats, men i takt med att genrer formats har smaken också svällt ut över alla bräddar. Jag gillar för mycket helt enkelt.
Eller det är för enkelt att säga så. Problemet är att jag genom min breda smak känner ett behov att gå tillbaka i tiden och upptäcka eller återupptäcka musik.
Artister som jag i min ungdom missat eller för den delen ratat på grund att det var "fel" typ av musik just då. Och genom Internets alla genrespecialiserade bloggar så hittar jag ständigt gammal musik.
Ett exempel är Jobriath som jag aldrig skulle ha hört utan Internet eftersom han var utanför min horisont när jag som 11-åring lyssnade på engelsk glam. Men genom en donation av tidningen Ny Musik i slutet av förra millenniet fick jag läsa om honom och därefter sökte jag genom nätet efter vinylrippar på hans två LP.
Mari Wilson är ett annat exempel på en artist som jag "återupptäckt via nätet då jag aldrig köpte plattorna när de kom, detsamma gäller Pinkees, Gotham City, New England, Dana Gillespie, The O Band och Babe Ruth. Förra veckan hittade jag Elenor Bodels One way ticket, demos med Cryonics ett ungt thrashband, en singel med hårdrocksbandet Nattsvart från -83 samt låtar från Jobriaths outgivna tredje LP. Det ni!


Så med andra ord är det ständigt ett steg framåt och två eller tre tillbaka. Så därför kommer ni aldrig att hitta några årsbästalistor på min blogg.
Fast undrar ni så gillade jag bland annat nya plattor med Perssons Pack, Körsbörsfettera, Florence Valentin, Gatans Lag, Babylon Bombs, Moderat Likvidation, Tysta Mari och en massa andra...


Mats Olofsson - Bunkerpop

En lång intervjun med Mats Olofsson, upphovsmannen bakom Docent Död och de klassiska singlarna; Sven Jerrings röst och Krig och Kärlek. Mats hade precis släppt singeln Rekordmagasinet när Susanne Ljung och Mats Bäcker träffade honom.







Vill ni lyssna på Mats Olofssons singlar så finns de att hitta på den eminenta musikbloggen Med denna verkliga kniv.


Framtiden - Drömmen om 80-talet

Ja, vi lever i framtiden för i mina ögon och öron verkar 2010 väldigt mycket Sci-Fi. Men nur blev det egentligen med den där Jetsonframtiden? Inte så mycket direkt. Annat var det på 60-talet då man drömde om det härliga 80-talet.  Nedanstående klipp är hämtat från Schlagers 60-talsbilaga. Tycker inte ni som jag att framtiden var bättre förr?