Farbror Punk

Peter Axman med sin digitala Judas.


I sin spalt i Ljusnan skriver Peter Axman en både rolig och insiktsfull betraktelse kring sin egen självbild.
En bild det är lätt som medelålders att känna igen sig i. Men faktum är att denna krönika kommit till stånd för att jag och min käresta är Axmans digitala Judas.

I krönikan (se nedan) skriver Axman om ett tv-reportage från 1980-talet där han medverkar. Ett 80-tal som många helst av allt vill slippa påminnas om, speciellt hur man såg ut och vad man tyckte. Med största säkerhet hade nog Peter Axman sluppit bli påmind om sitt 80-tal om det inte varit för den digitala Judas, i det här fallet jag.

Det var helt enkelt så att jag fått en YouTube-länk till ett gammalt TV-klipp från 1984. Klippet visar Syster Lycklig när de spelar live och när de pratar om sin musik. Men tre minuter in i klippet, dyker plötsligt nån mustachprydd snubbe, iklädd gigantiska glasögon modell de Åsa Bodén hade när hon presenterade vädret, upp och berättar med post-punkens allvarstyngda stämma om Syster Lyckligs storhet. Och medan jag betraktar detta gravallvarliga utspel, ser jag för min inre syn bilden av en grånande, hästsvansprydd  och medelålders spjuver. Jovisst. Är inte denna oerhört seriösa yngling den numer gladlynte cykelentusiasten Peter Axman? Jag ber min käresta bekräfta misstanken. Och i slutet av dagen har även svägerskan, som jobbar på Ljusnan, sett klippet.

Och så i helgen var kärestan och Axman på Tranan för att båda bevitta Hellsingland Underground. Kärestan filmar, som hon brukar och blir därmed Axmans digitala Judas. För mellan kameran och scenen släpper en glad och entusiastisk 50-plussare loss - Peter Axman.

Till vårt försvar bör sägas att det aldrig varit vår intention att agera Axmans digitala Judas. Vi gillar dig skarp Peter! Och tycker det är starkt att du bjudit på dig själv till Ljusnans alla läsare. Därför är det på plats att du också här får din text publicerad. För det är inte bara du kära Peter som tittar i en glädjespegel, vi är många som borde rannsaka oss själva. Men också samtidigt skratta åt oss och vår uppenbarelse. Vi är de medelålders farbröder / tanter vi är inget kan ändra på det. Men vi älskar fortfarande yster och livsbejakande musik. Å andra sidan bör vi helst låta bli dansen ;o)

När jag dansar med
mej själv på Youtube
 
Jag dansar på Youtube.
Som en gammal eskimo med inkontinensproblem "dansar" jag i drygt åtta (8!)
långa nät-minuter på Youtube.
Många tycker det är skoj att farbror fortfarande orkar hålla på.
Farbror själv är inte riktigt lika road.
Snarare en smula förskräckt över dessa rörliga bilder av en verklighet jag
faktiskt inte kunde föreställa mig.
Och där har ni ju pudelns kärna, eller pudelfrissans spray.
Vi lever alla, mer eller mindre, med en självbild vi just precis skapat
själva.
Vi ser oss som vi vill se oss, särskilt i den där dunkelt upplysta
glädjespegeln efter x antal glas med ond saft.
Och vi tror dessutom vi låter och talar på ett någorlunda korrekt sätt.
Men vi bedrar oss.
Ända tills vi får höra hur vi låter i själva verkligheten på någon
inspelning. Själv brukar jag huka skamset när jag fattar att det där
bräkiga, fläskiga pladdret kommer ur min egen mun.
Sedan glömmer jag snabbt och tycker jag talar väl och sordinerat igen.
(Proteststorm från hela centralredaktionen: "Vi har hört vartenda ord av
alla dina telefonintervjuer..").
Värre är att hämta sig från att se sig själv både prata och bara se ut på
rörliga bilder.
En gång dök jag upp i en TV-dokumentär om kulturtidskriften 299, där jag
då hade en fri roll som musikredaktör och kuvertslickare.
Jag talade med tung, dyster stämma om nå´n modern musik jag spårat upp i
Belgien eller Manchester eller Åkersberga.
Mycket, mycket allvarligt. Tonmässigt kunde det lika gärna handlat om
folkmord eller livets oändliga gåtfullhet.
Jag hade dessutom glasögon stora som två hockeyrinkar på näsan.
Jag kunde inte känna igen mig, inte alls.
Nu har det alltså hänt igen, bilder blixtsnabbt spridda via den moderna
tekniken och till allas nöje i cirkusmanegen på internet.
Beth hade såklart inga illasinnande avsikter (Beth är en väldigt snäll
person) med att filma Hellsingland Underground på Tranan i lördags.
Problemet var bara att mellan Beth och scenen fanns ett yta golv där ett
gäng glada gamejer yrade omkring (jag vill nog inte beskriva det som dans)
när de lödiga sydstatarna från Ljusdal svängde loss i Nothern Country Boy.
Och mitt i röran, ständigt i bild, flänger en sliten hästsvans hit å dit
enligt ett lika besynnerligt som orytmiskt rörelsemönster.
För någon ynka sekund försvinner jag ut till höger - bara för att lika
snabbt komma in i bild igen med armarna vevande som värsta Pete Townsend.
Säg så här - det ser verkligen inte ut som det kändes just där och just
då.
Om ni nu inte alls känner igen er i något stycke av denna krönika, då är
ni bara att gratulera.
Ni har då drivit självbedrägeriet till en skön konst...
 
Peter Axman, som tänker sitta kvar på barstolen, cool och dryg, och tappa
med foten nästa gång han ser Hellsingland Underground.
 

Tack för lån av text: www.ljusnan.se

Linköpingabandet E.T.K eller En Tallrik Kräm, missade jag när det begav sig. När debut-EPn kom 1989 hade jag för länge sedan givit upp hoppet om ny svensk punk. Föga anade jag då att 90-talets punkvåg snart skulle svepa in.

Men nu när jag "hittar" plattan blir jag osäker på om jag missade E.T.K. "hiten" Ballerina låter så där välbekant att jag inte riktigt kan skaka av mig känslan av att ha hört den förut. Å andra sidan låter den som om Just D försöker köra en Beastie Boyslåt fast på svenska.

Jag har ingen uppfattning om hur stora E.T.K var utanför Östergötland, men deras fenomenala 20 sekunderslåt Mjölby är en sann klassiker som borde älskas från Smygehuk till Treriksröset.

"De är tio grader plus och jag sitter på en buss mot Mjölby.

Med en blomma i min hand och mitt hjärta står i brand för - diiiiiiig.

De är tjugo grader plus när jag stiger av min buss

Men trots állt mitt besvär inte fan var du där din skit."

EPn Ööh!! som innehåller just Ballerina , Mjölby, Brempa Baby och Slapp å slak släppets 1989 och sålde i 2500 ex. Året efter kom uppföljaren Kamikaze den sålde, 1500 ex. 1991 la man ned verksamheten.
Men....
2002 gjorde bandet en återförening 2002 tillsammans med Troublemakers på Skylten och har sedan dess legat lågt.
 
Är det någon av medlemmarna i bandet som läser detta. Hör av er och berätta om bandet.

Ni övriga avnjuter E.T.K och EPn Ööh.. HÄR!

Hos Sörling på Turist i tillvaron kan du läsa en intervju med Gröten om E.A.T.E.R´s återförening. På den tiden när Gröten fortfarande bodde hemma var han inte bara medlem i E.A.T.E.R utan också i Incharge. Så vilka var Incharge undrar ni.
Jo:
Allt startade i Grötens hobbyrum (replokal) -82 med Grötens dåvarande grupp S.T.B (Sven Tempes Balle) som sedan blev E.A.T.E.R. Man döpte sig först till Kanser men bytte snart till Incharge. Då man inte hade någon trummis fick Gröten helt sonika spela i två band.

Incharge byggde snart sin egen inspelningsstudio något som på den tiden varken var billigt eller lätt, men gitarristen Habbe var en jävel på elektronik så med hans ovärdeliga hjälp blev bygget så småningom fullbordat. Inspelningen på Chaos Cassette Nr 1 som Incharge delade med E.A.T.E.R spelades dock in i Asta kasks studio -83.

Gruppen hade flera erbjudande om spelningar under sin existens, men kom aldrig till skott.

Incharge
Grums ca 1982 - 83

Medlemmar:
Thomas "Svane" Svanelind: Sång
Hans "Habbe" Pettersson: Gitarr
Lennart "Nisse" Nilsson: Bas
Mikael "Grötenl" Karlsson: Trummor

Diskografi:
Kassett: Split med E.A.T.E.R (Chaos Cassette Nr 1) Låtar: Plågad, Adolfs pojkar, Uran, Ensam, Nightmare, Deadheads, Punk's alive, Vi e' bäst, Flygarsång.

Klicka på länkarna för att ladda hem Incharge.

I den evighetslånga väntan på att Finnen ska släppa Sika Äpärä Nr 5 med den exklusiva Homy Hogs historien, då det är tänkt att Punktjafs samtidigt ska publicera fakta samt en outgiven Urk-intervju med bandet, passar jag på att köra en gammal intervju från fanzinen Search & Destroy 1980.




För er som missat Homy Hogs så kan man bäst beskriva dem som Upplands-Bros svar på The Stoodes. Kaos, mangel och en sjuhelvetes massa vrålande instrument. Hårdrock, metal, punk och totalmangel. Allt finns hos Homy Hogs.
Men för att ni ska bättre förstå lägger jag ut en fyrklöver av låtar med bandet.
Homy Hogs - Heil Bohman
Homy Hogs - I nattens mörker
Homy Hogs - Drunkenfukkertripperplane
Homy Hogs - Dead on the spot

För ett par år sedan gjorde Gävlebandet Bizex-B comeback med cdn "Tillbaka med en smäll".
Nu är de tillbaka med uppföljare, som verkar i nuläget att bli två skivor en med engelska texter och en med svenska. Bandets gitarrist Perra, förklarar:
Det hela började i början av 2007 då vi bytte sångare från Zluggo till Deep Torkel. Vi hade en drös med låtar (och då menar jag DRÖS) där vi valde ut de bästa som vi började repa in. Texterna var både på svenska och engelska som f.ö, är en liten Gävletradition vad gäller punk. PF körde likadant men väldigt få i övriga Sverige blandade engelska och svenska texter, Torkels gamla Stoodes var ett av få undantag, så vi körde på i ullstrumporna.

Inspelningarna började i februari 2008 nere i Stockholm där vi la grunder till en 7-8 låtar. Vi spelade in körerna till skivorna därnere också, bl.a. medverkar Rebell-Robban, Måns P. Månsson från the Maggots, Zäta Zettergren, Johnny Johansson från Pojkfan Trilskas, Ljuppa Fredriksson, Antonio Fryk från Scrags m.fl.
Men när vi sedan mixade ihop inspelningarna i Studio Overlook hemma i Gävle blev vi inte riktigt nöjda med resultatet, utan bestämde oss för att spela in fler - och bättre - låtar. Eftersom det tillkom nyskrivna låtar p.g.a. vår "enorma kreativitet" plus att vi hade en del intressant skåpmat liggande har vi fortsatt med inspelningarna, nu i Studio Overlook med William Blackmon som tekniker.

Som alltid har det rått turbulens i bandet och i fjol hoppade Urrke T av för att ägna sig åt egna projekt. Så Åke har bytt från gitarr till bas och trakterar basen på några av de inspelade låtarna. Avhopp är ju inget nytt när det gäller Bizex - B, som kuriosa kan ju nämnas att det inte finns någon i bandet som varit med på alla spelningar med Bizex-B. Vi byter medlemmar som andra byter skjortor.

Låtarna som tillkom i Gävle anser jag vara bland de fräschare på skivorna, min favorit på den svenska är "Ett luder för Jehova" och handlar om den sinnessjuka Knutbysekten. Micke Thimrén från Bitch Boys medverkar i kören och Torkel gör en fenomenal travesti på Helge Fossmo i den avslutande predikan (!!!).

Texterna på plattorna är lite delade mellan den engelska och den svenska också. Den engelska plattan behandlar ämnen som krig, seriemördare och om hur folk ser ner på en bara för man har musiken som livsstil medan den svenska tenderar att ha mer humoristiska texter bl.a. en om en snubbe jag såg en intervju med som suttit i en koja i skogen och glott på örnar sedan 1972, om hur någon idkar sexuellt umgänge med en lurvig kvinna medan Olof Palme skjuts till döds (humorn ligger givetvis inte i Palmemordet här) och diverse häcklande av tokreligiösa sekter.
Musiken på båda plattorna är genomgående rätt så tung och brutal, det mesta är gammal hederlig punk med några utsvävningar i metal och gammal progg, fast på vårt eget sköna sätt.

Ja, är ni nu nyfikna hur anrättningen låter kan ni logga in på bandets MySpace och lyssna - HÄR!

Låten "Ett luder för Jehova" finns HÄR på YouTube.