Den nya adeln tar för sig ur stadsfinanserna

Någon som definitivt har för mycket pengar. Men ogärna slösar bort dem är paret Reinfeldt. Makarna har tidigare gjort sig kända för att fixa sin barnpassning extra billigt genom att utnyttja au-pair-systemet både korrekt och inkorret. 
Ja, man vill ju inte betala normala löner för att någon ska ta hand om ens barn. Det vore att skämma bort arbetarpatrasket.
 
Nu vill man från regeringshåll ge paret lite extra städhjälp och barnpassning som naturligtvis ska plockas ur våra statsfinanser. 15 tusen inkl sociala avgifter skulle det kosta. Alltså har man en gemensam inkomst på 200000 i månaden, har man fan råd att betala själv.

Jag uppskattar initiativet från regeringen. Det är en tydligt markering för att vi ska se skillnad på fint folk och på pöbel. För ack å ve...inte ska väl stackars Fredde och lilla Flippan behöva betala för lite hushållsnära tjänster ur egen ficka. Oh, nej... Men de många sjukskrivna, gamla och arbetslöa personer som lever på långt mindre än 15000 de ska minsann betala allt själva och nu dessutom ska de bidra till att vårt stadsministerpar kan ha det lite rent och fint hemma.

"Det finns väl ingen mening att tåla en regering, som suger ut vår arbetarklass, som tycker vi är kass. Sätt benet i halsen på borgarjävlarna!"


En ding ding värld.

Läser att Paris Hilton försöker få sajten parisexposed.com att stänga ner.
Va, finns det en speciell sajt för att kolla in Paris Hilton naken?
Det är inte speciellt länge sen jag tyckte att vart man än vände sig såg man rakt upp i hönan på fröken Hilton. Varenda svensk tidning utan självaktning formligen fläkte ut bilder på löpet och omslaget. Åtminstonde kändes det så.
MEN... det som är än mer skrämmande är att det tydligen finns personer som betalar 400 kr/mån för att ha tillgång till denna sajt.
Min fråga är:
a) Har dessa människor för mycket pengar?
b) Eller saknar de bara ett liv?
c) Bådadera.

Mer Aftonbladetnostalgi

Från den tid då man inte betraktade unga som helt sinneslöa. Och
åtminstone försökte att skriva om något annat än bara kändisars sexliv.

27020-18927020-19127020-192


Gubbsingel

27020-188

Söndag med Docenterna

27020-187
Hela vimmelreportaget från Quadropheniapremiären hittar du
HÄR!

För drygt ett år sedan skrev jag om lyckan att kunna få lyssna till Docent Döds MP-HÄR!
Jag avslutade bloggen med följande:
”Om inte annat kan väl Docent Död lagom till 30 års jubileet nästa år (jo jag räknar från Aktsiespararnas Årsmöte) återförenas med de gamla medlemmarna som Mats Olofsson, Zebo, Mats Bäcker, Mats Möller, Claes Rosenberg och Bie. Och kvällen till ära kan T-Shirts och Dave and the misstakes agera som återuppstånda förband.
Sen delar Docenterna in showen på samma sätt som Motorhead gjorde när de firade .. varje epok avhandlas och allt avslutas såklart med Solglasögon.
Vad säger du Joppe?”

Så döm om min förvåning när jag idag kliver upp i Arla morgonstund och med kaffe och macka bänkar mig framför TV4s morgonprogram, så plötsligt börjar Docenterna spela ”Utan dig”.
Men...?
Kan man börja en söndagsmorgon på ett trevligare sätt?
Nä, såklart inte.

Det visar sig att bandet är aktuella med en ny samling som sammanställer åren 80-07 och dessutom kommer bandet att spela på diverse festivaler i sommar.
Låt mig bara utbrista – HURRA!!
Även om min ovanstående önskning om ett speciellt "Docenternas 30-årskalas" inte kommer att infrias så kommer jag inte att missa bandet i sommar. Fan, jag har inte sett Docenterna sedan de åkte runt med Eldkvarn och ”Sjunde himlen” var deras dåvarande ”hit”.  Känns som det är läge nu. För efter årets festivalspelningar lär det säkert dröja till 2012 innan de åter samlar sig för att plocka upp instrumenten. Men icke desto mindre kommer jag att vara där om fem, tio eller femton år bakom mina Solglasögon.

Glöm inte heller att du kan läsa om Docent Död på PUNKTJAFS.

Upptäckte också att Docenterna finns på YouTube. KLICKA HÄR!

YouTube tillfredställer mina behov del2

Min utforskning av YouTube fortsätter...

Ellen Foley upptäckte antagligen de flesta som duettpartner till Köttfärslimpan på ”Bat out of hell”. Ellen ersattes av Karla De Vito (också utmärkt sångerska) på scen. För många Clashfans blev Ellen känd som Mick Jones flickvän och Mick producerade och skrev låter till hennes platta ”Spirit of St Louis”. Själv kockades jag av covern på – ”Stupid girl”. Som om jag inte missminner mig var med i popfrågeprogrammet HIT som video. Tyvärr verkar det inte finnas några videor på YouTube med Jim Steinmans projekt - Pandoras Box där också Ellen ingick
Ellen Foley – Stupid girl

Och när vi ändå är inne på tjejer och 80-tal. Från Austrailien kom Cheetah det vill säga systrarna Hammond som 1981 släppte skivan Rock n roll women. En Platta skriven och producerad av paret Vanda & Young (AC/DC), något som kanske både var en för- respektive nackdel. Skivan är lite enahanda när det gäller låtarna. Men tydligen var de svettigt bra live. Sonens mor såg dem på Roskilde –82 (tror jag det var ...) något som hon beskrev i smått lyriska ordalag. Och man kan tycka vad man vill om plattan men att Chrissy och Lindsay båda har bra pipor råder ingen tvekan om. Själv blev jag dessutom förtjust i denna lilla låt.
Cheetah – Spend the night länker till låten Bang, Bang också.

Tre i rad. Mari Wilson hade också sin storhetstid på 80-talet fast musiken och imagen var 60-tal. Något som många kritiserade på samma sätt som man exempelvis rackade ner på en del rockabillyakter. Karbonkopia och nostalgifluff var några omdömmen. Själv var jag kanske inte så såld på damen när det begav sig men har med åren fått smak för den lite kitchiga stilen och den märkliga blandningen av 60-talsmusik i 80-tals produktion. Knepigt, men lite gôtt om man så säger. Tilläggas kan att Mari verkar vara lika populär idag om man ska döma efter kommentarerna på YouTube.
Mari Wilson – Just what I always wanted

Mer 80-tal och det perfekta Bruce Springsteen surrogatet och tillika en av Stephen Kings favoritartister. Jag har alltid gillat ”rockfilmer” så när Eddie & The Cruisers med Michael Paré i huvudrollen (han hade även varit med i Streets Of Fire) dök upp var jag tvungen att se denna fiktiva historia om en ”försvunnen” rockhjälte. Trots att filmen utspelade sig på 50-talet lät musiken väldigt mycket Springsteen och –80 tal. Något som jag köpte eftersom jag gillade både storyn och musiken. Idag lever filmen något av ett kultliv men John Cafferty har tyvärr inte släppt någon platta sedan 1900-talet. Men jag hoppas fortfarande på en ny skiva. "Tender years" är en romanitsk smörare med fin saxofon för alla oss mjukisar som lyssnar till hjärtats röst.
En märkliga epilog till filmen kom många år senare då Richie James från Manic Street Preachers försvann på ett mycket likartat sätt som Eddie i filmen försvinner. 
John Cafferty – Tender years
Eddie & The Cruisers – filmtrailer

När Charlie Sexon dök upp som ett underbarn i mitten av –80-talet och förutspåddes en lysande framtid kan jag väl inte påstå att jag sjöng med i hyllningskören. Njae, jag tyckte att debutplattan lät OK, men jämfört med det jag lyssnade på då var Charlie... tja, bara ok. När jag för ett drygt år sedan laddade ner ett par videor med Charlie Sexton blev jag glatt överraskad. Det här var ju bra! Och mycket bättre än jag mindes. Productionen låter mycket Billy Idol liksom musiken. ”Beats so lonely” kunde ha samsats med ”Hot in the city” eller ”Eyes without a face”.
Charlie Sexton – Beats so lonely

Från en gitarrist till en annen.
Jag minns när jag såg videon första gången och insåg att den långhårige gitarristen verkligen VAR Steve Jones från Sex Pistols. Lite omtumlande måste jag tillstå. Å andra sidan var jag själv en långhårig jävel. ”Take it easy” är T-Rex i 80-talskostym och den borde ha varit en hit med tanke på Andys förflutna och att den fanns på Soundtracket till en dålig amerikansk 80-talsrulle – American Anthem. Men som alla bra rocklåtar struntade dåtidens publik i den. Samarbetet med Steve Jons kom också att innefatta solodebuten Thunder. På YouTube hittar du både ”I might lie” och ”Don´t let me die young”. Men missa inte heller covern på ”Stone cold sober” den är stilren.
Andy Taylor – Take it easy

Till den tredje.
När man fått smak på Steve Jones gitarr måste man bara ha mer. Neurotic Outsiders debut var bitvis riktigt jävla bra men bitvis lite avslagen. Mina personliga favoriter var "Angelina" och covern på Clash – "Janie Jones". Men "Jerk" är inte så du heller. Hur som helst är det härligt att se ett gäng veteraner piska lite intensitet i det de gör. Och visa ungarna var skåpet ska stå. Bandet har tydligen varit på gång igen och om inte Velvet Revolver tar all tid för Matt Sorum kanske vi snart får avnjuta ännu fler tuffa gubbriff på platta från Neorotic Outsiders.
Neurotic Outsiders – Jerk

Låt oss avrunda med ännu lite mer 80-tal. Elvis Brothers hade jag aldrig hört talas om då jag hittade dem, när de ingick som en del av de MTV-gratrisvideor man kunde få låna samtidigt som man hyrde videofilmer. ”Fire in the city” är svängig Stray Cats-rockabilly i stil med ”Ubangi stomp”. Denna låt tillsammans med, den i förra inlägget om YouTube, nämda ”Absolutley Sweet Marie” var de låtar jag pluggade oavbrutet inför dagens skift på SAAB. Och jag kan bara instämma i ett av inläggen:
” wow been looking for this since i first saw it on night flight 23 yrs ago.”
Elvis Brothers – Fire in the city

Mer tips kommer...

Mitt nya jag

27020-186

Fick äntligen en uppdaterad bild på mig av min talangfulla sambo/särbo -
Beth.
Fast lite tycker jag att jag ser ut som någon småfull statist från Kalles Klätterträd.

Jag tänker skippa shoppingracet.

Bloggtexten nedan skrev jag för ett par veckor sedan med tanke på att publicera den "sen". Fast just idag (igår) akutaliserades den dels av "Robbans" kommentar i mitt "Svenssoninlägg". Men också i Aftonbladet: Köpfest i helgen när lönen kommit & Nu kommer lönen – vad ska du shoppa?
Detta med hjärnlös shopping som livsstil har naturligtvis som all annan skit vi dras med importerats från USA. Minns ni tiden då den fanns något positivt med termen Made in USA? Länge sen eller hur?

Nåväl mitt inlägg nedan är en reaktion på att livets mening numer tycks innebära shopping till vilket pris som helst. "Shopping är folkets heroin" som Marx en gång så passande uttryckte sig.



Våren 2007 avrundar jag min lärarutbildning på Universitetet och jag hoppas såklart på arbete efter denna sista termin. Jag är knappast bortskämd, så jag kan tänka mig vick på vilket stadie som helt.
Kontentan är ändå att jag troligtvis kommer att tjäna lite pengar under detta kalenderår.

Man kan förirras att tro att det hos mig nu finns ett uppdämt köpbehov då jag i princip levt på små medel i fem och ett halvt år.
Men det är helt fel.
Små inkomster gör att man ser andra värden i livet än att köpa prylar.

Jag har alltid varit en samlare av musik och film. Numer samlar jag inte längre. Visst jag konsumerar musik och film. Men det kan göras genom att man byter med andra. Det kostar inte ett öre. Och i ärlighetens namn, hur många filmer vill man se om, det är bara en handfull. När det gäller musik ska den brukas - lyssnas på och numer behöver man inga skivor för att göra detta. Så vad är vitsen med en skivsamling på 20 ton vinyl?!?!

Jag har aldrig varit en klädsnobb. Så länge gubbröven tillåter och jag kan glida i ett par Levis 502 29” – 32” kommer jag att köpa mina brallor på myrorna. Doc Martens och Get a grip är slitstarka och den eviga läderjackan av getskinn kommer att överleva oss alla.

Och prylar. Visst i nuläget åtrår jag en mediaspelare att ha på bussen (4 timmars pendlig är lite segt) så där kommer jag (troligen) att lägga min surt förvärvade städlön på en sådan. Men annars. Platt-tv, ny dator, mobil..? Nä! Varför byta ut något som fungerar? Vansinne och miljö- respektive kapitalförstörelse.

Ny bil kanske… Min Opel sjunger tyvärr på sista versen och när man bor i ett land där kommunikation i stort sett innefattar att bara förflytta 08-fläsk så…
Nåväl. Men helst av allt cyklar jag på min gubbräser modell tidigt 70-tal.

Det enda jag med uppriktighet kan säga jag vill slösa pengar på är nya tatueringar. Nåt som sitter livet ut så att säga. Ingen kapitalförstöring där inte.
Dessutom kommer jag att alltid (så långt det är möjligt) att handla krav och/eller rättvisemärkt när det gäller mat. Något jag inte kan göra för närvarande. Dessutom lovar jag att återigen stödja röda korset och svenska naturskyddföreningen ekonomiskt.

Visst låter det präktigt? Men det är så jag känner och ser min kommande framtid. För så länge jag har kärlek, hälsa, kulturell drivkraft och en personlig utveckligt samt en evigt närvarande gubbgrinighet är detta nog för att mitt liv ska kännas tillfredställande, utan en massa IDIOTSHOPPANDE för att gynna kapitalistsvinen.

Återvinning och byteshandel gynnar inte bara framtiden utan också den sociala kontakten och samförståndet mellan människor. Finns ingen anledning att destruera något som kan skänka glädje åt någon annan. Finns ingen anledning att skivbolag ska få betalt flera gånger för samma produkt bara för att mediet ändras. Så byt med varandra med gott samvete. Men stöd de små artisterna för att ni ska kunna fortsätta få njuta av deras skapande. Skicka hellre en peng direkt till artisten än till Warner så att de kan prångla ut ännu en fabricerad idol.


Jag vill slå Sting på käften

Jo, det är sant - Klicka här!

Nu är det konstaterat - jag är ingen Svensson

Så har SCB räknat fram medelsvensson. Och rimligtvis borde jag ligga i "riskzonen" att prickat in ett och annat rätt. Men, men..
Ja se själva.

Ålder 39 år. Nix, för gammal 42 år
Fru 42 år. Nix, sambo/särbo 38 år.
Barnen Emma, 12 och Johan, 15. Nix, sonen Chris 18 år
Silvergrå Volvo av 2000 års modell. Nix, dyngvit Opel av -91 årsmodell
Arbetar i industrin tjänar 28 100 kronor. Nix, pluggar 2489 i studiebidrag. + 3000 kronor som trappstädare.
Bor i villa. Nix, i lägenhet.
Är lätt överviktig. Tja om 62 kg är för mycket, så bantar jag snart ändå tack vare alliansens höjda a-kasseavgift.
Hela familjen sätter i sig 1,2 kilo godis - per vecka. Dessutom äter de bullar och kakor motsvarande ett kilo. Vilket skulle motsvara 250 gr bullar & kakor resp 3 hg godis per person. Nix, kanske hälften av detta. Om jag inte bakat själv vill säga.
Tillsammans gör de slut på en liter vin i veckan varsin sexa starksprit. De delar också på tre burkar starköl. Njä, men åtminstone ett sexpack 2,8:or (i veckan 14,90 + pant) och en sjuttis glögg när det är fest.
Röker inte. Jamen fan det stämmer ju.

Till nästa undersökning kanske jag kan pricka in ännu ett rätt och med lite (o)tur blir jag även 79 år. 
 

Så var det dags för höjningen i A-kassan

27020-185

Det är skönt att vissa fackförbund förklarar varför vår A-kassa höjs.
För en student som jag innebör höjningen att min a-kassa (fackföreningsvgift) höjs med ca 120%!?!? Vilket i rena pengar motsvarar 246 kronor. Inga jättesummor för den som har ett jobb eller för borgarpacket. Men för en student som mig själv motsvarar det en veckas mat alternativt ¼-dels busskort. 
Men naturligtvis vägrar jag böja mig för borgarsvinen. Jag betalar så gärna min fackföreningsavgift kosta vad det kosta vill.
Vi ger oss fan inte utan strid! Klass mot Klass!

”There is power in a union” Billy Bragg

Fem 15-års jubilarer

För oss 40 plussare är det lätt att glömma att det är snart (ok jag överdriver lite) 10 år sedan 90-talet tog slut. Att det i år är 15 år sedan 1992. Och, säger ni.
Jo, 1992 innebar en massa bra skivor och framförallt ett antal hårda skivsläpp.
Och några av dessa plattor med tillhörande YouTubelänkar tänkte jag lyfta fram så här 15 år senare.

27020-182
1992 års bästa debutskiva var naturligtvis Manic Street Preachers. För äntligen fanns ett nytt Clash för oss som saknade tuffa slogans och uppkäftig attityd. Manics var så jävla bra och så in-i-helvete rätt. Och de skrev lika bra låtar som slogans.
Naturligtvis kommer de att evigt förknippas med den mellankoliska  ”Motorcykle emtiness” men hela skivan svämmar över av kanonlåtar. Jag har min personliga favorit i ”Little baby nothing” en låt med ett budskap som idag ter sig än mer aktuellt. Då vi tycks ha återgått till 50-talets värderingar när det gäller kvinnor. Som om 70-talets frigörelse aldrig hänt. Och kvinnliga meriter bara räknas i utseende och byststorlek.
Manic Street Preachers - Little baby nothing

27020-181
Så om vi fortsätter på samma tema. Minns ni RiotGrrrl-rörelsen? Band som Babes in Toyland och L7 räknades dit. De sistnämnda släppte den superba ”Bricks are heavy” 1992. En ny RiotGrrrl-rörelse skulle behövas som motvikt mot den totala sexualiseringen av det offentliga rummet. Med ett ständigt fokus på att unga tjejer inte duger som de är utan måste ständigt göra om sig i en evig extreme-body-makover-and-over-and-over-again.
L7 - Pretend were dead

27020-183
Dave Mustaine har med Megadeth aldrig gjort hjärndöd thrash. Allt sedan ”Peace sells” har politiska texter varit ett inslag i Megadeths musik. 1992 Var Mustaine lika sur över ”första Gulf-kriget” som jag och på ”Countdown to extinction” vädrade Mustaine återigen sina åsikter om och kring krig. Singeln ”Symphony of destruction” är en påminnenlse om hur Bush den yngre går i pappas fotspår. Allt i enlighet med den nya världsordningen ”Pax Americana”
Megadeth - Symphony of destruction

27020-180
En som var om möjligt ännu surare och ilsknare än Dave Mustaine var rapparen Ice-T. När han 1992 bildade hårdrocksbandet Body Count skrämde man skiten ur USA med den mycket kontroversiella ”Cop killer”. Låten ”There goes the neighborhood” är klassisk hardcore. Tyvärr är det den MTV-anpassade versionen av låten du hittar på YouTube.
Body Count - There goes the neighborhood

27020-184
Hård hårdare hårdast. Pantera hade gått från glam och heavymetal till ett tyngre sound på den fräcka Cowboys from Hell. 1992 års "Vulgar display of power" var stenhård och lika tung som borgarnas penningpungar. (Nästan) Alla knockades av Panteras rallarsving till platta. Och varje gång jag behöver katarsis spelar jag bara ”Fuckin´ hostile” och mina sinnen lugnas åter. Men även ”Mouth of war” och krossande ”Walk” är låtar som får dagens försök till attitydmetal att låta lika tufft som en 3-årings fjärt. Det här alla barn är den riktiga skiten. Dimebag Darrel var verkligen en sann och äkta gitarrhjälte R.I.P.
Pantera - Walk

YouTube tillfredställer mina behov del1

Ibland så räcker det inte bara med att höra musiken. Man vill också ha det rent visuella. I mitt fall är det naturligtvis ett utslag av nostalgi. Har man upplevt musikvideons första stapplande steg, dess utveckling och kanske också dess avveckling. Då har man byggt upp ett förhållande med starka band.

Att kunna tillfredställa ovandstående begär är inte alltid så lätt. Antingen har man en stor samling musikvideos eller så har man VH1 eller dylik musikkanal som visar videor av äldre snitt. Men nu finns det också ett tredje alternativ. YouTube, Internetsajten som seglat upp som stället där du hittar allt. Jag gjorde helt sonika som så att jag testade om You Tube kunde tillfredställa min längtan efter udda musikvideor.

Nedan har jag påbörjat en lista som jag valt att dela in i åtminstone två blogginlägg.

Mitt första val är visserligen en mindre hit från 80-talet, men få verkar minnas ”de nya U2” – Cactus World News från Irland. Deras låt ”Years later” har jag alltid gillat skarpt. Men resten av deras repertoar måste jag erkänna att jag tyckte var av det mer ojämna slaget.
Videon har jag inte sett sedan den visades på SKY i mitten av 80-talet. Ingen videosamlare jag varit i kontakt med har den. Så fanns den då?
Jepp, en kopia som troligen var inspelad på 80-talet, därvid inte den bästa kvalité. Men ack vilken nostalgi.
Cactus World News – Years later

Nästa val gick till vårt grannland i väst – Norge. The Tuesdays – It´s up to you” låten som nästan var en hit. The Tuesdays började som Tuesdays Girls och kan väl bäst beskrivas som pop. Norske mjukhårdrockaren Ole Evenrud och den inte helt obekante Alexander Bard var två av de som bidrog med låtar till gruppen. För här tog skivbolaget inga chanser, dessa tjejer skulle bli världsstjärnor. Videon kunde man se ett par gånger på gamla Z-TV. Gruppen nådde aldrig den framgång den förutspåddes. Själv såg jag dem på Roskilde och de var mycket tuffare på scen. Och när de körde en cover på The Runaways – "Cherry bomb" var parallellen till Joan Jett och co, lätt att höra. På platta däremot låter The Tuesdays allt för polerat. Men detta förtar inte att "It´s up to you" har alla hooks och ahhh och ohhh i kören som en poplåt ska ha.
Och visst fanns den på You Tube. Det finns till och med en video från Tuesday Girls albumet kolla in den också – "Too late to be good".
The Tuesdays – It´s up to you.

Minns ni cowboypunken? Danska Disneyland After Dark och Hälsingska Dead Scouts var (är) mina favoriter inom denna genre. Fast först var ändå Jason & The Scorchers. Countryartisten Jason Ringberg som slog sig ihop med ett punkband och ett-tu-tre hade man förnyat två genrer till en tredje. Gruppen hade en relativt lång karriär och har faktikst återuppstått. Musikaliskt håller de ännu. Att country ska blandas med annan musik har under 90-talet bevisats gång på gång (Americana – No depression osv..). Men på 80-talet svängde Jason & The Scorchers stenhårt.
När jag började jobba på SAAB 1984 brukade jag, för att slå an tonen på dagen, spela videon där Jason & The Scorchers gör sin version av – "Absolutley Sweet Marie". Efter detta var jag klar att ta mig an morgonskiftet med start 05.18. Naturligtvis fanns videon på YouTube med kommentarer som: ” Fanfuckingtastic!” och ”Glorious stuff” så sant.
Jason & The Scorchers – Absolutely Sweet Marie

Jakten gick vidare.
Marvelous 3 såg jag för första gången när de framförde Freak of the week hos Letterman. Jag fattade tycke direkt för bandet och för musiken. Deras andra platta är fortfarande en av mina 90-tals favoriter. Marvelous 3 var lite för tidigt ute. Hade de dykt upp när poppunkvågen svetpe fram genom de amerikanska medleklasshemmen hade de likt Good Charlotte och Sum 41 nått en större framgång än den modesta kultstatus som de nådde innan bandet upplöstes. Sångaren, låtskrivaren och gitarristen Butch Walker har talangen och känslan att skriva de där tidlösa rock/poplåtarna som alltid känns rätt. Titta bara på de andra klippen med Marvelous 3 som "Let me go" och "Grant Park" eller soloklippen "Mabye it´s just me", "Joan", "Don´t move" och fina "Sober".
Marvelous 3 – Freak of the week

Om Marvelous 3 inte nådde den framgång de förtjänade är Redd Kross rent löjligt underskattade. Från att som tonåringar ha spelat stökig amerikansk hard-core förfinades låtskrivartalangerna och med plattan Third Eye fick jag också se en video med bandet för första gången på MTVs 120 minutes. Bandets musik har lånat av 70-talets låtsnickeri och låten 1976 har också ett fräckt Paul Stanley-parti i refrängen. Och visst finns den på YouTube. Missa inte heller "Annies gone" (vilken var videon från 120 min) och hårdsvängande "Lady in the front row".
Redd Kross – 1976

Four Horsemen var den spritindränkta versionen av Black Crowes här var det skitigt läder istället fär sammet och paisleyskjortor. Kamrat Mats köpte Def American-debuten och jösses vad vi älskade denna skitiga-whiskeydoftande gubbrockplatta.
Bolagsproblem och interna stridigheter fick sångaren Frank C. Starr att lämna lämna bandet efter de släppt sin andra platta 1991. Tre år senare dog trumslagaren Dimwit av en narkotikaöverdos. För att hylla honom återförenades bandet och spelade in en tredje skiva. Efter inspelningen krockade Starr med sin motorcykel och hamnade i koma. En koma som han aldrig vaknade ur. Och i juni –99 var historien om Four Horsemen till ända när Fran C.Starr avled i sviterna av olyckan. Njut av musiken och videorna på YouTube.
Four Horsemen – Nobody said it was easy

Nästa band har en naturlig koppling till Four Horsemen. Då Little Caesars sångare Ron Young var den som tog hand om sången under turnén då Frank C.Starr låg i koma.
Little Caesar kom fram under den period när L.A var som mest inne och Guns n Roses var den hetaste och farligaste skit man kunde lyssna till. Musikaliskt var Little Caesar något annat än Guns. I botten låg blusebaserad hårdrock men vad man dessutom gjorde var att man förde in soul i konceptet. Ett genidrag då hårdrock ofta beskylls för att vara själlös och ”kall” musik. Debutplattan som innehöll covern på "Chain of fools" var i mina öron minst lika bra som "Appetite for destruction". Dessutom har Ron Young en röst som ställer de flesta andra ”hårda” sångare i skuggan. Trots dessa ingredienser nådde bandet inte ut till en bred publik. Och efter den sämre andra plattan, som innehåller den idiotfantastiska låten ”Ballad of Johnny” upplöstes bandet. Ingen har sedan dess försökt att återigen förena hårdrock med soul vilket tyder på en viss fantasilöshet hos de nya banden. Men med den nya glam-sleazescen som växer världen över kanske några tonåringar plockar upp Little Caesar och säger: Jösses, det är naturligtvis så här vi ska göra kombinera, Slade, Supremes och Ramones.
Little Caesar – Chain of fools

Få musikkritiker nämner att Jesse Malin spelade i band innan han inledde sin solokarriär. När trallpunken var som hetast i Sverige spelade D-Generation den perfekta blandningen mellan Sex Pistols, Guns och Doll på skitiga klubbar i New York. Debutplattan var exakt vad jag behövde 1994. Jag hade gett upp hoppet om att New York någonsin skulle producera ett rockband av samma kaliber som hade fötts under 70-talet. D-Generation var helt rätt. Att de dessutom hade den goda smaken att gå omkring i s.k. Brothelcreepers (skorna som Sex Pistols gjorde kända på 70-talet. Men som egentligen bars av Teds) var ett förtecken och som innebar en coolhetsfaktor som grungen missade totalt. Och som med nästan alla band i denna lista rönte inte heller D-Generation någon listframgång. Tonårspubliken köpte hellre Offspring än skivor med sleaziga New Yorkrockare. Å andra sidan älskar jag Jesse Malins soloplattor. Men skitig punkrock är det inte.
D-Generation – No way out

Alliansens drömsamhälle

27020-179
(Bild lånad från Aftonbladet)

Det här är bilden av den borgerliga alliansens drömsamhälle. En värld där de rika ser fattiga som ”skräp” som skymmer sikten för deras eventuella kapitalinkomster. En värld där man som människa inte har ett värde om inte ens personliga förmögenhet kan köpa en plats i det offentliga rummet.

Att många trodde på snacket om det nya arbetarpariet är en skrämmande insikt om hur lite folk verkar vara förstå vad borgerlig politik i grund och botten innebär. Att många var trötta på pösmunken G-Ps styre må va hänt. Men att tro på att alliansen värnar om den "lilla" människan, tja, det är som att påven skulle uppmuntra homosexualitet. Det kommer aldrig att hända.

OCH vi har inte sett det värsta av den borgerliga politiken än, var så säker.  

Ännu ett jubileum

27020-178
Ja, det är mitt långhåriga 90-tals jag som skymtas på bilden.

Det är inte bara punken som jubilerar i år. Dagens Arbete (f.d: Metallarbetaren) fyller tio år.
Det är mer än tio år sedan jag slutade inom metallindustrin, men jag är alltjämt medlem i metalls fackförbund. En gång proletär alltid proletär och detta är inget som fyra år av Universitetsstudier ändrar. För vad är en lärare idag? Jo, en gubbe (kvinna) på verkstadsgolvet. Att det sen finns sådana som koketterar med sina universitetspoäng, tja, dylika människor har jag inte mycket till övers för.

Men trots alla år tillsammans, jag blev metallare 1984, så måste allt ta slut. Jag kommer troligtvis att bli medlem i ett av lärarförbunden under detta år, och det blir med sorg i hjärtat jag lämnar Metall. Men vem vet. Morgondagens bristyrken är svetsare och NC-svarvare så…

Hur som helst har jag alltid läst Dagens Arbete med intresse och Nr 1 –99 läste jag med ett än större intressen. Nej det var inte Regina Lunds förtjänst utan det var min egen medverkan i tidningen. Det var dock inte första gången Hagfors som industriort medverkade. De svarta rubrikerna och omstruktureringarna inom Uddeholmskoncernen under tidigt 90-tal, när jag själv blev arbetslös, var något som det skrevs om i gamla metallarbetaren. Och nu var man tillbaka för att se hur det hade gått med kommunen.

Själv försökte jag nå ut och skapa mig ett jobb inom IT-branchen. Föga förstod jag att det var kontakter och inte kunskaper som gav jobb. För 1999 kunde få slå mig på fingrarna när det gällde Photoshop.

”Joakim pratar sig varm för miljön, retar upp sig på kapitalintressen som förstör, och kommer med egna idéer. I Hagfors finns billiga lokalhyror och en naturskön omgivning. Det skulle gå att sälja källvatten till japaner. Det skulle gå att få hit fler företag som Northbook. Det skulle kunna gå att satsa mer på kvinnor och teknik och inte låta bra idéer stoppas av ett konservativt manssamhälle. Det skulle kunna gå att utvinna biobränsle ur skogen.

Joakim ser livet som en stor fruktskål ur vilken man ska plocka de bästa frukterna. Men pengarna styr de flesta när det är känslor som är viktigast. Funnes det mer hjärta och själ i samhället skulle det kanske inte vara så besvärligt?”

Så nu åtta år senare kan jag väl konstatera att jag hade rätt. Visserligen har Northbook lagt ner verksamheten men flaskvatten säljs i parti och minut. Å andra sidan strider detta mot min miljömoral idag så det är lika bra att ingen på kommunen lyssnade på mig. Men etanoltillverkningen är på gång. En nyemission verkar ha gått bra och kanske kommer en fabrik att startas i Hagfors. Fast då har jag med all säkerhet lämnat staden bakom mig för alltid.

Och att det fortfarande saknas själ och hjärta i samhället är än mer tydligt med vår nuvarande regering. Kapitalistsvin som skor sig på svaga, sjuka och arbetslösa. För om regeringen Persson var slapphänta och välgödda socialmoderater så är nuvarande regeringen fega kapitalisthyenor som inte skulle klara en dag (antagligen inte ens en timme) på de levnadsvillkoren de nu kräver av de svagaste i samhället.

Det känns lite tråkigt att jag inte fick chansen att jobba inom IT-branchen. Å andra sidan är det inte säkert jag hade trivts heller. Att ha Internet som en hobby idag är nog ett sätt att fortfarande hålla passionen för IT brinnande. Livet går vidare och så även jag. Enligt planerna lämnar jag Hagfors till sommaren till förmån för Bollnäs. För också i Hälsingland finns en underskön natur.


Livet är en fest

27020-177

Skulle denna man klara sig bättre hos amerikanska passpolisen än sin son?

Venom - ful otajt gubbanal som piggar upp i januarimörkret

27020-176 27020-175

I dessa återanvändningstider fick jag ett sug efter lite fin.. nåja… NWoBHM. New Wave of British Heavy Metal för de som inte vet. Detta är en smått barock term eftersom den innefattar band som är musikaliskt är mil från varandra. Vad det egentligen innefattar är hårdrock från slutet av 70 och början av 80-talet.

De fulaste och definitivt värsta då var Venom. En trio från Newcastle som med sataniska förtecken och en lite mer upp-punkad variant av Motorhead grävde sig en nisch i historieboken som kallas Black Metal. Nu var Venom knappast lika ondskefulla som fulla. Men lika fan (ursäkta den dåliga vitsen) stod de förebild åt den norska Black Metal-vågen.

Och det är kring ovanstående som julläsningen cirkulerat. Lords of Chaos är en givande bok och skapar ett visst sug för såväl Darkthrone och Mayhem som föregångarna Bathory och Venom.

Venoms gamla skivor finns numer i remastrade versioner med bonuslåtar. Men att remastra Venom? Det är som att påstå att påven är fördomsfri! Omöjligt!

Jag har spelat ”Welcome to Hell och Black Metal”. Det låter ful otjat gubbanal om skivorna. Det är helt sagolikt. Det är lätt att förstå varför jag älskade detta elände till disharmoni redan från början. Om hur dessa löjliga hårdrockare utklassade en allt tråkigare och pretentiös postpunkscen. Men visst, Discharge och GBH ligger finfint brevid Venom. Att sedan focus senare försköts till USA och amerikansk hardcore och thrash det må va hänt men då 1982-83 var det ändå fortfarande Storbritannien som var fulast, fränast och hårdast.

Welcome to hell

Personliga favoriter modell 1977 del 2

27020-174
Radio Stars – Dirty Pictures. Liksom Pelle Almgren föll jag handlöst för Radio Stars och då inte bara för den "fina" skivomslaget. Pelle gick visserligen ett steg längre genom att göra en egen Radio Stars t-shirt medan jag nöjde mig med musiken. Det bästa med gruppen var Martin Gordons känsla för fina melodier. Dirty pictures lärde även mitt 12-åriga jag en del engelska och hur man kunde rimma. ”I get my kicks up in the attic with my Kodak instamatic”. Tyvärr fick jag aldrig briljera med dessa kunskaper på någon engelskalektion.

27020-173
Motorhead – Motorhead. Tja vad ska man säga? Denna skiva var knappast den punk-lp jag hade väntat. Men var jag inskränk och tänkte ”Öh, fan.. det här låter inte som punk!”
Nä, för då 1977 fanns inga regler om hur punk skulle låta. Det är något som några tråkmånsar hittat på långt senare.
Motorhead lät fult, mullrigt och högljutt utan en tillstymmelse till det som vid den tiden betecknades som hårdrock som falsettsång och gitarrexesser.
Det räckte för mig.
Att gruppen dessutom gjorde en turné med favoriterna The Count Bishops gjorde inte saken sämre. Synd bara att jag 1977 inte visste att Motorhead var ett annat ord för ”speedfreak” det hade varit fint att få addera dessa (knark) kunskaper till mitt engelska gloslexikon.

Kee & The Kick - dagens singel

27020-172

Fick så äntligen avnjuta Kee & The Kick i form av en vinylrip.
Hiten som aldrig blev av - "Blowin cold", har sedan 1981 då den släpptes på platta varit en enorm poplåt. Fast det bästa med att äntligen få avnjuta singeln var B-sidan - "Whispering". Rackarns vilken pärla till poplåt. Detta är ta mig tusan en platta med TVÅ framsidor!

Bandet fick skivkontrakt efter att ha hamnat på andra plats i Vecko-Revyns poptävling 80-talets stjärna som för övrigt vanns av Spader Ess från Norrköping. Börje Forsberg signade dem till sitt nystartade popbolag Wave, där Kee and The Kick blev kollegor med Eskilstunas popstoltheter Heartbreak.

Man bör minnas att i slutet av 70-talet och början ab 80-talet var pop mycket gångbar i landet. Tänk bara på Gyllene Tider, Docent Död, Noice, Hansa Band, Heartbreak, The Radio, Magnum Bonum, X-Models, Attack, Date - X mfl. Det var med andra ord upplagt för Kee & The Kick att lyckas.

Bandet fick äran att medverka i TV - Maria Gårdenäs egen show. Fast band... man ville bara ha sångerska Kee Möller på scen. Resten av medlemmarna fick snällt hålla sig undan.
"Blowin cold" fick också chansen att, på samma sätt som stallkamraterna Heartbreak gjort något år tidigare, appellera till europas ungdomar då den medverkade i programmet Europatoppen.

Men inget av detta hjälpte. Gruppens LP sålde inte i några nämnvärda mängder. Så med nytt skivbolag och svenska texter försökte man ånyo med singeln "Nyfiken". Men inte heller denna lyckades slå sig in på några topplistor. Gitarristen Kjell Lövbom producerade för övrigt singeln. Och när han något år senare slog sig ihop med Peo Thyrén från Noice och Bosse Belsen från bl.a Belsen Boys i glambandet Easy Action. Lånade han också sångerskans Christinas artistnamn och blev därmed Kee Marcello.

Men så här i tidens backspegel känns det ändå oerhört trist att denna lilla poppärla till singel fallit i glömska. För den borde med all rätt finnas där brevid de tidigare nämnda popbanden.

För er som inte hört skivan. Tänk er en sångerska som påminner om en korsning mellan Ronnie Spector och Patti Scialfa. Ett band som plockat det bästa från klassisk Rickenbackerpop som Searchers och även stilfullt lånat från 70-talets powerpop med Phil Seymor, Nick Lowe och The Raspberries i spetsen. Allt detta i en produktion som knappast avslöjar att det axelvaddsfyllda 80-talet med uppblåsta ljudsuffléer var på gång.
Där har ni receptet.
Hör du nu hur det låter?
Ja, just det, som tidlös pop.
Tilläggas kan att båda låtarna klockar in på strax över tre minuter.

Dagens dubbeletta - Blowin cold och Whispering

Jag spyr!

27020-171

Jag mår illa

27020-170

Ja minsann! Somliga kräk får en att spy.

Tiden går men punk består

Nu är det på detta lilla vis att som åldrande stöt försöker man ständigt att hitta alla möjliga orsaker att fira. För som spoling firar man ständigt. Men när vi nu sitter på hemmet och gaggar behöver man hitta en eller helst fler orsaker att fira.

I år är det 30 år sedan den "officiella punkstarten" och "The summer of hate" - sommaren -77 när Sex Pistols toppade englandslistan och sedan kom till lilla Sverige. Det var då många svenska punkare tog den första säkerhetsnålen i sin mun.

Så under detta år kommer jag att lista personliga favoritlåtar från 1977. För det finns så otroligt många pärlor från detta år. Inte bara punk.
Så 1-2-3-4 nu börjar vi.


Det bästa med musiken från 1977 är att allt var punk också det som inte var punk.
Vad menar jag nu med detta?
Jo så här:
Punken devalverade den rådande musikens allt för uppblåsta virutosego. Skär bort allt onödigt och använd de enklaste komponenterna det är allt som behövs, proklamerade punken.  

Detta ledde till att de harvande pubrockarna blev helt rätt musikaliskt. Sen behövde de bara snagga håret och byta ut jeansjackan mot en läder dito eller pryda den redan slitna kavajen med säkerhetsnålar. Sen var det punk! Stranglers, Vibrators, Eddie & The Hot Rods bland andra blev punk på detta sätt. Andra som Dr Feelgood och Ian Dury blev inte punk men gillades av punkarna.

De små skivbolagen, då framförallt Stiff och Chiswick, gav ut plattor med ”äkta” punkband som Damned, Adverts, Radiators from Space och Skrewdriver. Men släppte också skivor med Nick Lowe, Elvis Costello, The Count Bishops och Rocky Sharp and The Razors. Inte punk direkt. Men bra!

Det var också ovanstående bolag som släppte dagens två –77 favoriter. Båda sprungna ur kultbandet The Pink Fairies.

27020-169
The Rings – I wanna be free med Twink var en låt som hade punkens musikaliska språk med en hackig gitarr och stötig rytm.
”I walking in my brown shoes, just walking in my brown shoes. I want a society were man can be free”.
Många gamla punkstötar med mig gillar verkligen “I wanna be free” Gamen och Deep Torkel från The Stoodes blev så helsålda att den blev en självklar del i Stoodes alkoholfyllda repertoar.  Än idag kan en spik nykter Deep citera texten klanderfritt trots att den repades in med minst två vinpavor innanför västen.
The Rings (tyvärr) enda singel producerades för övrigt av Martin Gordon från Radio Stars.
Det enda som för övrigt kan avnjutas med The Rings är en konsert från 100 Club. De splittrades senare och utan Twink blev de Maniacs.

27020-168
Police Car med Larry Wallis släpptes på Stiff och saknar till skillnad mot ”I wanna be free” något som musikaliskt skulle kunna betecknas som punk. Det är helt enkelt en bra rocklåt. Att Larry Wallis hade spelat i den första upplagen av Motohead visste jag inte 1977. Den kunskapen skulle dröja några år innan den kom. Lika lite visste jag att han lirat med Twink i The Pink Fairies. Nä, det var låten som gällde i mina 12-åriga och nyfikna öron. Kanske gällde detta också Lundapågarna i Fiendens Musik. För låten hamnade sedemera på debutplattan nu i svensk version som - Snutbil.

Det lite lustiga i punksången var att det var den alltid lika pålitlige Stefan Wermelin (naturligtvis) spelade låtarna i sitt program. Och på så sätt lades grunden för mitt samlande på plattor från Chiswick och Stiff.

Kontentan är att genom punkens förtjänst släpptes ett antal singlar med band och artister som därefter försvann och bara lämnade detta enda livstecken efter sig. Visst Larry Wallis fick ur sig nångon mer platta många år senare och Twink släppte en solosingel på StiffWick. Även avyttringen The Maniacs och deras eminenta Chelsea 1977 blev en ensam överlevare. Dock finns det en cd med detta band.
27020-166

Jag återkommer både till Stiff, Chiswick och 1977.


Allt ska bort

27020-165
Ett litet collage av det som jag tänk sälja.

Just så är det. Inte kan man spara på en massa saker. Vad är det för trams. Nej, nu jäklar är det dags att bli av med den tunga ryggsäck av samlarmani som bara tynger ner flyttlasset.
Så är någon sugen på lite punkskräp så finns här lite sådant. Några svenska plattor finns till försäljning på Punktipset.

Lite av det som finns:
Stiff och Chiswickplattor.
Funtime Nr 6, 7, 8, 10, 14 och 17
ROIR-kassetter.
Några Pistolsvideor.
Blandade punksinglar och LPn.
Lite powerpop 7":or.

Men jag godtar inga skambud. Å andra sidan är jag ingen omöjlig gubbjävel heller.
lingonsoda@hotmail.com

De två D:na - Dragspel och Death metal

27020-163 27020-164

På juldagen var vi och såg Per Persson med gästen Marit Bergman. Och till min förvåning och förtjusning står Magnus Lind på scenen tillsammans med Persson. Jag har sett Persson vid två tillfällen tidigare och de underbara låtar som skrevs under Perssons Pack-perioden kändes lite fattiga utan Magnus dragspel. Och nu när de två tongivande i gamla Perssons Pack står tillsammans på scenen låter det. Ja, ljuvligt helt enkelt.

Jag inser med en gång hur mycket jag och hela jävla Bollnäs älskar de här låtarna. ALLA hits spelas och det är ta mig satan H-I-T-S!. Den som inte har vett att älska ”Hanna”, ”Bröllopsdag”, Tusen dagar härifrån”, ”En sång om dig” mfl är mentalt handikappad.

Det lustiga är att under en period var Packet en stor del av min musikaliska näring. Detbutplattan var enorm. Men uppföljaren levde inte upp till mina förväntningar så när ”Äkta hjärtan” kom slog den totalknock på mig. Här hade jag förlorat tron på att Packet skulle leverera något så bra som första LPn. Och så gör de en fenomenal skiva!

Det som kan tyckas märkligt är att det var ”Äkta hjärtan” och ultramanglande ”Left hand path” – Entombeds debut som jag spelade om och om igen under mins skift vid stålsågarna i Hagfors Järnverk.
Men hur märkligt det må låta i andra människors öron så finns ingen motsättning mellan dragspel och death metal. De kompletterade varandra perfekt. Mellankollin i Packet eller den nedstämnda mollackorden i Entombed... ingen milsvid skillnad egentligen.

Och 2006 har inte bara Magnus Lind med sitt underbara dragspel hittat tillbaka till Packet utan Nicke Andersson har tagit upp trumstockarna och manglar gammeldags och ful dödsmetall i Death Breath. Cirkeln har slutits igen efter 15 år. Och jag har återigen fått njuta av de två D:na.

Tio i topp låtar 2006 - MySpace

Som vanlig gör folk en massa topplistor för att sammanfatta 2006 och att lista musik har väl inte varit mig helt främmande. Men att göra en årsbästalista 2006 blir lite svårt för min del då jag inte längre köper plattor och är därför inte uppdaterad så att säga.
Men... jag lyssnar på ny musik. Inte tu-tal om det. Och min radiostation heter numer Myspace.

Så härmed pesenterar jag en tio-i-top lista på mina favoriter från MySpace 2006. Hoppas att ni också hittar något som ni gillar.
The Swear har jag redan nämt (scrolla ner och läs.)

27020-154
Muck and the mires – You Better Write Your Number Down
Är det någon som minns när det 1978 var Thames Beat och powerpop som gällde? Nä, den hypen är det tyvärr alldeles för få som minns. Muck and the mires kunde ha hetat The Pleasers och kommit från Liverpool istället för Boston. Å andra sidan har Boston haft sina klassiska pophjältar. Är du besviken över att ordet Pop betyder nåt surt pojkband nuförtiden istället för Beatles modell 65. Då är Muck and the Mires något för dig. Eller om du liksom jag undrar ”Whatever happened to Thames beat” så är Muck and the Mires svaret.

27020-161
Sonic:razzmatazz – iiiii. Ja, den heter faktiskt så. Dessa Gävlegossar har influerats av Jesus & Mary Chain och Broder Daniel bland annat och visst hörs det. Detta är bara menat som positiv kritik. I denna underbara låt är det verkligen EKO-fylld POP hemma i Jesus and Mary Chains källare där en paranoid Joe Meek har rattat in ljudet så det når ända till Mars.

27020-152
The Headlines – Streets of my town. En låt som gör mig löjligt glad varje gång jag hör den. Visst det är punk med drag åt folkhållet. Mest av det irländska slaget naturligtvis (Dropkick Murphys - Pouges). Och kanske är det titeln eller nåt i soundet som också får mig att tänka på Wannadies och deras ”My hometown”. Lyssna även på Unravel den är också fin. Bandet har äntligen fått skivkontrakt och det ska bli spännande att se vad de kan åstakomma.
Sångaren har också sidoprojektet Jacob och Piloterna. Jag är mycket förtjust i den mycket Gyllene Tider/Noice-aktika ”Du irriterar mig”. Gillar du inte någon av dessa inspirationskällor ska du absolut undvika denna småhitiga popdänga. Ni andra gör som jag och diggar med.

27020-160
Outl4w – IMO och Lost in Japan är högstadiepunk som svänger så det svartnar. Rancidinfluensen är rätt uppenbar. Fast gossarna gör Oi som om de nyss sett Cockney Rejects framföra The Greatest Cockney Rip-off på Top of The Pops och nu tänker ge dem en match. Kolla också videon på ”I dont wanna grow up”. Man blir så jävla glad, det visar att det fortfarande finns ungar som hellre plockar upp gitarren och bildar band än hunsas i Tv-kanalernas slätstrukna IDOL-program. Förbli ung med punk!
27020-158
Maid – He´s my god. Detta Göteborgsband kan nog betecknas hårdrock för hård rock är det hursomhelst. Sångerskan Petra har ett riv i rösten som ligger helt linje med musiken. Det var egentligen Beth som fick en kompisförfrågan från bandet men musiken var snarare min kopp té än hennes. Jag är otroligt nyfiken på att höra mer av bandet än de fyra låtar som finns på MySpace.

27020-157
Soda Pop Kids – Bop it up. Vad ska man säga annat än suverän retro. Greg Shaw hade definitivt gett ut dessa Portladrockare på Bomp. Skramligt, stökigt med en rejäl skvätt tidlös popmelodi.

27020-153
The Love me nots- Break my heart. Helt fantastisk retro-garage med ljuvlig farfisaorgel. Break my heart är en ultracool låt som hade suttit som en smäck på Robert Jellineks svampfrillebevuxna skalle när The Creeps spelade in sin debutplatta. Voice in my head har den där isterfeta fuzzen som alla riktiga agentlåtar ska ha. The Love me nots är ett bevis på att garagerocken lever. Är det inte dags för en ny revival igen? Att Solna och Sverige återtar sin topposition och serverar oss ”Another real cool time” .

27020-162
Baby Shakes – Shake, shake. Tjejtrio från New York som överdoserat på Ramones. Det låter åtminstone så. Glad, snabb och svängig bubbelgumpop. Humörhöjande musik helt enkelt. Lika rätt 1977 som 2007.

27020-156
S´coolgirls – The Groover  Dettta band spelar glamrock! Och det underbara är att de spelar glamrock, nej nu måste jag rätta mig, det är faktiskt sminkpop modell 74-75. Det är Sweet, T-Rex, Glitter Band, Suzie Quatro, Mott, Bowie, MUD och Wizzard staplade på varandra för det är precis så bandet låter. Glöm 80-och 90-talets glamrock. Varken Hanoi Rocks eller Poison kan relateras till S´coolgirls. Det här är en tidskapsel av finaste sort. Dessutom ser bandet ut som de poserade på mittuppslaget i poptidningen Tiffany.
Gruppen består för övrigt av två svenskar och två amerikaner. Antingen är bandet så fel det går att vara eller så är det äntligen dags för riktig glamrock där det är popmelodi som gäller. Belackare tycker säkert att detta är dåliga carbonkopior på originalen. Men kan man göra en så snygg ”stöld” av ”New York Groove” som bandet gör i ”All night” så är jag säker på att de snart har Ace Frehley som gäst på scen. (Ok jag vet att det är Russ Ballard som gjort NY Groove men det är Ace som SKA spela den).

27020-155
Och för att det nu ska bli tio låtar (egentligen elva med The Swear) måste jag bara peta in Faluns stoltheter The Ninja Dolls – Run and hide en låt som är klistrigare än ett solvarmt Bugg under conversesulan. Tyvärr är det nästan omöjligt att gå in på MySpace då sidan hänger webläsaren eller slöar ner den till förbannelse. Men ta er en titt på videon istället. Tyvärr har ljudet komprimerats för mycket så det låter tandläkarmetalliskt. Men ändock det är en en sju-helsickes-dänga.

Avslutningsvis ni missar väl inte hellet The Mellow Bright Band. Värmlandsgossarna är på gång med nya låtar i studion och nästa år är de tillbaka på Arvikafestivalen. Denna gång inne på festivalområdet.

Månadens låt - January

27020-150

En av de bästa upptäckter, musikaliskt, jag gjorde 2006 var när jag hittade The Swear på MySpace. De spelar en svinbra och tuff rockmusik med hitsäkra refrängen. Sångerskan och gitarristen Elizabeth Elkins har en mörk och personlig röst som fick mig att direkt hajja till. För att citera Guitar Player Magazine:
"Sometimes ya just dig a good pop song where the guitarists are punching and jabbing through the melody and groove in a way that truly lifts things up. In this regard, Elizabeth Elkins and Jeremy Zamora are rock warriors with total command of meaty riffs, feedback swells, dynamics, and churning, crunching chords."
Så sant, så sant.

På bandets sida -
KLICKA HÄR kan man lyssna till låten January. En mycket träffande låt för denna månad eller hur. Men lyssna även på de helt suveräna låtarna The Sleep Inside och Letters Faded. Den senare som video.

Jag hoppas det lossnar för bandet och att de når ut till en stor publik 2007 det förtjänar de verkligen.

The Swear

Bokslut 2006

Julen är över och nyåret har passerats. Numer är jag hela 42 år av total gubbgrinighet och det känns fan bra. Jag har tjockat till mig rejält genom att gå upp i vikt från 61 till 62 kg. Ja, man ska frossa när det är jul. Fett och socker är en njutning …. eller hur alla som hyllar the american way of dying pre-mature.

Men hur var 2006 egentligen om man sammanfattar det hela?
Vad som var bäst är väldigt enkelt att fastslå. Sommaren 2006 var den bästa sommaren sedan .. ja jag vet inte när. Jag har sällan mått så bra. De som har mage att klaga på värme bör erinra sig becksvarta mornar i januari när kvicksilvret fryser och du tvingas ut för att vänta på bussen, försöka starta din bil eller likt en stelopererad pingvin utan broddar vagga till jobbet.

Visst fanns det andra ljuspunkter under året som passerade. Tre fin-fina festivaler varav Arvika tillsammans med sonen. Musikaliskt gladdes jag åt Towers of London och Trivium. De senare är ett gäng tonåringar som spelar thrash så det känns som 1984 igen och jag vill bara headbanga!

Men som med sommaren så måste det positiva svepas bort av höst och regn. Och höst blev det. Ta mig fan! Folket ville ha bort storpotäten som hade suttit och pöst under en lång-lång tid.  Så de röstade på det nya arbetarpartiet och de nya demokraterna.
Men för i helvete! När slutade folk tänka efter före?
Var det när de insåg att Linda Rosings pattar är viktigare än världsläget eller när shopping blev den nya folkrörelsen?

Men jag ser ändå på 2007 med tillförsikt. Jag är måhända naiv. Men liksom den naivism som präglade –68 vänstern och punken så tror jag att man kan förändra världen. Inte världen som sådan. Men folks sätt att tänka. Det gäller bara att de positiva krafterna får agera motvik åt de negativa. När jag läser om regeringens sätt att försöka trycka ner arbetarklassen då hör jag några rader ur ”Hunddagiset” – Total Egon ”Hundar bits när dom blir trängda”. Och det var vad den franska adeln fick känna när deras huvuden kapades likt limpskivor.  Tjoff-tjoff-tjoff. Tack Hasse å Tage.

Jag tror att borgarpacket har avskrivit det svenska folket viljan att agera. Och nu sitter de där och smeker kapitalistpungar till höger och .. ja höger. Men vore jag som dom skulle jag inte sova allt för lugnt om natten.

Annars är det nätet, Piratkriget, YouTube och Myspace, som för egen del varit intressant 2006 det är svårt att tänka sig ett liv utan nätet för min egen del. Jag har dessutom dedikerat de senaste TIO åren till Punktjafs. Min dokumentation av svensk punk mellan 77-82. Detta gör Punktjafs till Sveriges äldsta nätbaserade punkfanzine. För övrigt har nätet gett mig en röst, en kommunikationsväg, vänner och kärlek.

2007 kommer jag att fortsätta tröska i samma invanda fåra. Jag kommer att blogga, dokumentera, uppdatera och kommunicera.
Revoltera?

Avslutningsvis.
Tack Henry Rollins för inspirationen och agiterandet om att man SKA vara förbannad och att man får vara förbannad även som vuxen. Det är inte bitterhet som vissa tror, unga har inte monopol på att få vara förbannade. Och minns att det är bara hälsosamt med ilska som drivkraft att inte sövas ner i passivitetens dvala. Så överheten kan fortsätta trampa på oss.
Så 2007 nu är det dags och vid min gubbröv vad jag är förbannad!