Farbror Punk

Min gode vän Pecka, berättade att han förr hade problem med powerpop, orsaken var att det lät för mycket hårdrock. Nu var det absolut inte bara Pecka som tyckte så. Ett träffande exempel är svenska musikskribenter och deras sätt att behandla Chaep Trick styvmoderligt, för att de är ett “hårdrocksband“. Numer har även de flesta musikkritiker och popnördar förstått att man kan blanda Beatlesharmonier med tuffa gitarrer då till och med The Wildhearts inte per automatik stämplas med epitetet hårdrock.

Ett likartat genrefenomen (jag talar alltså om powerpop) fanns i Sverige, där skivbolagen i slutet av 70-talet genom punkens försyn förmått (alternativt tvingat) alla nysignade rockband att sjunga på svenska istället för den traditionella engelskan. Så när Huddingebandet Magnum Bonum kontrakterades till Mercury, var dealen: Gör en svensk cover på Down the L.A. run på a-sidan, så får ni ha en egen låt på engelska på b-sidan. Covern var “Skateboard” och blev omgående en landsplåga. Den blev också biljetten till topplistorna för Magnum Bonum. För bandet som börjat 1974 med att lira hårdrock, blev det också en tankeställare och fingervisning om att vägen till topplistorna gick via pop på svenska, men med hårdrocksgitarrer. Och ett-tu-tre så hade man fått fram något vi kan kalla hårdpop.

Om Magnum Bonum var först så lät inte efterföljarna dröja. Först ut var den före detta MB-medlemmen Orup och hans Intermezzo. Deras “Kom ta mig härifrån” hoppade snart upp på topplisten. Efterföljande “hårdpopare” var Hansa Band från Uppsala, som kom fram genom en andra placering i Veckorevyn popbandstävligt, Attack med gamle Wasa Express trummisen Åke Ericsson var ytterligare ett “hårdpopband”.

Men tiden för att kunna skörda listframgångar som “hårdpopare” varade bara några korta år. I och med att Europe vann Rock SM 1983, blev det åter legitimt att sjunga på engelska och äntligen fick man bejaka den hårdrock man alltid velat spela. Ett perfekt exempel är The Boys som släppte plattan “Mer än en film” 1982, en skiva som sålde minimalt. Men efter Europes seger omgrupperade man sig, döpte om sig till Treat och succen var ett faktum.

Jag vet att många har väldigt svårt för den här typen av musik, men personligen vurmar jag för popmelodier, vare sig det är med “hårdrocksgitarrer” eller ringande Rickenbackers. Så jag uppmanar alla att kasta fördomarna för en stund och ge den här samlingen en chans. Du kanske inte gillar allt men ändå hittar ett och annat guldkorn.

Alla band jag plockat till samlingen kanske egentligen inte skulle se sig själva som “hårdpop”, men jag har valt låtar med popmelodi och hårdrocksgitarrer om än i en del fall rejält nedskruvade.

Hansa Band - Flipperspel. Ruffiga gitarrer och handklapp och en text om att spela flipperspel. Kan det bli annat än en hit?



The Boys - Brudar, brudar. Riktigt mesig hårdpop med rejält töntig text. Säkerligen något som herr Ernlund skäms för idag. Men låten är en hitig popdänga som jag inte kan värja mig mot.

The Case - Svara hallå. Producerat av MBs Mats Hedström. Och visst finns de musikaliska likheterna, refrängen bjuder dessutom på härligt handklapp.

Månsken - Tommy Cosmo. Snygg produktion med ettrig gitarr och en stor dos Lundell. Ja, inte så konstigt med tanka på låtens titel. En fin låt med catchyrefräng som borde tilltala både an och annan musiknörd.



Plasma - Mammas pojkar. En singel på samma bolag som Europé - Hot records. Och visst låter det bitvis som radiorock, men det är i botten en helt suverän poplåt.

Stilmord - Det spelar ingen rock n roll. En låt där refrängen nöts in i huvudet på lyssnaren helt omöjligt att värja sig emot. Naturligtvis har man med handklapp och whooaahhaa-kör som sig bör.

X-Models - Mitt liv. Trots den puttriga 80-talssynthen finns det fläskiga gitarrer bak i produktionen och en oerhört effektiv poprefräng.



Airlines - Tågluffa. Tuffa hårdrocksriff och en refräng värdig Magnum Bonum och en text om det underbara i att tågluffa i Europa allt blandat med tågvissla och handklapp. Fenomenalt.

The Boys - Vi tar vad vi vill. Andra spåret med The Boys som en karbonkopia på Huddinges stoltheter, men med en föraning om vad som skulle komma.



H2O - Ingenting alls. Snygga Lizzygitarrer och en text om våndan om att vara tonåring samt ett fett gitarrsolo. Svinbra! En riktig hårdpopspärla.



Skymning - Jag svävar. En favorit som jag redan tidigare lagt ut här på bloggen. En låt värd att återupptäcka.



W.O Band - Fredagsflickan. W.O Band ville helt klart lira hårdrock men anpassade sig med sång på svenska och ah-ah-ah refräng. Låter inte så proffsigt som resten, men ändå en liten godbit.

Månsken - Decemberkyla. Jag får intrycket att många hårdpopband hade Thin Lizzy som förebilder. Månsken har snygga Gorham/Robertson-gitarren, men också en läcker hammond och de låter oerhört proffsigt och välproducerat. En produktion och låt som stått an mot tidens tand.

Intermezzo - De e vi som bestämmer. Orup har alltid varit en mycket habil låtsnickrare och Det e vi som bestämmer är en perfekt poplåt med hitkänsla i samma anda som “Kom ta mig härifrån”.

LADDA SAMLINGEN HÄR!