Django´s Coming

Vad vore världen utan kultband?
En retorisk ställd fråga såklart. För vem hade velat gå miste om Big Star, The Repacements, Redd Kross, Only Ones eller The Gits? Inte jag i alla fall! Men anglosaxiska band i alla ära. Tacka vet jag våra egna svenska kultband som Jesus Njure, Damien, Morbid, The Moderns, Vicious Visions och Traste o Superstararna.

Ja, mängden med svenska band som bara dök upp, brände av några eminenta spelningar eller förevigade sin fenomenala musik på vinyl och sedan bara försvann är enorm. För hur många har hört t.ex. Capital Rockers, Seg Deg, Beauty Box,  Perrongpussen, Bagarmössen, Lolita and the Virgin breakers eller Richard Speck and the 7:th Case?
Ett band vars historia blev allt för kort var Django´s Coming. Va, vilka då, säger ni. Jo, bandet med Janne Borgh o Pär Attack från The Moderns & Strindbergs samt gitarristerna: Robert Sjöö från The Protectors och Ludde Capital Rockers, ett annat kultband.

Man hämtade namnet från den italienska spagettiwestern-serien om antihjälten Django, som i den första filmen från 1966 (med Franco Nero i huvudrollen som Django) drog omkring på en likkista innehållande ett maskingevär. För övrigt en film som brukade snurra i VHS:en hemma hos Janne Borgh. Janne hade dessutom såsom många andra på 80-talet anammat den glamrockiga stil som gärna blandade in cowboyattribut som boots, hattar och smala cowboyslipsar. Och musikaliskt var det glamrocken som var bandets hörnsten. Samtliga medlemmar älskade glitterbanden från tidigt 70-tal: Mott the Hoople, T-Rex samt Bowie och hans Spiders from Mars. Janne, som var några år äldre än de andra, hade dessutom själv spelat i ett glitterpopband på 70-talet – Silver. Men både The Protectors och Capital Rockers hämtade sina influenser från 70-talets glamrock.

Skivkontrakt säkrade bandet nästan per omgående, med bolaget TCP som startat av Calle Von Schewen och Roger Reinholdt. Janne hade träffat Calle en sommar i Roslagen i början av 80-talet och fortsatt hålla kontakten. Dessutom hade TCP släppt The Protectors lp – Teenarama Twist så det fanns med andra ord flera orsaker att man visade intresse för bandet.

Till den trespåriga 12”-singeln skrev man låten ”Another Heartache” en riktig rockenrollrökare som på alla sätt visade bandets rötter. Janne plockade dessutom fram två låtar som var tänkta till Strindbergs fjärde platta. ”Du var mitt ljus” direktöversattes till ”You were my light” samt ”Take It to the streets” som från början hade namnet Paris. När jag frågar Janne om hur det kändes att återgå till att göra låtar på engelska svarar han helt frankt att han aldrig kände sig riktigt bekväm med ”svenskan/skånskan” uppe i Stockholm och tillägger att Moderns lp Tro, hopp och fruktan egentligen aldrig borde ha gjorts på svenska.

Själv minns jag den oerhörda lyckan när jag hittade plattan på Pet Sounds Göteborgsfilial, då saknaden efter Strindbergs var stor. Skivan roterade friskt på min grammofon och jag hoppades på mer från bandet. Men inget hände. Inget alls.
Enligt Janne så gjorde man några spelningar, bland annat ett på Ritz som inte var någon höjdare. Inte heller nere i Skåne gick det speciellt bra.
- Vi hade säkert en 10 - 15 låtar. Det fanns saker som lät som Thin Lizzy, annat lät mer som The Alarm. Så vi hade kunnat göra fler plattor men problemet var att allt gick väldigt fort och mina idéer hanns inte med. Folk brukar inte hänga med i mitt tempo. Ett annat problem var att jag borde spelat gitarr själv för att få lite mer kontroll, mitt anslag är väldigt mycket Townshend och dessutom skriver jag låtarna så och jag känner ingen annan som spelar på det sättet, men som sagt på den tiden hade man alltid så fruktansvärt brått.
Var det också orsaken till att bandet splittrades?
- Jag var aldrig riktigt nöjd med hur vi lät. Det blev för stelt och osvängigt på något sätt. Och så ville jag ha mer akustiska gitarrer. Jag tror vi bestämde oss för att Ludde skulle sluta. Han var alltid mer en New York Dolls-Thunders typ i alla fall, så det skedde i samförstånd. Sen körde det ihop sig med Robban och hans kvinnor, samtidigt som Protectors sångaren Lars Kumlin vill ha med honom i sitt band, så han lämnade oss. Det kan tilläggas att bandet som Robert Sjöö hamnade i var Bombi Bitt som 1990 släppte en mycket bra platta – Wine coloured days o sedan försvann. (Min förhoppning är att det kanske kan bli något om Bombi Bitt här på bloggen)
Strax efter det började Pär och jag spela med Ander Gustawsson (The IMPS / the Curse) i House of Dolls.

Så här med lite perspektiv på Django´s Coming  vad känner du inför bandet och musiken idag?
- Det var en besvärlig tid i mitt liv, efter Strindbergs, så mest dåliga minnen faktiskt. Om jag hade tagit en paus, eller tagit det lugnare efter Strindbergs så hade det kanske varit annorlunda. Men låtarna från den tiden är fortfarande balla. Jag har ju skrivit så mycket hela tiden, och ibland lånar jag delar från gamla låtar till nya, eftersom de ändå aldrig kom ut. Bl.a. kör vi en låt idag som heter "It is what it is" med ”Janne Borgh & The Desperate Romantics” som till viss del är en gammal Django-låt.
Men visst fanns det potential i Django! Och det var väldigt roligt att spela med killarna, eftersom det lät mycket klassikt 70-tal glam vilket jag saknade med Strindbergs ibland. Punken var i princip helt borta i musiken. Dock inte i attityden!

Så i väntan på att någon sammanställer den definitiva samlingen med svensk glamrock så får ni hålla till godo med några smakprov från The Protectors, Capital Rockers och såklart Django´s Coming.

The Protectors - Teenerama twist
The Protectors - Seven days a week
Capital Rockers - Wild, wild, wild
Capital Rockers - Dance little sister dance
Django´s Coming - Another Heartache
Django´s Coming - Take it to the streets
Django´s Coming - You were the light

Kommentarer
Postat av: Johan Hellström

Django's Coming hade jag ju helt missat, tack för mp3:orna!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback