Håkan Soold om punk och Guds Barn



När bildades Guds Barn och med vilka?
- Första fröet till det som skulle bli Guds Barn sattes när Ingemar Strandvik, Olle Schedin, Martin Ek och jag börjad repa hösten 1978. Vi gjorde vår första spelning våren 1979 i Adolf Fredriks aula (tillsammans med Incest Brothers och Plast) och en tillfällig trummis, en av våra klasspolare. Han var också med på andra spelningen som var på Träffen i Blackebergs centrum. En spelning som arrades av Västerrock (som startades av en av Stockholms stora musikprofiler Gawe Gornitzska, som också var med och startade Fryshuset. Gawe gick tyvärr bort i mitten av januari). Det var också via Västerrock som vi lärde känna Henrik Stawe och Anders Hernestam från Dom Dummaste, ett annat band som både Olle och jag har varit involverade i.
I början hette vi GLLLL. Det var inte förrän Linsen (Peter Lindström) kom med som permanent trummis sommaren 1979 som vi tog namnet Guds Barn. Det var jag som kläckte det, först på skämt. När de andra tyckte att det var ett superbra namn tyckte jag att "fan, det kan man väl inte heta?". Men jag lät mig övertalas.


När ni startade bandet. Var det 77-punk eller tidig industri typ Throbbing Gristle som var inspirationen?
- Vi började med att försöka spela någon sorts 77-punk. Men vi upptäckte rätt snart att vi inte var särskilt bra på det. Vi inspirerades istället av Siouxie and the Banshees, Joy Division, Suicide, men också John Cale och Velvet Underground. Även tidiga synth/industriband som Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire var något vi lyssnade på och tidiga Adam and the Ants. Sedan lyssnade vi jävligt mycket på Maurice Ravels "Bolero" långt innan filmen med samma namn gjorde stycket närmast olyssningsbart. Det repetitiva, rytmiska med crescendon upp till styckets bombastiska klimax var en stor inspirationskälla för oss. Vi brukade släcka ner i rummet, spela skivan på ashög volym och sedan ligga på golvet som i trans. Det där minimalistiska och repetitiva transtillståndet var något vi verkligen eftersträvade och ibland nådde vi dit live.


Hur reagerade Guds Barn på att ni snodde deras namn?
- Tja, det sägs att någon ringde till radio och klagade på programmet Ny våg och sa att det värsta var att ett punkband hade tagit deras namn. Men detta låter jag vara osvuret och lämnar åt Jonas Almqvist eller Klarin Gullström eller någon av de andra Ny våg-arna att bekräfta om det är sant eller inte.


Hade ni döpt er till Scientologerna eller Livets Ord om ni bildats idag?
- Ha ha. Näe, det tror jag inte. Som sagt föreslog jag namnet mest som ett skämt. Tyckte väl att det lät rätt bra och kunde vara rätt provokativs och så. Men namnet stannade.


Hur var ert förhållande till Stockholmsscenen?

- Ja alltså vi spelade ju tyvärr bara i Stockholm. Det var en massa spelningar på gång ute i landet sommaren 1980, men det sprack på grund av att vår trummis var upptagen med annat. Men vårt förhållande till Stockholmsscenen var bra och vi spelade mycket i Stockholm vintern, våren och tidiga sommaren 1980. På ställen som Fyran, Sexan, Rågsvedsgården (där Oasen höll till). Ja och så Musikverket förstås.


Vi hade förmånen att få spela ihop med fantastiska band som Mögel, Höförståelse, Dom Dummaste, KSMB, Plast, Ruhr, Kitchen and the Plastic Spoons, Kräldjursanstalten, Incest Brothers, TT Reuter, Raketerna, Stålfåågel, FD Snarklangarna, med flera med flera.


Så hur lät det då där i början innan inspelningen av Maskin?
- I början med den nya trummisen Linsen tyckte vi att det var lite för mycket vanliga raka trummor, för mycket bara ligga och fisa på virveltrumman, så där. Så vi gömde virveln och sa att han bara fick lira på pukorna istället. Det var så det växte fram de där repetitiva djungeltrummorna som finns på ”Rösta på mej” och ”Maskin”. Förutom Maskin fanns även andra låtar som ”Den totala fulländningen” och ”Jag sitter fast”. En annan låt jag minns var ”Identitet”.


Hur kom det sig att ni hamnade på Heart Work i Lund?
- Det var först meningen att vi skulle ge ut skivan själva. Så när den var pressad och klar försökte vi få distribution via SAM-distribution. Men när de lyssnat sa de att de tyckte att det kändes ofärdigt och att vi var välkomna när vi hade nått målet. Men vi tyckte ju att vi redan nått målet, i alla fall det första, så att säga. Hursomhelst, vi hade spelat med TT Reuter i Rågsved, och en dag stötte Olle ihop med Henrik Venant. Han sa att han verkligen gillade oss och undrade om inte vi skulle göra en platta snart. När Olle berättade om skivan och vad SAM-distribution hade sagt om den föreslog Henrik att den skulle ges ut på Heartwork. Han hade distribution med SAM och på så vis skulle vi få ut den. När han ringde till SAM-distribution och berättade att nästa skiva från Heartwork var en EP med Guds Barn lär de ha sagt att de hade hört Guds Barn och att de inte gillade det. Men då lär Henrik ha kontrat med att Guds Barn var ett av de mest lovande banden. Då sa snubben på SAM-distribution "Jaha, vi kanske gjorde ett misstag!"


EP:n fick fina recensioner och vi sålde slut på de 800 exemplar vi pressade. SAM-distribution ville att vi pressade fler, men vi sa nej.


Inspelningen, hur minns du den?
- Oerhört spännande. Det var ju en gammal dröm som gick i uppfyllelse, att få spela in i studio. Samtidigt var det lite rörigt till att börja med där i Studio Music City, som låg i det gamla bränneriet vid Brännerigatan/Gotlandsgatan på Söder. Vi hade ju rätt lite pengar och hade råd med åtta timmar i studion. Och det var lite glapp i kontakter och så innan allt fungerade. Men sedan funkade det bra.


Vad tyckte ni om plattan då?
- Alltså magin först när provpressen och sedan den färdiga plattan kom, att höra det man gjort själv på vinyl, det går knappast att beskriva. Själv lyssnade jag om och om och om igen, både direkt genom stereon men också genom hörlurar. Att höra den där gitarren som sveper mellan kanalerna i Maskin (ett trick som jag snodde från Siouxie and the Banshees, ska villigt erkännas) var helt fantastiskt.


Och vad tycker du om plattan idag?
- Tycker fortfarande att har någonting. En enorm energi och en stor portion charm. Naivt javisst, men vad fan vi var bara 16 år när vi gjorde de där låtarna.


Var det för att Peter slutade som ni ändrade soundet. Eller hade det puttrat redan innan?
- Alltså vi hade lyssnat mer och mer på Magazine och The Cure, men även gått tillbaka till band som Roxy Music, Doors och förstås Velvet Underground.
Vi ville behålla det repetitiva och lite minimalistiska soundet. Men samtidigt ville vi utveckla harmoniken och det melodiska. Och vi var på god väg. Vi fick en kanonrecension för sista spelningen som vi gjorde våren 1981 på Brygghuset.


Men visst spelade bytet av trummis in. Med en trummis som Anders Hernestam, som var lysande redan då, kunde vi göra helt andra saker än vi kunde med Linsen.


Ni hade spelat in material som inte färdigställdes innan bandet sprack. Var det musik i samma linje med ”Ärr” som finns bevarad från den perioden?
- Ja alltså det enda som sattes i större studio var ”Ärr”. Vi hade också spelat in en del i Olles hemstudio (f.ö. samma studio som Dom Dummastes Jesu Kristi 100 Krig spelades in i). Men jag tror inte något av det finns kvar idag.


Hur kunde Guds Barn ha låtit tror du om ni fortsatt under något år till?
- Svårt att veta. Men vi hade nog fortsatt i riktningen kombination skörhet och stort sound, lite intrikata harmonier och böljande lite repetitiv rytm sådär.


Själv undrar jag om det hade kunnat låta lite som Global Infantilists där du la gitarr på skivan?
- Kanske till viss del. Fast mer gitarr än Global Infantilists, som ju hade ett keyborddominant sound. Samtidigt var Global Infantilists väldigt mycket Mare Kandre (fan, en till fantastisk människa som är borta). Hennes spröda ande färgar hela det som var/är Global Infantilists. Med Olle som lyhörd katalysator.


Det bästa med Guds Barn?
- Att vi gjorde det. Och alla fantastiska livespelningar vi gjorde. Framför allt minns jag att många i publiken såg ut att vara i trans framförallt när vi spelade Maskin.


Det sämsta med Guds Barn?
- Att vi ibland hade svårt att samarbeta och drog åt olika håll.


Ni återuppstår för att spela på Punkgalan. Hur kommer sig det?
- Jag såg på Facebook att den skulle vara och kastade ut ett erbjudande på kommentarsväggen. Anders Gustawsson nappade, och på den vägen är det.


Har ni repat än?
- Nej. Vår basist Ingemar bor i Bryssel. Han kommer att komma upp en gång i mars och sedan ett par dagar innan galan. Så vi hinner med några rep med full sättning. Men vi kommer att göra några rep utan Ingemar också.


Vilka är med denna gång?
- Alla från den sista originalsättningen utom Anders Hernestam. Han har fullt upp med olika sessionjobb som trummis och skulle knappast hinna med att repa. När jag frågade honom så hoppade han inte högt direkt heller. And I don«t blame him. Men förutsättningen för att det ska funka är att man tycker att det är jäkligt kul.


Istället kommer Björn Eriksson (som har spelat med LŸgchen och Molly) att spela trummor. Och det är jäkligt kul. Han är en kanonbra trummis, en superbra polare, har sett Guds Barn live och dessutom spelade jag, han och Ingemar ihop på 80-talet i ett band som hette Piglet (med Anders som nu spelar med mig i The Plastic Pals på gitarr). Dessutom har Martin också spelat med Björn. Så det blir jättebra.


Vilka låtar kommer ni att spela?
- Inte hundra spikat än. Men säkerligen Maskin, Rösta på mej, Ärr och Jag sitter fast. Sedan skulle jag tippa Identitet och Den totala fulländningen.


Får man vara nostalgisk som punkare trots att rörelsen var "här och nu" och föraktade all nostalgi?
- Ja. I lagom doser.


Vilka band tänker du kolla?
- Jag ser fram emot Stoodes, The Ass och Cathy & The Heat. Och Kitchen & The Plastic Spoons förstås.


Vilket svenskt band hade du själv önskat till punkkvällen?
- Hörförståelese och Bedbugs. Men Skälby Örjans och Revolt vore kul


Vilka svenska band tror du betytt mest för punken?
- Guds Barn förstås, ha ha. Nä, men jag tror att flera av de tidiga betydde mycket - för att de gjorde det. The Pain, Stoodes, Bedbugs. Sedan förstås Grisen Skriker och Ebba Grön. Då pratar vi Stockholmsband. Sedan har vi ju Skånescenen med Garbochock och TT Reuter. Och Göteborgsband som Lädernunnan och Cortex.


Förändrade punken något?
- Absolut. Många tillplattade själar fick betongen att sjunga och hopp om livet, och inte minst självförtroende. Vågar man ställa sej på en scen, vågar och kan man göra nästan vad som helst. Kolla bara hur bra det har gått fšr många som var med i punksvängen. Tyvärr gick det ju åt helvete för en del - några är i livet och fått någorlunda ordning på saker och ting, medan andra checkade ut lite tidigare. Men ett hopp om något annat, än bara niotillfemhemochtittatevevillavolvovovve, gav det.


Något att tillägga?
- Jo jag tycker att det är kul att så många har börjat spela igen - ja en del slutade aldrig- Och inte bara då återbilda gamla punkband av nostalgiskäl, utan även då nya band, nya konstellationer, nya låtar. Ja jag tycker själv att det är jäkligt kul att vara igång igen. Började på nytt för fem sex år sedan. Först med Lars Cleveman och sedan 5 år med The Plastic Pals. Försökte sluta och höll upp ett bra tag. Men det går helt enkelt inte. Det är som Lars Cleveman säger: "Att vara kreativ är som att ha diabetes. Men blir aldrig fri från det, utan kan bara lära sej leva med det."




Här finns Guds Barn på
Myspace där kan ni höra outgivna låten "Ärr".

Här kan du ladda ner singeln med klassiska "Maskin".


Heavy Load - Vi återvinner Backstage & OKEJ

 

 



Och videon från 1983, den som en gång fanns att både hyra och köpa.
Den hittar ni på denna blogg - HÄR!
Bildkvalitén är inte den bästa men ack, vilken skön nostalgi.

Tears - Vi återvinner Backstage & Ny Musik

 

 

Och vill ni veta mer om The Tears finns deras hemsida HÄR!

Besök bandets MySpace - HÄR!

Bie Karlsson - gitarrist.

Bie Karlsson är för den större popubliken mest känd som gitarrist i Docenterna. Men innan Bie hängde på sig läkarrocken hann han med både baktakt, instrumental hårdrock och punk.
Läs vidare men passa också på att ladda hem en dos av Bies gitarrspel -
HÄR!


Berätta lite om ditt första band - The Scream.

- Jag, Janne Lundberg och Uffe Erlandsson gick i plugget tillsammans i Nacka och bestämde oss redan på mellanstadiet för att starta ett band. Till och börja med var det mest ett projekt för teckningslektionerna men efter diverse turer kring vem som skulle spela vad fick vi ihop ett band några år senare. Första repet var hemma i lägenheten – inte populärt… istället fick vi lov att repa på fritidsgården där vi också hade första spelningen hösten ’76. Minns att vi mest spelade Bowie-covers men också låtar vi lärde oss av Anders Kraft från Madhouse bl.a ”Knockin’ on Heaven’s door” och Diddleys ”I’m a man”.


När punken kom började vi såklart spela Pistols och Iggy m.m. men det var först då Janne började skriva låtar vi tog namnet The Scream efter en Siouxie Sioux-låt. Debuten var på julavslutningen ’77 på vår gamla högstadieskola och totalt gjorde vi fyra spelningar varav en finns inspelad.

Zeta. Hur hamnade du i det bandet?
- Eftersom alla sa att jag var så bra på att spela gitarr började jag till slut tro det själv också. När Zeta kom och frågade ifall jag ville börja spela med dem blev jag smickrad. De var några år äldre och hade rykte om sig att vara duktiga musiker. Drömmen på den tiden var att få spela in en skiva och de hade redan skivkontrakt med Sonet. Janne och Uffe gick vidare och bildade Berlin.



Skivdebuten - Swedish Tracks, rejält sågad. (Spelman & Walking down the starway)
- Alltså då tyckte man det var fantastiskt att bara få vara i en studio. Ha sitt ansikte på ett skivomslag, alla de grejerna. Och jag minns att jag tyckte det var lite tråkigt med dåliga recensioner men framför allt att vi inte fick åka med på turnén som tre av banden fick göra.

Jag antar att Zeta gick från engelska till svenska på inrådan från Ola Håkansson?
- Ja, det är inte omöjligt i alla fall. Micke Moberg skrev alla låtar och texter för Zeta och sprang en del ute på Lidingö hos Sonet och han kan ha fått höra att de ville ha svenska texter. Annars var nog de flesta av Zetas texter på svenska vad jag kan minnas. Tror nog snarare ”Walking down the Starway” var ett undantag.



Bandet utvecklades rejält inför nästa skiva.
- Ja, det blev lite popigare tongångar till andra singeln. Vi hade tagit in två syrror på kör, Lena Janes och Mia Janes, och bytt trummis till min klasskompis Anders Carlsson. Men vi bekostade inspelningen själva. Sonet bestämde sig för att ge ut den först när den var mixad och klar. Den spelades inte så mycket på radio tyvärr, för den är ju rätt catchy! Efter att jag slutat i bandet fick Zeta vara med på Måndagsbörsen. Och spelar inte singeln… Ola Håkansson blev helt vansinnig.

Vad hände sedan med Zeta. Antar att singeln inte sålde som Sonet hoppats...
- Nä den sålde väl inget vidare. Efter Måndagsbörsen hade Håkansson fått nog i alla fall. Micke gick vidare och bildade ett band som hette 2001 och han var en sväng i USA också. Fick honom lite oväntat som elev på AMU 1994 där jag var lärare ett tag.



Från Zeta till Taxi?
- Ja, jag la av med Zeta juni ’79 och till hösten började jag med Taxi.
Jag kom i kontakt med bandet via en annons på Musikbörsen. De repade i ett garage i Råcksta och det var sjukt kallt på vintrarna och stekhett på somrarna. Tog med gitarren och fick jobbet. Den andra medlemmarna i Taxi var Jon Hammer som också skrev låtarna och sjöng. Anders Engström spelade bas och Pelle Nordwall trummor. Tyckte Jon sjöng orginellt och att han skrev bra låtar. Det här med att spela i baktakt var väl rätt nytt för mig men det var inga problem att få en kasset med Specials och Madness och plugga på!


En av de första spelningarna vi hade var på Råcksta Fritidsgård. När vi började var det fullsatt i gymnastiksalen där vi ställt upp instrumenten. Efter tre låtar var det bara ett par ledare kvar, resten hade troppat av. Då var det inte så glammigt!


Men, en deal med Sonet igen. Hur kom det sig?
- Vi gav ut ”Time in a Bottle”/”I don’t wanna…” själva (1000 ex) och fick lite radiospelningar på den. Sonet fick höra den och kom ner och tittade på Musikverket och signade oss till sin Spotlight-serie.

Tyvärr var det ett annat band som gjorde anspråk på namnet Taxi och när vi skulle spela in en Spotlight-plattan (6-låtars MP) bytte vi namn till T-Shirts. Minns inte varför vi lade oss platt, kanske ville inte Sonet ha något namnstrul om de skulle satsa pengar på oss.


Så hur kändes det när ni började spelas i radio?
- Första gången man hörde sin låt på radio var ju magiskt! Minns inte att det hände med Zepa (Kaj Kindwall spelade ”Vicken tjej”, Farbrors anm) men Taxisingeln hörde jag flera gånger. Det var så man inte vågade andas.
Och TV?
- Jo, TV var också kul men det var oerhört frustrerande att spela in Bälinge. Man gav allt i första tagningen och då var det någon kameraåkning som inte klaffade så man fick ta om. En gång, två gånger och sedan var plötsligt alla bara försvunna för det var fikapaus.

Och sedan drog ni på turne´ med Docent Död och Dave & The Mistakes.
- Ja, det var riktigt rolig: tre band och alla åkte tillsammans i en liten turistbuss. Det var ett par, tre längre svängar men annars gjorde vi mest spelningar fredag/lördag. Vi hade 300 per person och spelning vilket väl motsvarar en knapp tusenlapp idag och på söndagen när man blev avsläppt på Odenplan fortsatte festen på Britannia.


När vi turnerade i Norrland vaknade jag en gång mitt i natten av att bussen hade stannat. Det visade sig att det var så kallt att bränsleledningen hade frusit. Men chaffisen hade varit med förut, kröp under bussen med gasolbrännare och fick fart på dieseln igen. Brännaren funkade bra på framrutan också när inte defrostern räckte till.


Senare i Lycksele var det så kallt att det snöade inomhus. Den varma, fuktiga luften från klubben där vi spelat strömmade ut i garaget där portarna ut till -38oC stod öppna i väntan på inlastning. Luften kyldes ner så fort att vattenångan frös till snö och la sig i ett mjukt täcke övr instrument och förstärkare.



T-Shirts funkade rätt bra på Poporama men hur var det med publiktillströmningen när ni turnerade på egen hand?
- Jo, när vi körde ”Walk on Water” var det alltid fullt ös. Men annars var det väl lite blandat. I Stockholm gick det alltid bra och av någon anledning också alltid i Dalarna och Bergslagen. I Göteborg och Malmö var vi väl aldrig någon hit.


Fast i Norrtälje var vi stora som fan. Vi spelade på en skola där eleverna själva hade röstat fram oss som det band de helst ville skulle komma och spela. Det var scenstormning och hela köret.



Tröttnade ni som band eller var det Jon som var sugen på en solokarriär?
- Vi gick väl åt olika håll i utvecklingen kan man väl säga. Vi fick ju en hit med ”Walk on Water” och även ”I’m the Television” gick rätt bra men vi fick aldrig något riktigt genombrott. Och försöker man leva på musik i ett litet land som Sverige blir detta ganska snart ett stort problem. Efter andra Sverige-varvet som ungt, lovande band drar man inte så mycket folk längre och får alltså inte in stålar till hyran. ”Let’s Twist Again” var ett försök att köpa lite andrum men om man lyssnar på baksidan så hör man vartåt bandet minus Jon ville.


När du ser tillbaka på T-Shirts idag vad tycker du om musiken har du några favoriter?
- Det vi spelade in på studio Bastun, dvs Taxi-singeln och första singeln med T-Shirts (”Walk on Water”/”Is it gone”) är riktigt bra. EP:n är ok och några spår på LP:n.


Fast efter att ha lyssnat på Mr Swing nu efter att ha fått den av dig måste jag faktiskt omvärdera den lite: den är precis så ojämn och spretig som jag minns den men det finns en charmfaktor där som förlåter det mesta. Det var ju ingenting man uppfattade själv då det begav sig.



Det bästa med T-Shirts?
- Det sanslösa röjsväng vi kunde få till live. Vi var en gång bokade som förband till The Cure på Rock Palais och det var väl ingen drömpublik för oss direkt. Men vi gick ut och körde och en och annan svartrockare vickade nog lite i takt med tårna. De enda åhörarna som öppet dansade sig igenom hela spelningen var The Cures roddare. Det finns en Tonkraft inspelning från 81-82 nå’n gång, den vore rätt kul att höra idag.

Och det sämsta?
- Det var ingen vidare stämning mot slutet. Vi andra som sedan gick vidare och bildade Gang Bang var sura på Jon bl.a. för att han inte ville ge oss credit för ”Morgon har kommit”, baksidan på sista singeln. Han kände sig nog pressad men gav aldrig med sig. I praktiken spelade det aldrig någon roll eftersom skivan sålde så dåligt. Han kom aldrig till T-shirts avskedskonsert, det blev istället blev Gang Bangs premiärspelning.



Gang Bang var knappast ett helt politiskt korrekt val av bandnamn. Hur tänkte ni egentligen?
- Jag minns det som att någon föreslog det och alla tyckte det var ett bra namn. Det ligger bra i munnen och jag kan inte minnas att någon av oss tyckte att det var särskilt kontroversiellt. Men visst, om man googlar ”Gang Bang” idag är det inte direkt bilder på oss man får upp.

Fast ni fick ju publicitet i Schlager för namnet.
- Jo, men inte särskilt positivt va? Vi fick betydligt mer uppmärksamhet för bandnamnet än för musiken, vilket var synd eftersom jag tycker vi var rätt bra.



Kände du Annica sedan Rock De Luxe tiden eller?
- Vi gjorde en demo för Sonet och sedan föreslog Ola Håkansson att Annica Boller skulle börja med oss. Vi träffade henne och det funkade bra. Men vi fick aldrig ge ut något på Sonet. Istället hamnade vi på Europafilm Records där Jocke Langer var A&R. Men flest låtar gav vi ut på Virgin.

Bandet var ju stora delar T-Shirts, men musikalsikt vad hade ni för idé om hur gruppen skulle låta?
- Alltså, vi hade tröttnat på att vara ett dansband när ingen dansade, för att travestera Alien Beat. Det var ju rätt mycket depprock vid den här tiden ’82 – ’83 och vi tog väl intryck av det. Skavågen dog ut i England och i Sverige var dansmusik lika med dansbandsmusik. Och med Annica på sång fanns det också utrymme för att ta ut svängarna lite mer.

Men mycket hänger ju på vem som skriver låtarna. Jon skrev ju poplåtar som vi sedan spelade i baktakt. Annica och Anders Engström skrev det mesta åt Gang Bang och de var mer komplexa som låtskrivare.

Virgin tog sig an er, hur gick det till?
- Det första vi gav ut var en singel på Europafilm Records: ”Saftkalas” och ”Tillåten erotik”. Minns inte hur vi fick kontakt med Virgin men jag vet att de var nystartade i Sverige och vi var ett av de första banden. Ett annat var Dead Scouts och det var dem som de till slut satsade på.

Vilka plattor släppte ni med Gang Bang?
- Jo, förutom Europafilm även en samlings – LP på Rosa Honung, ”Pärlor” med tre låtar: ”Nattsäng”, ”Inte mitt liv” och ”Trans”. Sen spelade vi även in låtar på SR i samband med att vi spelade in jinglar åt Kjell Alinge. ”Magisk energi” var med på Virgin men jag minns inte ifall det var flera.

Hur känner du för skivorna idag?
- Första singeln på Europafilm lider ju av ”viss överproduktion”, framförallt A-sidan. Men B-sidan överraskar mig positivt! Härligt försök till Adrian Belew ripoff på slutet. Bra sång av Annica.


”Pärlor”-låtarna återkom ju till 2/3-delar på senare plattor. Den här versionen av ”Nattsäng” gillar jag men det känns ju som en helt annan låt än på Virgininspelningen. ”Inte mitt liv” och ”Trans” är också bra.


Virgin-dubbelsingeln har ”Undervattensvärld” som A-sida och den är ju också rejält överproducerad. Men B-sidans ”Nattsäng” tycker jag är närmast sensationellt bra. Obegripligt att vi inte valde den som A-sida!


Bonussingelns ”Magisk energi” och ”Scarborough Fair” är inte lika genomarbetade.


Virgin 12”-an ”Trans” blev det sista vi gjorde och den var väldigt mycket producenterna Janis Bokalders och Kai Erixons verk. Vi brände hela vår LP-budget i Polarstudion på tre låtar varav endast ”Trans” gjordes färdig. Men den sålde över 5000 ex vilket var mycket för en maxisingel. Virgin tackade dock för sig.

Men du, varför en cover på ”Scraborogh Affair”?
- Minns faktiskt inte. Vi tyckte väl den lät bra och i och med att den är trad så blev det väl lite billigare för Virgin.

Berätta om Gang Bang.
- Bandet fanns från april 1982 till juni 1984 och gjorde ett 50-tal spelningar. Medlemmar var jag på gitarr, Anders Engström på bas och sång, Pelle Nordwall på trummor, Ylva-Li Björk på keyboard och Annica Boller på sång och keyboard.


En av våra första spelningar var som ett av förbanden till Siouxie and the Banshees på Gärdet i maj ’82. Scenljudet var fruktansvärt dåligt och vår inlånade mixerkille frågade Ylva-Li efteråt om hon hade sjungit något, när hon i själva verket sjöng lead på två låtar.


Ett annat härligt minne med Gang Bang är när vi spelade i Örebro på drogfritt disko i Folkets Hus samtidigt som Högskolan hade vårfest med Imperiet. Publiken bestod av de inhyrda ungdomar som stod i saft- och korvstånden och fyra döva ungdomar som kommit in gratis för att få uppleva en rockkonsert.


Någon riktig fanskara hade vi väl aldrig men det var ett gäng som brukade komma när vi spelade i Stockholm, mest kompisar och andra musiker. I Göteborg hade vi roliga spelningar också och i Katrineholm.


Efter Virgintolvan föll bandet bara isär. Pelle slutade redan under inspelningen och jag kort därefter. De andra lade ner bandet någon demo senare.

Annica försvann till Ola Håkansson efter Gang Bang, men vad gjorde du innan du började spela med Docenterna?
- Jag spelade ju parallellt med Giant Steppers men det lades ner ungefär samtidigt med Gang Bang.


Sedan hade Anders och jag hade ett projekt som vi kallade No-no’s. Vi spelade in låtar i Tomas Wretmans studio de spelades ganska mycket i radioprogrammet Lilla Bommen. Men No-no´s spelade aldrig ute.


Det gjorde däremot Ritz Tits Sensation där Klarin Gullström var sångerska och Papa Mats spelade bas, men bara runt omkring i Stockholm.


Acapulcopuckoband var ett gäng med lite medlemmar från bl.a. Dom Ludna som gjorde några spelningar under 80-talet, och faktiskt en så sent som 2006.


Nu har du en MySpacesida utan några kompisar där du bloggar och lovar att lägga ut ny musik. Hur låter det och när ska vi få höra?
- Ja du, det här med bloggandet gick väl inte så bra kanske... Men jag har skrivit låtar under hösten och tanken är göra några livespelningar i vår tillsammans med Anders Thoor på bas och sång, Rasmus Rasmusson på trummor och Lasse Nilsen på gitarr och sång. Om nu Lasse kommer loss förstås, han har börjat få rejäl fart på sin karriär som ståuppkomiker. Sen får man se om det blir något mer. Vore kul att göra lite festivalspelningar eller andra sommargigg.

Pressklipp om T-Shirts


Skivorna blir billigare

Ja, men se där. En god nyhet 1974.


Garanterat ipluggat -95

Backstage skrev inte bara om Svensk ROCK utan släppte också några omsorgsfullt gjorda samlings-CD.
Garanterat ipluggat -95 inehåller kommande storheter som Millencollin och Backyard Babies. Men också redan etablerade band som t.ex. The Nomads (f.ö. ett av Backstages grundare Lennart Larssons favoritband)
Själv tycker jag att Hans & Gretas svenska tolkning av Nirvana - Mollys läpp är helt underbar.





Ladda hem och njut av nostalgin återupptäck att 1995 också hade tung, tuff och stenhårt svängande rockmusik.

Om ni vill ha ett eget exemplar av skivan kan den liksom baknummer av Backstage beställas från Lennart Larsson - phantom@swipnet.se