Farbror Punk

När bildades Guds Barn och med vilka?
- Första fröet till det som skulle bli Guds Barn sattes när Ingemar Strandvik, Olle Schedin, Martin Ek och jag börjad repa hösten 1978. Vi gjorde vår första spelning våren 1979 i Adolf Fredriks aula (tillsammans med Incest Brothers och Plast) och en tillfällig trummis, en av våra klasspolare. Han var också med på andra spelningen som var på Träffen i Blackebergs centrum. En spelning som arrades av Västerrock (som startades av en av Stockholms stora musikprofiler Gawe Gornitzska, som också var med och startade Fryshuset. Gawe gick tyvärr bort i mitten av januari). Det var också via Västerrock som vi lärde känna Henrik Stawe och Anders Hernestam från Dom Dummaste, ett annat band som både Olle och jag har varit involverade i.
I början hette vi GLLLL. Det var inte förrän Linsen (Peter Lindström) kom med som permanent trummis sommaren 1979 som vi tog namnet Guds Barn. Det var jag som kläckte det, först på skämt. När de andra tyckte att det var ett superbra namn tyckte jag att "fan, det kan man väl inte heta?". Men jag lät mig övertalas.

När ni startade bandet. Var det 77-punk eller tidig industri typ Throbbing Gristle som var inspirationen?
- Vi började med att försöka spela någon sorts 77-punk. Men vi upptäckte rätt snart att vi inte var särskilt bra på det. Vi inspirerades istället av Siouxie and the Banshees, Joy Division, Suicide, men också John Cale och Velvet Underground. Även tidiga synth/industriband som Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire var något vi lyssnade på och tidiga Adam and the Ants. Sedan lyssnade vi jävligt mycket på Maurice Ravels "Bolero" långt innan filmen med samma namn gjorde stycket närmast olyssningsbart. Det repetitiva, rytmiska med crescendon upp till styckets bombastiska klimax var en stor inspirationskälla för oss. Vi brukade släcka ner i rummet, spela skivan på ashög volym och sedan ligga på golvet som i trans. Det där minimalistiska och repetitiva transtillståndet var något vi verkligen eftersträvade och ibland nådde vi dit live.

Hur reagerade Guds Barn på att ni snodde deras namn?
- Tja, det sägs att någon ringde till radio och klagade på programmet Ny våg och sa att det värsta var att ett punkband hade tagit deras namn. Men detta låter jag vara osvuret och lämnar åt Jonas Almqvist eller Klarin Gullström eller någon av de andra Ny våg-arna att bekräfta om det är sant eller inte.

Hade ni döpt er till Scientologerna eller Livets Ord om ni bildats idag?
- Ha ha. Näe, det tror jag inte. Som sagt föreslog jag namnet mest som ett skämt. Tyckte väl att det lät rätt bra och kunde vara rätt provokativs och så. Men namnet stannade.

Hur var ert förhållande till Stockholmsscenen?
- Ja alltså vi spelade ju tyvärr bara i Stockholm. Det var en massa spelningar på gång ute i landet sommaren 1980, men det sprack på grund av att vår trummis var upptagen med annat. Men vårt förhållande till Stockholmsscenen var bra och vi spelade mycket i Stockholm vintern, våren och tidiga sommaren 1980. På ställen som Fyran, Sexan, Rågsvedsgården (där Oasen höll till). Ja och så Musikverket förstås.

Vi hade förmånen att få spela ihop med fantastiska band som Mögel, Höförståelse, Dom Dummaste, KSMB, Plast, Ruhr, Kitchen and the Plastic Spoons, Kräldjursanstalten, Incest Brothers, TT Reuter, Raketerna, Stålfåågel, FD Snarklangarna, med flera med flera.

Så hur lät det då där i början innan inspelningen av Maskin?
- I början med den nya trummisen Linsen tyckte vi att det var lite för mycket vanliga raka trummor, för mycket bara ligga och fisa på virveltrumman, så där. Så vi gömde virveln och sa att han bara fick lira på pukorna istället. Det var så det växte fram de där repetitiva djungeltrummorna som finns på ”Rösta på mej” och ”Maskin”. Förutom Maskin fanns även andra låtar som ”Den totala fulländningen” och ”Jag sitter fast”. En annan låt jag minns var ”Identitet”.

Hur kom det sig att ni hamnade på Heart Work i Lund?
- Det var först meningen att vi skulle ge ut skivan själva. Så när den var pressad och klar försökte vi få distribution via SAM-distribution. Men när de lyssnat sa de att de tyckte att det kändes ofärdigt och att vi var välkomna när vi hade nått målet. Men vi tyckte ju att vi redan nått målet, i alla fall det första, så att säga. Hursomhelst, vi hade spelat med TT Reuter i Rågsved, och en dag stötte Olle ihop med Henrik Venant. Han sa att han verkligen gillade oss och undrade om inte vi skulle göra en platta snart. När Olle berättade om skivan och vad SAM-distribution hade sagt om den föreslog Henrik att den skulle ges ut på Heartwork. Han hade distribution med SAM och på så vis skulle vi få ut den. När han ringde till SAM-distribution och berättade att nästa skiva från Heartwork var en EP med Guds Barn lär de ha sagt att de hade hört Guds Barn och att de inte gillade det. Men då lär Henrik ha kontrat med att Guds Barn var ett av de mest lovande banden. Då sa snubben på SAM-distribution "Jaha, vi kanske gjorde ett misstag!"

EP:n fick fina recensioner och vi sålde slut på de 800 exemplar vi pressade. SAM-distribution ville att vi pressade fler, men vi sa nej.

Inspelningen, hur minns du den?
- Oerhört spännande. Det var ju en gammal dröm som gick i uppfyllelse, att få spela in i studio. Samtidigt var det lite rörigt till att börja med där i Studio Music City, som låg i det gamla bränneriet vid Brännerigatan/Gotlandsgatan på Söder. Vi hade ju rätt lite pengar och hade råd med åtta timmar i studion. Och det var lite glapp i kontakter och så innan allt fungerade. Men sedan funkade det bra.

Vad tyckte ni om plattan då?
- Alltså magin först när provpressen och sedan den färdiga plattan kom, att höra det man gjort själv på vinyl, det går knappast att beskriva. Själv lyssnade jag om och om och om igen, både direkt genom stereon men också genom hörlurar. Att höra den där gitarren som sveper mellan kanalerna i Maskin (ett trick som jag snodde från Siouxie and the Banshees, ska villigt erkännas) var helt fantastiskt.

Och vad tycker du om plattan idag?
- Tycker fortfarande att har någonting. En enorm energi och en stor portion charm. Naivt javisst, men vad fan vi var bara 16 år när vi gjorde de där låtarna.

Var det för att Peter slutade som ni ändrade soundet. Eller hade det puttrat redan innan?
- Alltså vi hade lyssnat mer och mer på Magazine och The Cure, men även gått tillbaka till band som Roxy Music, Doors och förstås Velvet Underground.
Vi ville behålla det repetitiva och lite minimalistiska soundet. Men samtidigt ville vi utveckla harmoniken och det melodiska. Och vi var på god väg. Vi fick en kanonrecension för sista spelningen som vi gjorde våren 1981 på Brygghuset.

Men visst spelade bytet av trummis in. Med en trummis som Anders Hernestam, som var lysande redan då, kunde vi göra helt andra saker än vi kunde med Linsen.

Ni hade spelat in material som inte färdigställdes innan bandet sprack. Var det musik i samma linje med ”Ärr” som finns bevarad från den perioden?
- Ja alltså det enda som sattes i större studio var ”Ärr”. Vi hade också spelat in en del i Olles hemstudio (f.ö. samma studio som Dom Dummastes Jesu Kristi 100 Krig spelades in i). Men jag tror inte något av det finns kvar idag.

Hur kunde Guds Barn ha låtit tror du om ni fortsatt under något år till?
- Svårt att veta. Men vi hade nog fortsatt i riktningen kombination skörhet och stort sound, lite intrikata harmonier och böljande lite repetitiv rytm sådär.

Själv undrar jag om det hade kunnat låta lite som Global Infantilists där du la gitarr på skivan?
- Kanske till viss del. Fast mer gitarr än Global Infantilists, som ju hade ett keyborddominant sound. Samtidigt var Global Infantilists väldigt mycket Mare Kandre (fan, en till fantastisk människa som är borta). Hennes spröda ande färgar hela det som var/är Global Infantilists. Med Olle som lyhörd katalysator.

Det bästa med Guds Barn?
- Att vi gjorde det. Och alla fantastiska livespelningar vi gjorde. Framför allt minns jag att många i publiken såg ut att vara i trans framförallt när vi spelade Maskin.

Det sämsta med Guds Barn?
- Att vi ibland hade svårt att samarbeta och drog åt olika håll.

Ni återuppstår för att spela på Punkgalan. Hur kommer sig det?
- Jag såg på Facebook att den skulle vara och kastade ut ett erbjudande på kommentarsväggen. Anders Gustawsson nappade, och på den vägen är det.

Har ni repat än?
- Nej. Vår basist Ingemar bor i Bryssel. Han kommer att komma upp en gång i mars och sedan ett par dagar innan galan. Så vi hinner med några rep med full sättning. Men vi kommer att göra några rep utan Ingemar också.

Vilka är med denna gång?
- Alla från den sista originalsättningen utom Anders Hernestam. Han har fullt upp med olika sessionjobb som trummis och skulle knappast hinna med att repa. När jag frågade honom så hoppade han inte högt direkt heller. And I don«t blame him. Men förutsättningen för att det ska funka är att man tycker att det är jäkligt kul.

Istället kommer Björn Eriksson (som har spelat med LŸgchen och Molly) att spela trummor. Och det är jäkligt kul. Han är en kanonbra trummis, en superbra polare, har sett Guds Barn live och dessutom spelade jag, han och Ingemar ihop på 80-talet i ett band som hette Piglet (med Anders som nu spelar med mig i The Plastic Pals på gitarr). Dessutom har Martin också spelat med Björn. Så det blir jättebra.

Vilka låtar kommer ni att spela?
- Inte hundra spikat än. Men säkerligen Maskin, Rösta på mej, Ärr och Jag sitter fast. Sedan skulle jag tippa Identitet och Den totala fulländningen.

Får man vara nostalgisk som punkare trots att rörelsen var "här och nu" och föraktade all nostalgi?
- Ja. I lagom doser.

Vilka band tänker du kolla?
- Jag ser fram emot Stoodes, The Ass och Cathy & The Heat. Och Kitchen & The Plastic Spoons förstås.

Vilket svenskt band hade du själv önskat till punkkvällen?
- Hörförståelese och Bedbugs. Men Skälby Örjans och Revolt vore kul

Vilka svenska band tror du betytt mest för punken?
- Guds Barn förstås, ha ha. Nä, men jag tror att flera av de tidiga betydde mycket - för att de gjorde det. The Pain, Stoodes, Bedbugs. Sedan förstås Grisen Skriker och Ebba Grön. Då pratar vi Stockholmsband. Sedan har vi ju Skånescenen med Garbochock och TT Reuter. Och Göteborgsband som Lädernunnan och Cortex.

Förändrade punken något?
- Absolut. Många tillplattade själar fick betongen att sjunga och hopp om livet, och inte minst självförtroende. Vågar man ställa sej på en scen, vågar och kan man göra nästan vad som helst. Kolla bara hur bra det har gått fšr många som var med i punksvängen. Tyvärr gick det ju åt helvete för en del - några är i livet och fått någorlunda ordning på saker och ting, medan andra checkade ut lite tidigare. Men ett hopp om något annat, än bara niotillfemhemochtittatevevillavolvovovve, gav det.