På partaj med Uffe Lundell
Skickade ett klipp till Danne Sundqvist (nedan) saxat ur VeckoRevyn och fick nedanstående svar:
(Jo, jag fick lov av Dan att publicera mailet)
Tack som fan Jocke
Skitkul att se.
Den där festen på Bad News övergick till klassiskt Lundell-röj på restaurang Victoria.
Där kom Janne "Sahlin" Andersson och jag in och Lundell satt vid ett runt stort bord fullt med dåtidens musikskribenter o annat löst folk och oj vad det stack i ögonen på mig, Reeperbahnsångaren, som bara fick ett omnämnande då och då. Klappar på axeln. Och här satt han då, hovskalden, med hela gänget dreglandes kring sig - i en cirkel. Packad, fånig, simpel alkoholist och skribenterna sitter och lyssnar intensivt på vartenda infantilt ord som han försöker (ibland ofrivilligt också) uttala så obegripligt som möjligt. Dom spänner öronen. Dom förstår inte riktigt, men dom försöker. Dom försöker så. Detta är 1980 och han och hans band har nyligen kommit hem från England där dom har spelat in "Länge Inåt Landet" och en episk platta som gett Lundell en känsla av att han hade gjort sin egen "The River". Så mallig var han. Proppfull av självbelåtenhet!
Janne A hade precis deklarerat för Lundell att han hade för avsikt att göra militärtjänsten och sade därför upp sin plats i bandet och skulle efter avslutad tjänstgöring i det militära fortsätta med sitt eget band Japop. Det var också anledningen till att jag fick följa med på en herrans massa EMI-fester och inte Olle. Janne ville ha med mig i sitt band.
Hursomhelst. JA och jag satte oss ner vid ett bord en bit bort ifrån hovnarren efter att ha hälsat på honom och hans hov. Ganska omedelbart börjar skriftställaren hojta: Anderssoooon! Totalvägra! Anderssoooon! Slopa Lakejerna! Anderssoooon! Vägra Vapen!
Och jag lovar, han skrek HÖGT så ALLA kunde höra. Vi satt o försökte ignorera honom. Det var pinsamt.
Fånigt. Oproportionerligt! Till slut outhärdligt.
Anderssoooon! Lägg Ner Vapnen o kom o spela med mig! Med Miiiig!!!
Till slut fick jag nog och vrålade högt som fan tillbaka.
-Om du vill snacka så kom o sätt dig vid vårt bord!!!!!
Ingen annan vågade utmanade Lundell så. Janne tittade på mig med beklämd min. ...Danne... Jag hörde folk dra efter andan... Det blev tyst.
Sen frasar tyg, en stol skjuts ut. Poeten reser sig, vänder sig emot oss, börjar gå emot oss, styr stegen fram emot oss, sliter ut en stol intill mig, sätter sig, öppnar munnen, han alkoholstinkande andedräkt hettar mot kind.
-Du är som FILMJÖLK! väser han...
Jag svarar inte.
-Hörde du inte? Du är som FILMJÖLK! säger han igen...
Vad menar du med det? frågar jag.
-FILMJÖLK. Du spelar bra bas men du är inget annat än FILMJÖLK!
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kände mig enormt provocerad men ville inte ställa till en scen genom att hamna i knytnävsslagsmål med UL, om inte annat av respekt för min vän. Så jag knep.
Han tyckte väl att han hade kväst mig där, så han vänder sig mot Janne o återupptar sin djävla vägra-lumpen-kom-spela-med-miiig-tirad igen Jag sörplar på min öl och känner mig otroligt förolämpad men också förbannad. Här kommer den där uppblåsta typen och inte bara inkräktar på min space utan försöker också sätta sig på mig. Som om jag står lägre på nåt sätt.
Jag sitter i dom funderingarna men är inställd på att ignorera honom helt, då han plötsligt frågar mig:
-Du grabben... Vad tycker du om nya plattan, då?
Jag bara stirrade på honom. Hann inte tänka.
-Ja du... Jag tycker den är som "Ripp Rapp" fastän dubbelt så lång. Sa jag.
Och hans ögon blixtrar till. Han reser sig som skjuten ur en kanon.
Han sträcker sig emot den tunga glasvasen där några ämliga vita rosor (eller var det tulpaner) skjuter upp.
Jag duckar lätt för jag vill inte bli ihjälslagen ev en vas i huvudet, men han tar blommorna ur vasen och kastar någonstans på mig, vänder på klacken, har fått nog av Victoria, alla journalisterna, hela festen, hela EMI, sitt kompband, sina presenter, sin guldplatta, sina tavlor, sin champagne, allt - och han välter stolar på vägen, han skriker o och han stormar ut i Kunsträdgården i natten!
Gustav den III hade inte gjort en bättre sorti. Marie Antoinette kunde inte bjudit på en mer dramatisk soiréfinal.
Vilken Dekadent Rokoko-fjolla!
Så lite fick honom att falla ihop men det kunde han ha!
MVH/D S
(Jo, jag fick lov av Dan att publicera mailet)
Tack som fan Jocke
Skitkul att se.
Den där festen på Bad News övergick till klassiskt Lundell-röj på restaurang Victoria.
Där kom Janne "Sahlin" Andersson och jag in och Lundell satt vid ett runt stort bord fullt med dåtidens musikskribenter o annat löst folk och oj vad det stack i ögonen på mig, Reeperbahnsångaren, som bara fick ett omnämnande då och då. Klappar på axeln. Och här satt han då, hovskalden, med hela gänget dreglandes kring sig - i en cirkel. Packad, fånig, simpel alkoholist och skribenterna sitter och lyssnar intensivt på vartenda infantilt ord som han försöker (ibland ofrivilligt också) uttala så obegripligt som möjligt. Dom spänner öronen. Dom förstår inte riktigt, men dom försöker. Dom försöker så. Detta är 1980 och han och hans band har nyligen kommit hem från England där dom har spelat in "Länge Inåt Landet" och en episk platta som gett Lundell en känsla av att han hade gjort sin egen "The River". Så mallig var han. Proppfull av självbelåtenhet!
Janne A hade precis deklarerat för Lundell att han hade för avsikt att göra militärtjänsten och sade därför upp sin plats i bandet och skulle efter avslutad tjänstgöring i det militära fortsätta med sitt eget band Japop. Det var också anledningen till att jag fick följa med på en herrans massa EMI-fester och inte Olle. Janne ville ha med mig i sitt band.
Hursomhelst. JA och jag satte oss ner vid ett bord en bit bort ifrån hovnarren efter att ha hälsat på honom och hans hov. Ganska omedelbart börjar skriftställaren hojta: Anderssoooon! Totalvägra! Anderssoooon! Slopa Lakejerna! Anderssoooon! Vägra Vapen!
Och jag lovar, han skrek HÖGT så ALLA kunde höra. Vi satt o försökte ignorera honom. Det var pinsamt.
Fånigt. Oproportionerligt! Till slut outhärdligt.
Anderssoooon! Lägg Ner Vapnen o kom o spela med mig! Med Miiiig!!!
Till slut fick jag nog och vrålade högt som fan tillbaka.
-Om du vill snacka så kom o sätt dig vid vårt bord!!!!!
Ingen annan vågade utmanade Lundell så. Janne tittade på mig med beklämd min. ...Danne... Jag hörde folk dra efter andan... Det blev tyst.
Sen frasar tyg, en stol skjuts ut. Poeten reser sig, vänder sig emot oss, börjar gå emot oss, styr stegen fram emot oss, sliter ut en stol intill mig, sätter sig, öppnar munnen, han alkoholstinkande andedräkt hettar mot kind.
-Du är som FILMJÖLK! väser han...
Jag svarar inte.
-Hörde du inte? Du är som FILMJÖLK! säger han igen...
Vad menar du med det? frågar jag.
-FILMJÖLK. Du spelar bra bas men du är inget annat än FILMJÖLK!
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kände mig enormt provocerad men ville inte ställa till en scen genom att hamna i knytnävsslagsmål med UL, om inte annat av respekt för min vän. Så jag knep.
Han tyckte väl att han hade kväst mig där, så han vänder sig mot Janne o återupptar sin djävla vägra-lumpen-kom-spela-med-miiig-tirad igen Jag sörplar på min öl och känner mig otroligt förolämpad men också förbannad. Här kommer den där uppblåsta typen och inte bara inkräktar på min space utan försöker också sätta sig på mig. Som om jag står lägre på nåt sätt.
Jag sitter i dom funderingarna men är inställd på att ignorera honom helt, då han plötsligt frågar mig:
-Du grabben... Vad tycker du om nya plattan, då?
Jag bara stirrade på honom. Hann inte tänka.
-Ja du... Jag tycker den är som "Ripp Rapp" fastän dubbelt så lång. Sa jag.
Och hans ögon blixtrar till. Han reser sig som skjuten ur en kanon.
Han sträcker sig emot den tunga glasvasen där några ämliga vita rosor (eller var det tulpaner) skjuter upp.
Jag duckar lätt för jag vill inte bli ihjälslagen ev en vas i huvudet, men han tar blommorna ur vasen och kastar någonstans på mig, vänder på klacken, har fått nog av Victoria, alla journalisterna, hela festen, hela EMI, sitt kompband, sina presenter, sin guldplatta, sina tavlor, sin champagne, allt - och han välter stolar på vägen, han skriker o och han stormar ut i Kunsträdgården i natten!
Gustav den III hade inte gjort en bättre sorti. Marie Antoinette kunde inte bjudit på en mer dramatisk soiréfinal.
Vilken Dekadent Rokoko-fjolla!
Så lite fick honom att falla ihop men det kunde han ha!
MVH/D S
Kommentarer
Postat av: Heinz
fantastiskt. uffe är kung
Postat av: pecka
fantastiskt is the word
Postat av: TODD
Underbar läsning! Ytterst komiskt att Lundell skulle börja slänga käft just med en av de personerna som besatt mest integritet av alla som befann sig i lokalen den kvällen.
Postat av: Håkan P
Kul att du publicerade Danne Sundqvists kommentarer. Vilken fantastisk ögonblicksbild från gamla tider. Mer sånt, Farbror Punk.
Trackback