Farbror Punk

Intressant att läsa både Christoffer Röstlund Jonsson intervju med Dadde i Asta Kask samt de kommentarer som följt på artikeln. Allt Om Stockholm.

Visst Dadde var inte med när det begav sig på 70- eller 80-talet och ser därför punken från sin 90-tals horisont. Själv har jag botaniserat i punken ända sedan den där livsavgörande dagen 1977 när jag fastnade för musiken. Tror fan att vi har olika synsätt på punk. Själv har jag sett hur punken utvecklats, invecklats, polariserats och kommersialiserats. Hur den dött och likt Jason i Fredagen den 13:e återuppstått gång på gång. Hur den gått från modetrend till rörelse och livsstil. Från “skit i allt” till “crossover“ till “straight edge” till “crustig mäskpunk” till “det svarta blocket” och vidare.

Punken är ingen homogen rörelse som rört sig i en rak linje. Punken är inget som man kan “facka in”. Någonting man kan förklara på ena eller andra sättet. Det har den aldrig varit. Nej inte ens när det bara fanns en handfull punkare, eftersom de alla var individer, var och en med personliga åsikter.

Men vi ska väl försöka bena ut lite av de saker som sägs i artikeln:
“För oss är punken inte död utan levande”. Ja man kan lugnt säga att punken lever. Men vilken punk talar vi om då? Crust, 77-punk, Oi, trallpunk, Poppunk, Kängpunk, HC, Straight Edge, Grind, glampunk osv… alla mycket livskraftiga grenar på det spretiga punkträdet.  Fast för många av de som var med 77-78 dog punken redan -79 och grävdes definitivt ner 1980 då postpunken på bred front tog vid. Å andra sidan spände punken sina gör-det-själv-muskler till bristningsgränsen mellan 82-86 då en uppsjö med band släppte kassetter och skickade dem jorden runt så att man både bakom järnridån och i Sydamerika hade stenkoll på band som E.A.T.E.R och Mob 47.

”Obskyra namn som får samlare att tugga fradga, men som glömts av den breda publiken.”
Nu har den breda publiken aldrig funnits när det gäller svensk punk. Undantagen Ebba Grön och i viss mån KSMB och 90-talets trallpunkvåg (läs DLK och Dia Psalma).
Nej, den breda publiken gick knappast man ur huse när Bitch Boys, The Stoodes, Guds Barn eller The Ass spelade upp. Men visst, vi som var med i punksvängen 1970-kallt blir rätt spattigt glada när vi tänker på att Cathy & The Heat och Aouuh! ska stå på scen igen eftersom banden var där och då och följaktligen inte heller släppte någon platta.

”Det är mer på en gräsrotsnivå i dag. Då spelade folk bara punk av en olycka och släppte skivor på stora bolag. Nu spelar du punk som ett aktivt val och går in mer för gör det själv-principen.”
Svensk punk har alltid varit på gräsrotsnivå. Band som Attentat och KSMB turnerade land och rike kring på 80-talet och spelade både på fritidsgårdar som musikcaféer och musikföreningar för en billig penning och bensinpengar. På samma sätt som just Asta Kask. Dessutom vågar jag påstå att alla valde punken aktivt då den tilltalade dem på flera plan och inte bara musikaliskt. Många hade ingen framtid utan skapade sig en framtid genom punken, som t.ex. Calle och Blarre med House of Kicks eller Klas Lundig med Stranded (först fanzine sedan skivbolag) sedan Telegram. Inget svenskt punkband hamnade heller på ett stort bolag. I stort sett alla tidiga band anammade gör-det-självprincipen och halade upp 5000 spänn för att pressa 500 plattor med egenvikta omslag och påklistrade etiketter för att kränga till de närmast sörjande. Ja, till och med Rude Kids som låg på STORA Polydor pröjsade de två första singlarna ur egen ficka.

Avslutningsvis. Att vara nostalgisk när det gäller en rörelse som är mer än 30 år gammal är oundvikligt. Vi som hängt med ända sedan antikens dagar har såklart starka minnen till musiken. En musik som format oss till de vi är idag. Och att höra ”Harrisburg” med KSMB gör mig visserligen nostalgisk men får mig att minnas att kärnkraft ingalunda är så ofarligt som Centern nu försöker påskina. Eller när Sabotage -81 sjunger om att det är bara USA som testar sina vapen så är det definitivt ingen gammal (o)sanning. Knappast blir heller ”Hårt mot hårt” med Gatans Lag, mindre aktuell, bara för att den är en gammal progglåt av Fria Pro Teatern och därmed ett stycke nostalgi.

Men visst. Jag vill också bara dricka bärs och skråla med i En slemmig torsk, Hockyfrilla, Kuken i styret, Fina flickor fiser inte, Ringhals brinner, Ta dig i röven, Operahuset, Skjut en snut, Staden Göteborg eller Nitad! För punk är inte bara svart eller vitt för mig, den är de senaste 30 årens ljudspår som troligtvis följer mig tills både jag och punken kremeras för gott.

Nej, punk var inte bättre förr. Punk är alltid bättre vare sig du är en 15-årig kajalkletig  emopunkare eller en gubbmagad 50-årig punkstöt med eller utan punkattribut. Den finns för att den är nödvändig, ja helt enkelt för att den behövs.
Farbror Punk

Ps jag tycker också om att skråla på Plasts ypperliga industrilåt Fabrik - Drrraaaa i en spak, när jag tar en bärs, prova det ni.

Jag har grunnat lite på det här med varför det är så viktigt att gång på gång säga ”punken är inte något definierbart”… att det liksom blir fult att tycka om punk i sin mest klyschiga form.



När Casualties kom till Gbg för ett par år sedan sålde de slut på tre röda. Folk verkade hungra efter lite ”röd mohikan och nitad skinnpaj”. Men i Svensk punk verkar det ändå vara lite ”fult” att omfamna det klyschiga.



Jag vill slå ett slag för både och. Att tillåta sig njut av det klassiska (hur gött är det inte att gapa ”Angels with dirty faces”) men att inte glömma det nyskapande.

Att slappna av med revirpinkeriet och omfamna det göttiga med hela genren.



Något jag absolut hade velat se är att folk började blanda, varför inte en gigkväll med ett true metalband och avsluta med kanske lite hardcore?.. folk brukar ju ändå uppskatta lite av båda.



Kul med den här typen av inlägg btw!

Här sitter alla och säger att punk är lite vad som helst. ICKE! Punk är en slags musik och en klädstil. Att sitta och hålla med varandra är mer Lillbabs och löjlig svensk konsensus. Det är mer punk att ha blått hår och pudel som tanterna på Östermalm än att ha Mohikan och nitjacka. Mohikan har endast patetiska kryp från Falköping och liknande idiotställen som flyttat in till städerna kring 1980. Möjligtvis även någon med finsk bakgrund och alkoholproblem som hamnade i förorten av misstag och på rund av bristande hygien misstogs för att vara punkare och till allas förskräckelse började kalla sig själv punkare och blev sånt där drägg med bajsluktande byxor. De var som barn vilka toppade i femårsåldern och sedan regrigerade till att bli någonstans kring två igen då man ibland klarade sig utan blöjor men behövde nappfalska med pappas gamla t-röd. Att vara punkare idag är som att låtsas tillhöra surrealisterna.Ingen skulle dock vara så korkad att han låtsades vara surrealist idag. Om Dushamp redan målat mustasch på Mona Lisa så blir man inte surrealsit för att man målar mustasch på Venus. Själva konceptet och handlingen ä redan utförd. Man blir en patetisk nostaligisk härmapa.

Evil U: Håller med dig i stora delar och garvade rätt skönt åt vissa haranger i din text.



Det där med surrealismen blev dock lite väl misslyckad kvasi.



Utifrån det synsättet skulle allt utom Pistols vara någonting överflödigt. Fan det handlar väl för fan inte om drivna konstnärer här, utan om frustrerade kids som vill banka och slå på gurorna.



Dessutom - Dali "uppfann" fan inte surrealismen.

Då kan man lika gärna hävda att bröderna Marx gjorde det. Det fanns ju också tidigare surrealistiska pryttlar som kubism, och sen har du ju dadaismen och expressionismen. Arnold Schönberg och 12-tonsstuket m.m. Punk på 1800-talet.

Ser fram mot recensionerna av punkgalan, trevligt att ses!

//P.

Instämmer till viss del med Jabbe. Dessutom är jag egentligen 1800-tals punkare. Jag körde lite groovy riff på tre ackord på min cembalo. Snygga kläder och peruker. Visst är det så är att punk är en slags kombination av dadaism och tonårsfrustration det var därför jag tog med Duchamp som var både dadaist och surrealist. Det handlar som Pecka skrev om att göra något bra, finna ett personligt uttryck.

som inte känns som nostalgisk retroverksamhet.



Men du Daniel, vem uppskattar true metalband och hardcore. Anna Bok känns mer intellektuellt relevant och mindre förutsägbar. Jag tänkar främst på den fina låten ABC.

Evil Usama: ...jag.



Och ABC har inte mycket att sätt emot Thorleifs klassiska "Gråt inga tårar" ifrån 79. I mina ögon är Thorleifs orginal den bästa tolkningen.

För mig är punk att ha sin egen stil, och om punken blir en uniform så är det dags att göra som Johnny Rotten - göra uppror mot den.

"Floskler och klichéer och intolerans, storebrorsattityden och oinskränkt dominans", sjöng jag i låten "Besserwisserskribenter" på 80-talet. Då handlade det om gamla hippies och proggare. Undrar vilka det skulle kunna handla om i dag...

Däremot tycker jag det är trist med snobbar som nobbar och som håller sig för fina för att identifiera sig med sina punkrötter.

Det oförutsägbara är det mest förutsägbara av allt.

Booo-ring.

"Men titta - vad ska apan hitta på nu da?"



"Wan Dolgers pussar med läppstift på tegelstenar och säljer dom"



Tacka vet jag råpunk och heavy metal.

Men Jabbe, en liten kurs i logik. Om man säger att man tycker att plus är minus och vitt är svart så innebär det bara att man inte känner till logiska sammanhang och ords betydelse. Svart är svart och minus är minus oavsett vad man tycker om detta rent personligen. Förutsägbart är förutsägbart. Sedan kan man väl trots detta bli lite trött på tillämpad och doktrinär oförutsägbarhet.



Detta innebär inte att man därför uppskattar människor som musikaliskt och intellektuellt har avstannat. Det finns som alltid undersökningar som visar att endast ett fåtal individer uppskattar mat och musik som de inte tagit del av innan de fyllde 20. De flesta slutar alltså efter denna ålder att ta in nya okända upplevelser. Punkare är nog dem som vägrar vara reaktionära tonåringar hela sitt liv. Dumskallar är nog de som likt vissa äldre pensionärer vägrar äta apelsiner eftersom denna frukt är helt konstig och inte som barndomens äpplen. Eller som en bebis som fyllt 40 och som bara tycker om mammas tutte. Allt det nya känns konstigt och tillgjort.

Evil: Elementär grundkurs. Mitt syfte var inte att föra någon filosofisk diskussion (t ex logik som den avhandlas av Aristoteles i Metafysiken, bok IV), utan endast att formulera en poäng. Detta har du också uppfattat.

Självklart är det den doktrinära oförutsägbarheten som avses.

Punk analyserar man inte. Punk gör man. Helt i Throbbing Gristles anda.