Farbror Punk

Intressant att läsa både Christoffer Röstlund Jonsson intervju med Dadde i Asta Kask samt de kommentarer som följt på artikeln. Allt Om Stockholm.

Visst Dadde var inte med när det begav sig på 70- eller 80-talet och ser därför punken från sin 90-tals horisont. Själv har jag botaniserat i punken ända sedan den där livsavgörande dagen 1977 när jag fastnade för musiken. Tror fan att vi har olika synsätt på punk. Själv har jag sett hur punken utvecklats, invecklats, polariserats och kommersialiserats. Hur den dött och likt Jason i Fredagen den 13:e återuppstått gång på gång. Hur den gått från modetrend till rörelse och livsstil. Från “skit i allt” till “crossover“ till “straight edge” till “crustig mäskpunk” till “det svarta blocket” och vidare.

Punken är ingen homogen rörelse som rört sig i en rak linje. Punken är inget som man kan “facka in”. Någonting man kan förklara på ena eller andra sättet. Det har den aldrig varit. Nej inte ens när det bara fanns en handfull punkare, eftersom de alla var individer, var och en med personliga åsikter.

Men vi ska väl försöka bena ut lite av de saker som sägs i artikeln:
“För oss är punken inte död utan levande”. Ja man kan lugnt säga att punken lever. Men vilken punk talar vi om då? Crust, 77-punk, Oi, trallpunk, Poppunk, Kängpunk, HC, Straight Edge, Grind, glampunk osv… alla mycket livskraftiga grenar på det spretiga punkträdet.  Fast för många av de som var med 77-78 dog punken redan -79 och grävdes definitivt ner 1980 då postpunken på bred front tog vid. Å andra sidan spände punken sina gör-det-själv-muskler till bristningsgränsen mellan 82-86 då en uppsjö med band släppte kassetter och skickade dem jorden runt så att man både bakom järnridån och i Sydamerika hade stenkoll på band som E.A.T.E.R och Mob 47.

”Obskyra namn som får samlare att tugga fradga, men som glömts av den breda publiken.”
Nu har den breda publiken aldrig funnits när det gäller svensk punk. Undantagen Ebba Grön och i viss mån KSMB och 90-talets trallpunkvåg (läs DLK och Dia Psalma).
Nej, den breda publiken gick knappast man ur huse när Bitch Boys, The Stoodes, Guds Barn eller The Ass spelade upp. Men visst, vi som var med i punksvängen 1970-kallt blir rätt spattigt glada när vi tänker på att Cathy & The Heat och Aouuh! ska stå på scen igen eftersom banden var där och då och följaktligen inte heller släppte någon platta.

”Det är mer på en gräsrotsnivå i dag. Då spelade folk bara punk av en olycka och släppte skivor på stora bolag. Nu spelar du punk som ett aktivt val och går in mer för gör det själv-principen.”
Svensk punk har alltid varit på gräsrotsnivå. Band som Attentat och KSMB turnerade land och rike kring på 80-talet och spelade både på fritidsgårdar som musikcaféer och musikföreningar för en billig penning och bensinpengar. På samma sätt som just Asta Kask. Dessutom vågar jag påstå att alla valde punken aktivt då den tilltalade dem på flera plan och inte bara musikaliskt. Många hade ingen framtid utan skapade sig en framtid genom punken, som t.ex. Calle och Blarre med House of Kicks eller Klas Lundig med Stranded (först fanzine sedan skivbolag) sedan Telegram. Inget svenskt punkband hamnade heller på ett stort bolag. I stort sett alla tidiga band anammade gör-det-självprincipen och halade upp 5000 spänn för att pressa 500 plattor med egenvikta omslag och påklistrade etiketter för att kränga till de närmast sörjande. Ja, till och med Rude Kids som låg på STORA Polydor pröjsade de två första singlarna ur egen ficka.

Avslutningsvis. Att vara nostalgisk när det gäller en rörelse som är mer än 30 år gammal är oundvikligt. Vi som hängt med ända sedan antikens dagar har såklart starka minnen till musiken. En musik som format oss till de vi är idag. Och att höra ”Harrisburg” med KSMB gör mig visserligen nostalgisk men får mig att minnas att kärnkraft ingalunda är så ofarligt som Centern nu försöker påskina. Eller när Sabotage -81 sjunger om att det är bara USA som testar sina vapen så är det definitivt ingen gammal (o)sanning. Knappast blir heller ”Hårt mot hårt” med Gatans Lag, mindre aktuell, bara för att den är en gammal progglåt av Fria Pro Teatern och därmed ett stycke nostalgi.

Men visst. Jag vill också bara dricka bärs och skråla med i En slemmig torsk, Hockyfrilla, Kuken i styret, Fina flickor fiser inte, Ringhals brinner, Ta dig i röven, Operahuset, Skjut en snut, Staden Göteborg eller Nitad! För punk är inte bara svart eller vitt för mig, den är de senaste 30 årens ljudspår som troligtvis följer mig tills både jag och punken kremeras för gott.

Nej, punk var inte bättre förr. Punk är alltid bättre vare sig du är en 15-årig kajalkletig  emopunkare eller en gubbmagad 50-årig punkstöt med eller utan punkattribut. Den finns för att den är nödvändig, ja helt enkelt för att den behövs.
Farbror Punk

Ps jag tycker också om att skråla på Plasts ypperliga industrilåt Fabrik - Drrraaaa i en spak, när jag tar en bärs, prova det ni.