Alien Beat - Måns & Pelle minns
När ni hade sparkat Katti, var det ett medvetet steg att förändra den musikaliska stilen eller var det för att Måsse utvecklats som låtskrivare?
Pelle: Vid det tillfället kändes det nog som om Kattis hade så mkt annat på gång och att bandet blev lite lidande.
Måns: Minns ej. Vad gäller låtarna hängde dock en del Cathy and The Heat-låtar med till Alien Beat.
Vad det gäller utveckling tror jag vi aldrig tog ett medvetet steg, eller medvetet ändrade
"stil". Vi hade låtar på engelska från början, sedan blev det svenska låtar, minns inte någon diskussion om detta men den förekom säkert.
Åsa o Måsse - Lånat från Åsas fotoalbum
Med Åsa på sång hade ni kunnat bli Stockholms motsvarighet till Blondie, men det verkar som era musikaliska förebilder fortsatte att vara The Clash. Kommentar:
Pelle: Svårt det där, vi älskade ju båda banden men soundet blev som det blev. Måsse var en grymt duktig låtskrivare. Bred, finurlig, poetisk och med ett budskap.
Måns: Blondie fanns ju redan, det behövdes inte ett till?
Stämmer inte heller att vi försökte låta som Clash.
Redan under Cathy and The Heat experimenterade vi ganska mycket, och jobbade mycket med arr. Influenserna var många, leklusten i replokalen likaså. Jag antar att jag som låtskrivare hade rätt stor påverkan på musikstilen, och jag lyssnade mer på Magazine och tidiga Simple Minds än på Clash, och även på band som XTC & Bill Nelsons Red Noise. Och kanske mest av allt Television & Tom Verlaine.
En låt som Smell Of Death hade mer av Siouxsie och Roxy Music än Clash över sig. Om du vill prata med Sveriges Clash, prata med Ebba grön. "Hade kunnat bli Sveriges Blondie" är liksom en fråga som verkar komma från Bert Karlsson. Vi tänkte inte så, vi bara spelade, försökte inte medvetet efterlikna någon.
Vi hade en singel på gång - man kan höra lite av den i Susanne Björkmans intervjuprogram med Pelle och Peter: Disciplin. Det var väl så nära Blondie vi någonsin kommit, väldigt power-poppig med mycket pianoklanger, men låten föll bort, jag tror den var för mesig för oss helt enkelt, vi ville ha ett råare sound. Personligen är jag trött på jämförelser med andra band, Cathy and The Heat blev ju kallade Sveriges X Ray Spex några gånger, bara för att de också hade sax och en tjej på sång. En oerhörd komplimang kan tyckas, men Ulf Lundell är ju inte
influerad av Damned bara för att han har bas, gitarr och trummor? Om vi trots allt lät som Clash mer än som tex Blondie berodde det nog på att Clash körde enkel treackordsrock, som var möjlig även för oss att spela, vi var inte tillräckligt bra för att låta som Pink Floyd, om vi nu hade velat det.
De första svenska texterna "Veckans brott" o "Tjacka mer" kom med Åsa också. Var det nån som föreslog att ni skulle byta språk eller hur kom det sig? Tjacka mer lär du vara ansvarig för Pelle. Kommentar:
Pelle: Vi ville experimentera med svenska texter och Måsse skrev så bra texter att det föll sig naturligt. Han inspirerade mig att skriva Tjacka Mer som helt enkelt var en låt om konsumtionssamhället vi alla väste upp i och formades av...
Måns: Minns inte. Men det var ju lite kul att när Pelle skrev en text blev det en text med ett oväntat progg-punkigt antimaterialistiskt budskap :-)
Hur resonerade ni när ni plockade in Fralle?
Pelle: Fralle var en rock star, utan tvekan. Vidare så var vi aldrig rädda för att testa olika instrumenteringar och Fralle spelade både piano och spelade gitarr och sjöng. Han var supernaturlig för oss och blev med ett en av gänget.
Måns: I alla fall för min egen del hade jag förhoppningar om att i och med Fralles medverkan, och att ersätta Ampulls ganska bluesiga gitarrstil med keyboards & piano, ta ett steg mot att bli Sveriges Simple Minds - men det var nog inget vi hade resonerat om, det kanske var min högst egna hidden agenda. Ha ha, föga anade jag att han var en liten Benny Andersson innerst inne, eller okej, en liten Roy Bittan. Skämt åsido så hade vi ganska liknande musikaliska referenser och så småningom blev det i och med Fralle en markant förändring av stilen, lite åt det håll jag drömde om, men mer på grund av bådas vårt gitarrspel än pianot i sig.
Minns inte hur vi resonerade men jag tror att en avgörande faktor förutom det musikaliska var att vi alla tyckte mycket om Fralle som person, han var helt enkelt oemotståndlig.
Personligen tycker jag att det var ett genidrag att ha två musiker som båda kunde hantera gitarrer men också saxofon o keyboard. Såg du Måsse som låtskrivare en musikalisk potential i instrumenteringen?
Pelle: För mig var lineupen fulländad och gav oss så mycket mer alternativ att utforska soundet.
Måns: Ja, jag blev i alla fall inspirerad som låtskrivare av Fralles pianoklanger, och några låtar skrev vi ihop: Mitt liv är en B-film om jag inte minns fel och Dina ögon, dina öron, de hade nog inte kommit till om Fralle enbart spelat gitarr.
Som låtskrivare arbetade jag inte så att jag tänkte sättning och instrument, den färdiga låten/soundet var alltid en produkt av bandet som helhet. Min "hantering" av sax vill jag inte tala så högt om men det är klart, Tjurfäktaren hade inte kommit till om jag inte upptäckt sopran-saxofonen. Jag var inte en så ambitiös saxofonist. Gitarr var ju också det instrument jag skrev låtarna på och när jag hör tapen från Aalborg är jag glad över det. Fralle och jag blev tillsammans en större gitarrhjälte än vad Ampull var, ha ha, och det vill inte säga lite. Som låtskrivare var det naturligtvis bra att veta att vi tillsammans kunde spela allt från lugna låtar med piano och sax, typ Dina ögon, dina öron, till frenetiska högenergilåtar som Dårar.
Alien Beat på spaning efter ett genombrott? Foto: Roland Aalto
Åsa ut Sebbe in. Han kom ju från hårdrocksbakgrund som utvecklats till popband. Var valet enkelt eller hur gick snacket?
Pelle: Sebbe var ju lika sugen som vi på att skapa ett riktigt jävla bra modernt rock/popband. Vi var aldrig rädda för popen, tvärtom. Sen älskade vi samma musik, hade liknande influenser. Det kändes naturligt:
Måns: Det här vill jag att de andra godkänner, även om det för mig är preskriberat för länge sedan, men mitt minne var att jag inte hade något att göra med att Sebastian började. Att det var en del i att de andra tröttnade på "mitt inflytande" och gjorde en liten maktdemonstration: Tog in Sebastian på sång och skrev låten som skulle bli vår singel nr 1: Ge mej mer. Jag fick sitta snällt i ett hörn på Musikverket och lyssna på den nya stil som de andra tyckte att bandet skulle ha from nu, och första steget på den mer rockiga stilen var Ge mej mer. Min känsla var att de tyckte jag blivit för invecklad och inåtvänd som låtskrivare, med komplicerade poetiska texter, och att Fralle och Pelle var överens om att de ville spela rakare rock - och att Sebastian passade in i denna nya stil. Det var ett litet uppror mot mig så som jag minns det, och det stämmer säkert att jag förtjänade det, underligt att de andra inte satte mig på plats oftare. Men den här upplevelsen kanske är väldigt subjektiv, jag vill gärna veta hur Fralle och Pelle minns det. Jag minns orden "Nu vill vi köra New York Dolls-rock". Ge mej mer kanske inte var ett praktexempel på sådan musik de fortsättningsvis ville spela, men jag fattade i alla fall budskapet.
Ge mig mer är enligt mig en platta med en produktion som låter både bra och tidlöst. Det går inte att höra att den är inspelad på 80-talet. Vad tycker ni själva om produktionen?
Pelle du som jobbar med musik tycker du plattan håller produktionsmässigt
Pelle: Jag tycker den håller ännu. Inspelningen på Decibel Studio var smärtfri och gick snabbt. Den lät jävligt bra på radio! En punkig poppärla om du frågar mig och det var en klar publikfavorit.
Måns: Produktionen: Bra.
Det enda som inte var bra var att vi inte hade 10 låtar i samma stil som kunde följa upp singeln på en LP. Vi befann oss ständigt i stilmässig förändring och vi misslyckades alltid med att ge ut en singel som var representativ för där vi befann oss. Det kan man ju ana bara man vänder på Ge mej mer och lyssnar på B-sidan: Jag irrar. En ganska charmig och klurig låt men stilmässigt olik Ge mej mer. Där borde snarare Svenska sjukan funnits, eller Bara ett liv, men den låg
i stället på B-sidan tillsammans med You're so beautiful på det katastrofala singelvalet Ingen dansar. Resultat: Identitetslöshet. Enda bra singelvalet var Kärlek in blanco och Dina ögon, dina öron, där hade vi liknande material att följa upp med på en LP men den skivan fick vi aldrig göra. Fast det borde kanske varit Dårar i stället för Kärlek in blanco...
Ursäkta om jag avvek från frågan om produktionen.
Fast själv är jag oerhört svag för just ”Jag irrar” där pianot höjer hela låten. Så, i mina öron var detta en helgjuten singel.
Pelle: Ja, en skitbra låt som kanske var för bra för att vara b-sida. Men vi hade mycket bra material att ösa ur...
Måns: Ja, ha ha, jag gillar saxen och tändstickan i slutet av Jag irrar, äntligen fick jag spela rollen av den arketypiske saxofonisten, ensam under en gatlykta på en bakgata i New York... :-)
Var ni polare med Magnus eller blev han polare med er för att han gillade er musik?
Pelle: Vi blev polare med Magnus genom vår manager Tuna. Han började digga vår musik och blev som en storebror för oss.
Måns: Vi lärde känna Magnus genom hans dåvarande tjej, Eva Eriksson, som bokade våra spelningar. Vi blev nära vänner med Magnus. Oavsett musiken och att han producerade oss.
Var det hans förslag att han skulle producera skivan?
Pelle: Nej, vi bad honom att prodda den.
Måns: Minns inte men jag tror det var hans förslag att producera. Tror han gillade oss som ett nytt, från hans synvinkel "uppkäftigt" band. Jag tyckte/tycker om Magnus musik. Låtar som
Röda läppar, Då känns det lite lugnare mm. Klassisk rock. Har alltid gillat Magnus röst. Har du hört hans skiva med Basse Wickman? Han är fortfarande bra. Och fortfarande en nära vän.
Hur mycket hade ni att säga till om när det gäller produktionen på LPn?
Arrade ni själva eller hade Magnus ideer om hur det skulle låta?
Jag gillar speciellt de låtar där Fralle ligger långt fram i ljudbilden som "I din värld".
Vad tycker ni om era respektive andras insatser på skivan?
Pelle: Ingen styrde hur vi skulle låta eller spela. Magnus hjälpte oss dock och han litade på vår smak. Tyvärr tycker jag plattan låter lite för tunn. Beror på för många låtar så mastringen blev lite tunn
Måns: Som jag minns det var Magnus klokare än att lägga sig i själva arren på låtarna för mycket, med risk för att ändra det raka och enkla. Han jobbade mest med soundet, så arren var i stort sett samma som när vi spelade låtarna live. Han skapade också rätt sorts lugn och koncentration i studion.
Egen/andras insatser: Vi gjorde så gott vi kunde som musiker. Jag är missnöjd med min insats som låtskrivare, vi var alla lite för övertygade om att vi skulle få göra fler skivor, så vi "började från början" med de äldsta låtarna. LP:n är full med låtar som vi i stort sett hade slutat spela live. Låtar som Samma spår, På låtsas och Vi slår varann hade gärna fått utgå och ge plats för mer aktuella låtar. tex Fyra väggar, Tysta gatan, Neutral, Helium mfl. Akrobat är också en rätt intetsägande titel på en debut-LP och den politiska ironin på den låten var inte direkt nåt tema för Alien Beat. Plus att omslaget ser ut som en Kalle Anka som legat ute i solen. Baksidesbilden kanske borde varit framsida. Men vi var ca 20 år och fick göra en LP. Det var stort.
Ni var med i radio OCH TV. Pelle var söt och Sebbe redan tv-idol som Abbe. Hur kunde ni misslyckas att inte gå hem hos Noice/Gyllene-fansen?
Pelle: Vi var nog inte fullt så kommersiella som vi hade behövt för att spela på deras arena. Faktum är att jag fick erbjudande av Noice att bli deras trummis men tackade nej -älskade Alien Beat för mkt. Men jag spelade på två Noice plattor som studiotrummis.
Måns: Ha ha, för att det var just det vi inte ville!
Du kan ju själv tänka dig känslan att vara i logen före en spelning nånstans ute i landet, ladda, stämma gitarren, känna sig som en liten Iggy Pop på äventyr, sedan gå mot scenen med bestämda steg, göra entré - och det första man ser är några dussin 12-13-åringar längst fram som skanderar "Abbe! Abbe!" Då föll ju allt. Jag tror också att vi var lite för både poetiska och hårda för Noice's och Gyllene tiders fans... En som delar din besvikelse över detta var Kjell Andersson på EMI, dvs guldkalven Gyllene tiders bolag, som också gav ut vår LP.
Om Alien Beat hade fortsatt som band när Sebbe var med i G, tror ni att AB kunde ha fått sitt genombrott då, på samma sätt som Repperbahn o Niels Jensen?
Pelle: Ja, utan tvekan.
Måns: Va, har Niels Jensen fått ett genombrott?
Allvarligt talat, det finns många "om", men att vi splittrades var det enda som kunde ha hänt. Senare kan man se att vi hade stor potential och att vi bitvis betedde oss som idioter, sammanhållningen blev lidande pga diverse "festande" och ansvarslöshet, men man får vara nöjd med det som blev. Synd att det aldrig blev en LP nr 2 & blev felaktigt bedömda av skivbolaget, vi "spelade för konstig musik", ja det här var ju innan band som U2, Echo And The Bunnymen och Simple Minds hade blivit tveklösa kommersiella succéer, men när man i dag lyssnar på Alien Beat slås man ju inte av att det är konstigt på nåt sätt, bara bra och till och med ganska mainstream, och ibland lysande. Men man kan inte skylla på skivbolagets ovilja, det var vi som var för röriga i skallen, unga och med låg självkänsla.
Pelle du hoppade av och fortsatte med LaCrosse. Varför då?
Pelle: Det var en del kontroverser i bandet, främst Sebbes haschrökande, som hade blivit stort. Han försvann från rep, blev lat och allmänt seg. Jag blev skittrött på det här och luftade mitt missnöje högt. Vi hade ju så mkt på gång - blev framröstade i P3 som ett av årets bästa livegig på radion etc. men de andra gaddade ihop sig och jag blev en dag sparkad från bandet jag själv hade varit med och bildat. Jag blev skitförbannad och kände mig sviken av mina bandkamrater. Mina gamla kompisar Peter Wahlberg (från Cathy & The Heat) och Hockey från The Pain frågade mig omedelbart om jag ville starta nytt med dem och jag sa ja. Sen ett par dagar senare, när jag låg på sjukhus för en mindre operation kom Alien Beat tillbaka och frågade om vi kunde dra ett streck över det som hänt och fortsätta. Men jag skulle spela stolt och sa nej vilket jag senare ångrade. Lacrosse var dock kul och de var riktigt bra killar. Men Alien hade något speciellt och kunde ha blivit oerhört bra....
Fred var väl en gammal polare från Black Nails/Oilers-tiden kan jag gissa?
Pelle: Ja, han var en riktigt bra trummis som utmärkte sig.
Måns: Ja, jag hade redan från början av Black Nails lagt märke till Fred som en enormt tajt, bra trummis, han var halva bandet, och vi kände varandra lite. Så när det blev aktuellt att hitta ny trummis och Fred samtidigt var ledig var det inget tvivel om vem vi skulle fråga.
Jag och Fralle såg honom i vimlet på nåt gig på Kåren och jag pekade ut honom för Fralle.
Detta ser Fred, och säger till en kompis: "Snart kommer Alien Beat fram till mig och frågar om jag vill bli deras trummis". Vilket vi gjorde.
Efter LaCrosse fortsatte du med 1,2,3 Pelle. Var det den gamla Disko-Pelle som dök upp då och ville göra dansant musik, eller?
Pelle: Det har aldrig funnits en disko-Pelle men i korta drag var det så att Billy Bolero och Thomas Widestrand var oerhört kreativa killar med planer och idéer som jag gillade. Vi ville ta electropop till en nästan provokativ designnivå, posörpop i reklambyråsammanhang. Bygga 1,2,3 med hype, oneliners och fashionprovokation. Jag har alltid varit nyfiken musikaliskt och vi lekte mycket med elektronik vilket tilltalade mig då.. De här killarna snackade inte...de gjorde saker! Vi åkte till London, fick skivkontrakt med Virgin, stort management, spelde in i LA osv. Lärde mig mycket men fick aldrig riktigt utlopp rent musikaliskt. Men Thomas och Billy är mkt goda vänner än i dag.
Personligen anser jag att Dina ögon dina öron är ett mycket värdigt avslut för AB. Men enligt dig Måsse så fanns det ännu starkare material.
Hade Alien Beat kunnat göra en fenomenal andra platta?
Pelle: Det fanns oerhört bra material som Måsse hade presenterat i demoform. Din Ögon, Dina Öron var bara en av många. Men Måsse kan nog svara bäst på den frågan.
Måns: Svar utan tvekan JA! Dina ögon, dina öron, Dårar, Fyra väggar, Tjurfäktaren, Pärldykaren, Hunger, Desertören (Tjurfäktaren/Pärldykaren/Desertören var något så avancerat som en "triptyk" över olika människotyper eller förhållningssätt), Helium och andra låtar som jag glömt bort nu. Men det var inte bara materialet. Vi hade hittat vår identitet, musikaliskt var vi på topp, vi repade hela tiden och var mycket tajta och samspelta. Men så hade vi vissa svagheter och liten tuva stjälper som bekant ofta stort lass. Man kan säga att liveinspelningen från Aalborg är vår platta nr 2 men där är ju det egna materialet uppblandat med tre covers, och inspelningen är simplast möjliga, från radion till en kassett, och mitt i en låt (Tjurfäktaren) byter den som spelade in sida på bandet så en bit fattas.
Bortglömda av punkhistorien? Alien Beat fotade av Annika Grenje
Alien Beat och Japop är två band som jag i egenskap av Farbror Punk får ganska mycket påstötningar om. Det verkar som om många verkligen gillade bandet och minns era låtar.
Tycker ni att Alien Beat är sorgligt negligerade i den svenska rockhistorien?
Pelle: Utan tvekan. För det första så kände man det redan i Cathy & The Heat - det fanns något annorlunda, lekfullt över Måsses låtskrivande. Likaså i Alien Beat. När vi var som bäst fanns det inte ett band i Sverige som slog oss på fingrarna live. Vi kommunicerade med publiken på ett lätt och lekfullt sätt. Vi hade inga mallar utan älskade att skapa musikaliska bastarder. Piano med sax, distade gitarrer med fångande melodier, tuffa trummor med stämsång osv.
Måns: Vet inte om negligerade är rätt ord, men bortglömda: Ja. Alien Beat nämns aldrig i olika punksammanhang, för i och med bandets vidare utveckling under samma namn så lämnade vi punk-arenan & Sebastians cred som punkare är ju obefintlig. När Torkel hade sin punkgala med många gamla återförenade band var det Cathy and The Heat som fick en förfrågan - vilket
är förståeligt, vi var ett av de allra första punkbanden, men ändå... Alien Beat var bättre. AB nämns ju heller aldrig i olika historieskrivningar om punken som görs av journalister & liknande, där är vi ett av ganska många bortglömda band. Och vi verkar inte passa in i 80-tals-
schablonen heller. Men det är kul att det finns de som minns & gillar oss och låtarna.
Utan att förhäva sig tycker jag att ni är det svenska punkband som utvecklades mest utan att hoppa på några direkta postpunktrender.
Håller ni med?
Pelle: Absolut, vi blev ju aldrig några New Romantics eller postpunktomtar utan följde vårt eget sätt, vår egen väg....
Måns: Ja. På gott och ont. Trender är kopplade till personer.
Om Stina Nordenstam eller Mare Kandre hade sjungit med oss i stället för Sebastian hade vi kanske ansetts tillhöra ett mer typifierat 80-tal, haft en tydligare identitet. Att han sjöng låtar som Dårar och Desertören var egentligen ett stilbrott i sig. Det kanske höll oss tillbaka, eller höll oss kvar med en välbehövlig fot i den raka rocken, beroende på hur man vill se på det.
Är ni nöjda med vad Alien Beat presterade?
Pelle: JA!
Måns: Ja.
Något ni är extra stolta över?
Pelle: Publikrekordet på Mariahissen, äventyren under turnéerna, massor av de låtar jag älskade att spela!
Måns: Vänskapen och några låtar.
Om ni skulle välja ett par låtar var, från Alien Beats katalog vilka skulle ni vilja uppmärksamma då?
Pelle: Som En Dröm
("du är proppmätt, du anar ännu dillchipssmaken, fast du sover, är du som om du är vaken....
Som En Dröm I En Verklighet"! Skitkul text av Måsse...och samtidigt eftertänksam...
Måns: Svenska sjukan, Mitt liv är en B-film, You're So Beautiful, Dina ögon, dina öron, Fyra väggar, Hunger, Desertören Och DÅRAR.
Borde inte Alien Beat finnas på Spotify o Youtube?
Pelle: Jo :-)
Måns: Nej, inte i nuläget när det inte finns några tillräckligt bra inspelningar, men kanske i nåt slags nät-arkiv för "Musik vi minns"? Ha ha.
Avslutningsvis när gör ni ett återföreningsgig?
Pelle: Aldrig ;-)
Måns: Aldrig.
Och eftersom ni aldrig får se Alien Beat på scen igen får ni nöja er med bandets farväl Youre so beatiful från TV-programmet Elektiska Trädgården - HÄR!
Pelle: Vid det tillfället kändes det nog som om Kattis hade så mkt annat på gång och att bandet blev lite lidande.
Måns: Minns ej. Vad gäller låtarna hängde dock en del Cathy and The Heat-låtar med till Alien Beat.
Vad det gäller utveckling tror jag vi aldrig tog ett medvetet steg, eller medvetet ändrade
"stil". Vi hade låtar på engelska från början, sedan blev det svenska låtar, minns inte någon diskussion om detta men den förekom säkert.
Åsa o Måsse - Lånat från Åsas fotoalbum
Med Åsa på sång hade ni kunnat bli Stockholms motsvarighet till Blondie, men det verkar som era musikaliska förebilder fortsatte att vara The Clash. Kommentar:
Pelle: Svårt det där, vi älskade ju båda banden men soundet blev som det blev. Måsse var en grymt duktig låtskrivare. Bred, finurlig, poetisk och med ett budskap.
Måns: Blondie fanns ju redan, det behövdes inte ett till?
Stämmer inte heller att vi försökte låta som Clash.
Redan under Cathy and The Heat experimenterade vi ganska mycket, och jobbade mycket med arr. Influenserna var många, leklusten i replokalen likaså. Jag antar att jag som låtskrivare hade rätt stor påverkan på musikstilen, och jag lyssnade mer på Magazine och tidiga Simple Minds än på Clash, och även på band som XTC & Bill Nelsons Red Noise. Och kanske mest av allt Television & Tom Verlaine.
En låt som Smell Of Death hade mer av Siouxsie och Roxy Music än Clash över sig. Om du vill prata med Sveriges Clash, prata med Ebba grön. "Hade kunnat bli Sveriges Blondie" är liksom en fråga som verkar komma från Bert Karlsson. Vi tänkte inte så, vi bara spelade, försökte inte medvetet efterlikna någon.
Vi hade en singel på gång - man kan höra lite av den i Susanne Björkmans intervjuprogram med Pelle och Peter: Disciplin. Det var väl så nära Blondie vi någonsin kommit, väldigt power-poppig med mycket pianoklanger, men låten föll bort, jag tror den var för mesig för oss helt enkelt, vi ville ha ett råare sound. Personligen är jag trött på jämförelser med andra band, Cathy and The Heat blev ju kallade Sveriges X Ray Spex några gånger, bara för att de också hade sax och en tjej på sång. En oerhörd komplimang kan tyckas, men Ulf Lundell är ju inte
influerad av Damned bara för att han har bas, gitarr och trummor? Om vi trots allt lät som Clash mer än som tex Blondie berodde det nog på att Clash körde enkel treackordsrock, som var möjlig även för oss att spela, vi var inte tillräckligt bra för att låta som Pink Floyd, om vi nu hade velat det.
De första svenska texterna "Veckans brott" o "Tjacka mer" kom med Åsa också. Var det nån som föreslog att ni skulle byta språk eller hur kom det sig? Tjacka mer lär du vara ansvarig för Pelle. Kommentar:
Pelle: Vi ville experimentera med svenska texter och Måsse skrev så bra texter att det föll sig naturligt. Han inspirerade mig att skriva Tjacka Mer som helt enkelt var en låt om konsumtionssamhället vi alla väste upp i och formades av...
Måns: Minns inte. Men det var ju lite kul att när Pelle skrev en text blev det en text med ett oväntat progg-punkigt antimaterialistiskt budskap :-)
Hur resonerade ni när ni plockade in Fralle?
Pelle: Fralle var en rock star, utan tvekan. Vidare så var vi aldrig rädda för att testa olika instrumenteringar och Fralle spelade både piano och spelade gitarr och sjöng. Han var supernaturlig för oss och blev med ett en av gänget.
Måns: I alla fall för min egen del hade jag förhoppningar om att i och med Fralles medverkan, och att ersätta Ampulls ganska bluesiga gitarrstil med keyboards & piano, ta ett steg mot att bli Sveriges Simple Minds - men det var nog inget vi hade resonerat om, det kanske var min högst egna hidden agenda. Ha ha, föga anade jag att han var en liten Benny Andersson innerst inne, eller okej, en liten Roy Bittan. Skämt åsido så hade vi ganska liknande musikaliska referenser och så småningom blev det i och med Fralle en markant förändring av stilen, lite åt det håll jag drömde om, men mer på grund av bådas vårt gitarrspel än pianot i sig.
Minns inte hur vi resonerade men jag tror att en avgörande faktor förutom det musikaliska var att vi alla tyckte mycket om Fralle som person, han var helt enkelt oemotståndlig.
Personligen tycker jag att det var ett genidrag att ha två musiker som båda kunde hantera gitarrer men också saxofon o keyboard. Såg du Måsse som låtskrivare en musikalisk potential i instrumenteringen?
Pelle: För mig var lineupen fulländad och gav oss så mycket mer alternativ att utforska soundet.
Måns: Ja, jag blev i alla fall inspirerad som låtskrivare av Fralles pianoklanger, och några låtar skrev vi ihop: Mitt liv är en B-film om jag inte minns fel och Dina ögon, dina öron, de hade nog inte kommit till om Fralle enbart spelat gitarr.
Som låtskrivare arbetade jag inte så att jag tänkte sättning och instrument, den färdiga låten/soundet var alltid en produkt av bandet som helhet. Min "hantering" av sax vill jag inte tala så högt om men det är klart, Tjurfäktaren hade inte kommit till om jag inte upptäckt sopran-saxofonen. Jag var inte en så ambitiös saxofonist. Gitarr var ju också det instrument jag skrev låtarna på och när jag hör tapen från Aalborg är jag glad över det. Fralle och jag blev tillsammans en större gitarrhjälte än vad Ampull var, ha ha, och det vill inte säga lite. Som låtskrivare var det naturligtvis bra att veta att vi tillsammans kunde spela allt från lugna låtar med piano och sax, typ Dina ögon, dina öron, till frenetiska högenergilåtar som Dårar.
Alien Beat på spaning efter ett genombrott? Foto: Roland Aalto
Åsa ut Sebbe in. Han kom ju från hårdrocksbakgrund som utvecklats till popband. Var valet enkelt eller hur gick snacket?
Pelle: Sebbe var ju lika sugen som vi på att skapa ett riktigt jävla bra modernt rock/popband. Vi var aldrig rädda för popen, tvärtom. Sen älskade vi samma musik, hade liknande influenser. Det kändes naturligt:
Måns: Det här vill jag att de andra godkänner, även om det för mig är preskriberat för länge sedan, men mitt minne var att jag inte hade något att göra med att Sebastian började. Att det var en del i att de andra tröttnade på "mitt inflytande" och gjorde en liten maktdemonstration: Tog in Sebastian på sång och skrev låten som skulle bli vår singel nr 1: Ge mej mer. Jag fick sitta snällt i ett hörn på Musikverket och lyssna på den nya stil som de andra tyckte att bandet skulle ha from nu, och första steget på den mer rockiga stilen var Ge mej mer. Min känsla var att de tyckte jag blivit för invecklad och inåtvänd som låtskrivare, med komplicerade poetiska texter, och att Fralle och Pelle var överens om att de ville spela rakare rock - och att Sebastian passade in i denna nya stil. Det var ett litet uppror mot mig så som jag minns det, och det stämmer säkert att jag förtjänade det, underligt att de andra inte satte mig på plats oftare. Men den här upplevelsen kanske är väldigt subjektiv, jag vill gärna veta hur Fralle och Pelle minns det. Jag minns orden "Nu vill vi köra New York Dolls-rock". Ge mej mer kanske inte var ett praktexempel på sådan musik de fortsättningsvis ville spela, men jag fattade i alla fall budskapet.
Ge mig mer är enligt mig en platta med en produktion som låter både bra och tidlöst. Det går inte att höra att den är inspelad på 80-talet. Vad tycker ni själva om produktionen?
Pelle du som jobbar med musik tycker du plattan håller produktionsmässigt
Pelle: Jag tycker den håller ännu. Inspelningen på Decibel Studio var smärtfri och gick snabbt. Den lät jävligt bra på radio! En punkig poppärla om du frågar mig och det var en klar publikfavorit.
Måns: Produktionen: Bra.
Det enda som inte var bra var att vi inte hade 10 låtar i samma stil som kunde följa upp singeln på en LP. Vi befann oss ständigt i stilmässig förändring och vi misslyckades alltid med att ge ut en singel som var representativ för där vi befann oss. Det kan man ju ana bara man vänder på Ge mej mer och lyssnar på B-sidan: Jag irrar. En ganska charmig och klurig låt men stilmässigt olik Ge mej mer. Där borde snarare Svenska sjukan funnits, eller Bara ett liv, men den låg
i stället på B-sidan tillsammans med You're so beautiful på det katastrofala singelvalet Ingen dansar. Resultat: Identitetslöshet. Enda bra singelvalet var Kärlek in blanco och Dina ögon, dina öron, där hade vi liknande material att följa upp med på en LP men den skivan fick vi aldrig göra. Fast det borde kanske varit Dårar i stället för Kärlek in blanco...
Ursäkta om jag avvek från frågan om produktionen.
Fast själv är jag oerhört svag för just ”Jag irrar” där pianot höjer hela låten. Så, i mina öron var detta en helgjuten singel.
Pelle: Ja, en skitbra låt som kanske var för bra för att vara b-sida. Men vi hade mycket bra material att ösa ur...
Måns: Ja, ha ha, jag gillar saxen och tändstickan i slutet av Jag irrar, äntligen fick jag spela rollen av den arketypiske saxofonisten, ensam under en gatlykta på en bakgata i New York... :-)
Var ni polare med Magnus eller blev han polare med er för att han gillade er musik?
Pelle: Vi blev polare med Magnus genom vår manager Tuna. Han började digga vår musik och blev som en storebror för oss.
Måns: Vi lärde känna Magnus genom hans dåvarande tjej, Eva Eriksson, som bokade våra spelningar. Vi blev nära vänner med Magnus. Oavsett musiken och att han producerade oss.
Var det hans förslag att han skulle producera skivan?
Pelle: Nej, vi bad honom att prodda den.
Måns: Minns inte men jag tror det var hans förslag att producera. Tror han gillade oss som ett nytt, från hans synvinkel "uppkäftigt" band. Jag tyckte/tycker om Magnus musik. Låtar som
Röda läppar, Då känns det lite lugnare mm. Klassisk rock. Har alltid gillat Magnus röst. Har du hört hans skiva med Basse Wickman? Han är fortfarande bra. Och fortfarande en nära vän.
Hur mycket hade ni att säga till om när det gäller produktionen på LPn?
Arrade ni själva eller hade Magnus ideer om hur det skulle låta?
Jag gillar speciellt de låtar där Fralle ligger långt fram i ljudbilden som "I din värld".
Vad tycker ni om era respektive andras insatser på skivan?
Pelle: Ingen styrde hur vi skulle låta eller spela. Magnus hjälpte oss dock och han litade på vår smak. Tyvärr tycker jag plattan låter lite för tunn. Beror på för många låtar så mastringen blev lite tunn
Måns: Som jag minns det var Magnus klokare än att lägga sig i själva arren på låtarna för mycket, med risk för att ändra det raka och enkla. Han jobbade mest med soundet, så arren var i stort sett samma som när vi spelade låtarna live. Han skapade också rätt sorts lugn och koncentration i studion.
Egen/andras insatser: Vi gjorde så gott vi kunde som musiker. Jag är missnöjd med min insats som låtskrivare, vi var alla lite för övertygade om att vi skulle få göra fler skivor, så vi "började från början" med de äldsta låtarna. LP:n är full med låtar som vi i stort sett hade slutat spela live. Låtar som Samma spår, På låtsas och Vi slår varann hade gärna fått utgå och ge plats för mer aktuella låtar. tex Fyra väggar, Tysta gatan, Neutral, Helium mfl. Akrobat är också en rätt intetsägande titel på en debut-LP och den politiska ironin på den låten var inte direkt nåt tema för Alien Beat. Plus att omslaget ser ut som en Kalle Anka som legat ute i solen. Baksidesbilden kanske borde varit framsida. Men vi var ca 20 år och fick göra en LP. Det var stort.
Ni var med i radio OCH TV. Pelle var söt och Sebbe redan tv-idol som Abbe. Hur kunde ni misslyckas att inte gå hem hos Noice/Gyllene-fansen?
Pelle: Vi var nog inte fullt så kommersiella som vi hade behövt för att spela på deras arena. Faktum är att jag fick erbjudande av Noice att bli deras trummis men tackade nej -älskade Alien Beat för mkt. Men jag spelade på två Noice plattor som studiotrummis.
Måns: Ha ha, för att det var just det vi inte ville!
Du kan ju själv tänka dig känslan att vara i logen före en spelning nånstans ute i landet, ladda, stämma gitarren, känna sig som en liten Iggy Pop på äventyr, sedan gå mot scenen med bestämda steg, göra entré - och det första man ser är några dussin 12-13-åringar längst fram som skanderar "Abbe! Abbe!" Då föll ju allt. Jag tror också att vi var lite för både poetiska och hårda för Noice's och Gyllene tiders fans... En som delar din besvikelse över detta var Kjell Andersson på EMI, dvs guldkalven Gyllene tiders bolag, som också gav ut vår LP.
Om Alien Beat hade fortsatt som band när Sebbe var med i G, tror ni att AB kunde ha fått sitt genombrott då, på samma sätt som Repperbahn o Niels Jensen?
Pelle: Ja, utan tvekan.
Måns: Va, har Niels Jensen fått ett genombrott?
Allvarligt talat, det finns många "om", men att vi splittrades var det enda som kunde ha hänt. Senare kan man se att vi hade stor potential och att vi bitvis betedde oss som idioter, sammanhållningen blev lidande pga diverse "festande" och ansvarslöshet, men man får vara nöjd med det som blev. Synd att det aldrig blev en LP nr 2 & blev felaktigt bedömda av skivbolaget, vi "spelade för konstig musik", ja det här var ju innan band som U2, Echo And The Bunnymen och Simple Minds hade blivit tveklösa kommersiella succéer, men när man i dag lyssnar på Alien Beat slås man ju inte av att det är konstigt på nåt sätt, bara bra och till och med ganska mainstream, och ibland lysande. Men man kan inte skylla på skivbolagets ovilja, det var vi som var för röriga i skallen, unga och med låg självkänsla.
Pelle du hoppade av och fortsatte med LaCrosse. Varför då?
Pelle: Det var en del kontroverser i bandet, främst Sebbes haschrökande, som hade blivit stort. Han försvann från rep, blev lat och allmänt seg. Jag blev skittrött på det här och luftade mitt missnöje högt. Vi hade ju så mkt på gång - blev framröstade i P3 som ett av årets bästa livegig på radion etc. men de andra gaddade ihop sig och jag blev en dag sparkad från bandet jag själv hade varit med och bildat. Jag blev skitförbannad och kände mig sviken av mina bandkamrater. Mina gamla kompisar Peter Wahlberg (från Cathy & The Heat) och Hockey från The Pain frågade mig omedelbart om jag ville starta nytt med dem och jag sa ja. Sen ett par dagar senare, när jag låg på sjukhus för en mindre operation kom Alien Beat tillbaka och frågade om vi kunde dra ett streck över det som hänt och fortsätta. Men jag skulle spela stolt och sa nej vilket jag senare ångrade. Lacrosse var dock kul och de var riktigt bra killar. Men Alien hade något speciellt och kunde ha blivit oerhört bra....
Fred var väl en gammal polare från Black Nails/Oilers-tiden kan jag gissa?
Pelle: Ja, han var en riktigt bra trummis som utmärkte sig.
Måns: Ja, jag hade redan från början av Black Nails lagt märke till Fred som en enormt tajt, bra trummis, han var halva bandet, och vi kände varandra lite. Så när det blev aktuellt att hitta ny trummis och Fred samtidigt var ledig var det inget tvivel om vem vi skulle fråga.
Jag och Fralle såg honom i vimlet på nåt gig på Kåren och jag pekade ut honom för Fralle.
Detta ser Fred, och säger till en kompis: "Snart kommer Alien Beat fram till mig och frågar om jag vill bli deras trummis". Vilket vi gjorde.
Efter LaCrosse fortsatte du med 1,2,3 Pelle. Var det den gamla Disko-Pelle som dök upp då och ville göra dansant musik, eller?
Pelle: Det har aldrig funnits en disko-Pelle men i korta drag var det så att Billy Bolero och Thomas Widestrand var oerhört kreativa killar med planer och idéer som jag gillade. Vi ville ta electropop till en nästan provokativ designnivå, posörpop i reklambyråsammanhang. Bygga 1,2,3 med hype, oneliners och fashionprovokation. Jag har alltid varit nyfiken musikaliskt och vi lekte mycket med elektronik vilket tilltalade mig då.. De här killarna snackade inte...de gjorde saker! Vi åkte till London, fick skivkontrakt med Virgin, stort management, spelde in i LA osv. Lärde mig mycket men fick aldrig riktigt utlopp rent musikaliskt. Men Thomas och Billy är mkt goda vänner än i dag.
Personligen anser jag att Dina ögon dina öron är ett mycket värdigt avslut för AB. Men enligt dig Måsse så fanns det ännu starkare material.
Hade Alien Beat kunnat göra en fenomenal andra platta?
Pelle: Det fanns oerhört bra material som Måsse hade presenterat i demoform. Din Ögon, Dina Öron var bara en av många. Men Måsse kan nog svara bäst på den frågan.
Måns: Svar utan tvekan JA! Dina ögon, dina öron, Dårar, Fyra väggar, Tjurfäktaren, Pärldykaren, Hunger, Desertören (Tjurfäktaren/Pärldykaren/Desertören var något så avancerat som en "triptyk" över olika människotyper eller förhållningssätt), Helium och andra låtar som jag glömt bort nu. Men det var inte bara materialet. Vi hade hittat vår identitet, musikaliskt var vi på topp, vi repade hela tiden och var mycket tajta och samspelta. Men så hade vi vissa svagheter och liten tuva stjälper som bekant ofta stort lass. Man kan säga att liveinspelningen från Aalborg är vår platta nr 2 men där är ju det egna materialet uppblandat med tre covers, och inspelningen är simplast möjliga, från radion till en kassett, och mitt i en låt (Tjurfäktaren) byter den som spelade in sida på bandet så en bit fattas.
Bortglömda av punkhistorien? Alien Beat fotade av Annika Grenje
Alien Beat och Japop är två band som jag i egenskap av Farbror Punk får ganska mycket påstötningar om. Det verkar som om många verkligen gillade bandet och minns era låtar.
Tycker ni att Alien Beat är sorgligt negligerade i den svenska rockhistorien?
Pelle: Utan tvekan. För det första så kände man det redan i Cathy & The Heat - det fanns något annorlunda, lekfullt över Måsses låtskrivande. Likaså i Alien Beat. När vi var som bäst fanns det inte ett band i Sverige som slog oss på fingrarna live. Vi kommunicerade med publiken på ett lätt och lekfullt sätt. Vi hade inga mallar utan älskade att skapa musikaliska bastarder. Piano med sax, distade gitarrer med fångande melodier, tuffa trummor med stämsång osv.
Måns: Vet inte om negligerade är rätt ord, men bortglömda: Ja. Alien Beat nämns aldrig i olika punksammanhang, för i och med bandets vidare utveckling under samma namn så lämnade vi punk-arenan & Sebastians cred som punkare är ju obefintlig. När Torkel hade sin punkgala med många gamla återförenade band var det Cathy and The Heat som fick en förfrågan - vilket
är förståeligt, vi var ett av de allra första punkbanden, men ändå... Alien Beat var bättre. AB nämns ju heller aldrig i olika historieskrivningar om punken som görs av journalister & liknande, där är vi ett av ganska många bortglömda band. Och vi verkar inte passa in i 80-tals-
schablonen heller. Men det är kul att det finns de som minns & gillar oss och låtarna.
Utan att förhäva sig tycker jag att ni är det svenska punkband som utvecklades mest utan att hoppa på några direkta postpunktrender.
Håller ni med?
Pelle: Absolut, vi blev ju aldrig några New Romantics eller postpunktomtar utan följde vårt eget sätt, vår egen väg....
Måns: Ja. På gott och ont. Trender är kopplade till personer.
Om Stina Nordenstam eller Mare Kandre hade sjungit med oss i stället för Sebastian hade vi kanske ansetts tillhöra ett mer typifierat 80-tal, haft en tydligare identitet. Att han sjöng låtar som Dårar och Desertören var egentligen ett stilbrott i sig. Det kanske höll oss tillbaka, eller höll oss kvar med en välbehövlig fot i den raka rocken, beroende på hur man vill se på det.
Är ni nöjda med vad Alien Beat presterade?
Pelle: JA!
Måns: Ja.
Något ni är extra stolta över?
Pelle: Publikrekordet på Mariahissen, äventyren under turnéerna, massor av de låtar jag älskade att spela!
Måns: Vänskapen och några låtar.
Om ni skulle välja ett par låtar var, från Alien Beats katalog vilka skulle ni vilja uppmärksamma då?
Pelle: Som En Dröm
("du är proppmätt, du anar ännu dillchipssmaken, fast du sover, är du som om du är vaken....
Som En Dröm I En Verklighet"! Skitkul text av Måsse...och samtidigt eftertänksam...
Måns: Svenska sjukan, Mitt liv är en B-film, You're So Beautiful, Dina ögon, dina öron, Fyra väggar, Hunger, Desertören Och DÅRAR.
Borde inte Alien Beat finnas på Spotify o Youtube?
Pelle: Jo :-)
Måns: Nej, inte i nuläget när det inte finns några tillräckligt bra inspelningar, men kanske i nåt slags nät-arkiv för "Musik vi minns"? Ha ha.
Avslutningsvis när gör ni ett återföreningsgig?
Pelle: Aldrig ;-)
Måns: Aldrig.
Och eftersom ni aldrig får se Alien Beat på scen igen får ni nöja er med bandets farväl Youre so beatiful från TV-programmet Elektiska Trädgården - HÄR!