Farbror Punk

Arbetslösa löper risk att dö i förtid, rapporterar ekot. Man ser aspekter som depressioner och alkoholmissbruk.
   Men en aspekt som man inte pekar på är hur arbetslösa behandlas.
   Som arbetslös skuldbeläggs du.
   Det är ditt eget fel att du blir arbetslös.
   Dessutom för att få rätten till arbetslöshetsförsäkringen, a-kassa, behandlas du som livegen. Fyller du inte alla krav som ställs på dig riskerar du att åka ur systemet.
   Om en arbetslös sökt, som i vissa fall, hundratals arbeten och ändå utpekas som ”lat”, läggs detta ovanpå bördan att inte vara önskvärd. Yrkeslivet vill inte ha med den arbetslöse att göra, en sanning som nyligen visade sig i en undersökning där 45% av företagen inte ville anställa en arbetslös.
   Att då dömas av allmänhet och myndighet som lat, outbildad (vilket många knappast är) och icke aktivt arbetssökande torde inte stärka en arbetslös människas självförtroende eller självkänsla. Steget till depression, alkoholmissbruk eller självmord ligger med all sannolikhet inte långt borta i en sådan utsatt situation.
   Frågan jag ställer mig är vad kostar detta samhället i form av social- och sjukvård?
   Borde inte de arbetslösa stärkas i jakten på en anställning istället för att skuldbeläggas?
   Borde inte företag anställa arbetslösa? Personligen skulle jag bli misstänksam om någon med en bra anställning ville byta jobb. En sådan ”hoppjerka” kan knappast vara någon man vill bygga en långvarig relation med.. eller???
   Slutligen. Hur kan en ekvation där man påstår att 40-talisterna måste arbeta längre för att samhället inte har råd med att pensionera dem, men samtidigt har man råd med att låta både en och två generationer inte få komma in på arbetsmarknaden??? Om man som ung aldrig får chansen att arbeta hur ska man då se en mening med att söka ett jobb eller ens vilja arbeta?