Joe Strummer
Idag är det tre år sedan min generations John Lennon dog. Joe Strummer.
Han var knappast en ”Working class hero” då han var son till en diplomat.
Men han blev ändå en talesman för arbetarklass-ungar, mej själv inkluderad.
Visst, Clash rebellattityd kändes ibland krystad speciellt när de gjorde Sandinista. Men jag måste ändå tillstå att de kändes otroligt genuina i sitt uttryck. Från att spreja slogans (låttitlar) på sina kläder och att jobba med Rock Against Racism till att ta till sig hip-hop och implementera den i sin musik.
Ja, The Magnificent Seven är sannerligen magnifik.
Sid Vicious är den som kommit att bli en ikon för punken, men om man tittar på tidiga Clashfoton så ser man de verkliga ikonerna. Samma sak gäller Pennie Smiths bilder på London Calling perioden. Clash fick brylcreem att se coolt ut. Inget raggartjafs, bara en modern James Dean, Marlon Brando-look.
Det är alltid trist när ens förebilder, eller om ni så vill, ungdomshjältar dör.
Kanske inser man sin egen dödlighet, kanske uppleves det som att man mister en ledstjärna och tappar orienteringen på livets slingriga väg.
Kanske både och.
Orsaken till att man skaffar sig förebilder är nog inte för att man alltid vill efterlikna dem. Utan mer för att de ska inspirera en själv att utvecklas och att de ska säga: Se på mig, du kan också, gå din egen väg så kan du inte gå fel.
Men när ledstjärna slocknar känner man sig ändå lite vilse i livet.
Idag ska jag spela Clash hela dagen.
Känna energin.
Känna kraften i musiken och styrkan i texterna.
Den här dagen är Joe Strummer min IDOL.
Han var knappast en ”Working class hero” då han var son till en diplomat.
Men han blev ändå en talesman för arbetarklass-ungar, mej själv inkluderad.
Visst, Clash rebellattityd kändes ibland krystad speciellt när de gjorde Sandinista. Men jag måste ändå tillstå att de kändes otroligt genuina i sitt uttryck. Från att spreja slogans (låttitlar) på sina kläder och att jobba med Rock Against Racism till att ta till sig hip-hop och implementera den i sin musik.
Ja, The Magnificent Seven är sannerligen magnifik.
Sid Vicious är den som kommit att bli en ikon för punken, men om man tittar på tidiga Clashfoton så ser man de verkliga ikonerna. Samma sak gäller Pennie Smiths bilder på London Calling perioden. Clash fick brylcreem att se coolt ut. Inget raggartjafs, bara en modern James Dean, Marlon Brando-look.
Det är alltid trist när ens förebilder, eller om ni så vill, ungdomshjältar dör.
Kanske inser man sin egen dödlighet, kanske uppleves det som att man mister en ledstjärna och tappar orienteringen på livets slingriga väg.
Kanske både och.
Orsaken till att man skaffar sig förebilder är nog inte för att man alltid vill efterlikna dem. Utan mer för att de ska inspirera en själv att utvecklas och att de ska säga: Se på mig, du kan också, gå din egen väg så kan du inte gå fel.
Men när ledstjärna slocknar känner man sig ändå lite vilse i livet.
Idag ska jag spela Clash hela dagen.
Känna energin.
Känna kraften i musiken och styrkan i texterna.
Den här dagen är Joe Strummer min IDOL.
Kommentarer
Trackback