Det gullas med papporna - tycker medelklassen.
Läser om att det gullas med papporna som tar hand om sina barn. Tja, vad ska man säga? Kanske gullas det med medelklasspapporna i fjollträsk (Stockholm). Här i ”tro fan inte att du är nåt” (Hagfors) existerar inte gull överhuvudtaget.
När mitt ex och jag blev föräldrar var det självklart att dela på föräldrarollen. Vissa saker kunde båda göra. Andra delar anpassades efter förmåga.
Naturligtvis plockade jag ut min ”pappaledighet”. Dessutom försökte vi i det längsta ta hand om honom själva istället för dagis. Så när jag klev av mitt nattskift i stålverket 04.00 blev sömnen kort då jag tre timmar senare klev upp för att ta hand om och leka med sonen innan jag fick vila vid 14-tiden då mitt ex kom hem.
När jag sedan blev ensam med sonen, han var då 8 år, visste mitt ex att jag skulle klara det hela. Hon hade inte minsta tvivel på att jag kunde axla bådas roll.
Naturligtvis var det inget enkelt beslut för henne att välja bort sitt barn, men återigen hon kunde lita på mig som vårdnadshavare.
Ok, jag kan erkänna det var ingen lätt match, mest p.g.a den ekonomiska situation. Att leva på a-kassa som ensamstående är ingen höjdare. Dessutom ville jag inte kräva henne på underhåll, då hon också var arbetslös, eftersom hon så småningom skulle vara tvungen att betala tillbaka till försäkringskassan vilket indirekt skulle drabba sonen. Räddningen (att vi inte gick back) var att jag hade två städjobb som godkänd bisyssla. F ö ett arbete jag fortfarande efter 18 år utför. (Nu som fattig student)
Men jag skulle velat ha lite gulligull. För det märkliga var att omgivningen trodde att man skämtade när man sa att man var ensam med sonen.
En man som tar hand om sitt barn??
Nä, det finns inte, klart det finns en kvinna med någonstans.
Det Magnus Jacobsson upplever är för mig helt främmande. Trots att jag varje dag lämnade och hämtade sonen på skolan. Jag var med på klassresor, föräldramöten osv.
Och den berömda ”tjejer tycker det är så gulligt och sexigt med män som tar hand om sina barn”, önskar jag, åtminstone vid något enstaka tillfälle som singel, varit sant.
Den enda som bemötte mig med positiva ord var vår granne en äldre kvinna i 70-årsåldern. Å andra sidan förstod hon inte heller HUR jag kunde klara allt själv, jag var trots allt man.
Ok, jag fattar, ensamstående kvinnor har alltid haft det så här. Vilket jag är väl medveten om. Men kom då inte och påstå att det gullas med papporna...
Men visst det handlar som alltid om ekonomi. Jag kan villigt erkänna att det var ett dubbeleggat svärd när jag fick en anställning. Nu fick vi bättre ekonomi, men sonen fick kliva upp själv på morronen och äta middag ensam. När vi senare bytte till skift fick han dessutom lägga sig ensam. Jag hade samvetskval många gånger.
När jag sen sas upp p.g.a arbetsbrist och var tvungen att börja studera på annan ort med 20 mils pendling fick han dessutom börja arbeta.
Jo, jag vet: barnarbete är förbjudet i Sverige. Men det var en omöjlighet att både studera heltid och hinna med städjobbet själv. Så han hjälpte mig och fick på så sätt som 13 åring lära sig att pengar tjänar man genom arbete.
Kontentan är ändå att jag lärde sonen att ta ansvar, laga mat, städa, ta hand om tvätt, disk och göra sina läxor dessutom att uppskatta de små sakerna i livet som en mysig filmkväll med hembakad pizzarulle.
I somras gick han ut 9:an med skolans högsta medelbetyg. Det har gått bra för Chris tvärtemot alla rapporter som säger att barn till ensamstående föräldrar av arbetarklass lyckas allt sämre i skolan.
Såklart har han också fått en jättefin fostran av sin mamma de tillfällen han varit hos henne.
Men ändock lite gulligull hade värmt när ekonomin tröt och man tvingades arbeta övertid för att kunna få det hela att gå ihop och för att trygga en mysig helg eller en semesterresa till Stockholm.
Hur som helst har vi haft en underbar tid tillsammans Chris och jag och jag uppmanar alla farsor att ta chansen, umgås med era barn, ni har dem till låns en löjligt kort tid. Passa på upplev det underbara i att vara PAPPA!
När mitt ex och jag blev föräldrar var det självklart att dela på föräldrarollen. Vissa saker kunde båda göra. Andra delar anpassades efter förmåga.
Naturligtvis plockade jag ut min ”pappaledighet”. Dessutom försökte vi i det längsta ta hand om honom själva istället för dagis. Så när jag klev av mitt nattskift i stålverket 04.00 blev sömnen kort då jag tre timmar senare klev upp för att ta hand om och leka med sonen innan jag fick vila vid 14-tiden då mitt ex kom hem.
När jag sedan blev ensam med sonen, han var då 8 år, visste mitt ex att jag skulle klara det hela. Hon hade inte minsta tvivel på att jag kunde axla bådas roll.
Naturligtvis var det inget enkelt beslut för henne att välja bort sitt barn, men återigen hon kunde lita på mig som vårdnadshavare.
Ok, jag kan erkänna det var ingen lätt match, mest p.g.a den ekonomiska situation. Att leva på a-kassa som ensamstående är ingen höjdare. Dessutom ville jag inte kräva henne på underhåll, då hon också var arbetslös, eftersom hon så småningom skulle vara tvungen att betala tillbaka till försäkringskassan vilket indirekt skulle drabba sonen. Räddningen (att vi inte gick back) var att jag hade två städjobb som godkänd bisyssla. F ö ett arbete jag fortfarande efter 18 år utför. (Nu som fattig student)
Men jag skulle velat ha lite gulligull. För det märkliga var att omgivningen trodde att man skämtade när man sa att man var ensam med sonen.
En man som tar hand om sitt barn??
Nä, det finns inte, klart det finns en kvinna med någonstans.
Det Magnus Jacobsson upplever är för mig helt främmande. Trots att jag varje dag lämnade och hämtade sonen på skolan. Jag var med på klassresor, föräldramöten osv.
Och den berömda ”tjejer tycker det är så gulligt och sexigt med män som tar hand om sina barn”, önskar jag, åtminstone vid något enstaka tillfälle som singel, varit sant.
Den enda som bemötte mig med positiva ord var vår granne en äldre kvinna i 70-årsåldern. Å andra sidan förstod hon inte heller HUR jag kunde klara allt själv, jag var trots allt man.
Ok, jag fattar, ensamstående kvinnor har alltid haft det så här. Vilket jag är väl medveten om. Men kom då inte och påstå att det gullas med papporna...
Men visst det handlar som alltid om ekonomi. Jag kan villigt erkänna att det var ett dubbeleggat svärd när jag fick en anställning. Nu fick vi bättre ekonomi, men sonen fick kliva upp själv på morronen och äta middag ensam. När vi senare bytte till skift fick han dessutom lägga sig ensam. Jag hade samvetskval många gånger.
När jag sen sas upp p.g.a arbetsbrist och var tvungen att börja studera på annan ort med 20 mils pendling fick han dessutom börja arbeta.
Jo, jag vet: barnarbete är förbjudet i Sverige. Men det var en omöjlighet att både studera heltid och hinna med städjobbet själv. Så han hjälpte mig och fick på så sätt som 13 åring lära sig att pengar tjänar man genom arbete.
Kontentan är ändå att jag lärde sonen att ta ansvar, laga mat, städa, ta hand om tvätt, disk och göra sina läxor dessutom att uppskatta de små sakerna i livet som en mysig filmkväll med hembakad pizzarulle.
I somras gick han ut 9:an med skolans högsta medelbetyg. Det har gått bra för Chris tvärtemot alla rapporter som säger att barn till ensamstående föräldrar av arbetarklass lyckas allt sämre i skolan.
Såklart har han också fått en jättefin fostran av sin mamma de tillfällen han varit hos henne.
Men ändock lite gulligull hade värmt när ekonomin tröt och man tvingades arbeta övertid för att kunna få det hela att gå ihop och för att trygga en mysig helg eller en semesterresa till Stockholm.
Hur som helst har vi haft en underbar tid tillsammans Chris och jag och jag uppmanar alla farsor att ta chansen, umgås med era barn, ni har dem till låns en löjligt kort tid. Passa på upplev det underbara i att vara PAPPA!
Kommentarer
Trackback