Fars dag
Årets fars dag är min första utan sonen vilket känns tomt såklart. Å andra sidan har han och jag aldrig firat dagen som sådan, det är sällskapet som jag såklart saknar.
Det har gått ett halvår sedan han flyttade till modern för att plugga i Trollhättan och jag börjar så smått vänja mig. Jag gillar trots att att slippa ansvaret och att planera inköp, matlagning och tvätt osv.
Men det blir mindre film sedan han flyttade.
Vi hade liksom våra kvalitétsstunder på fredag och lördag kväll. Soffmys med godis och någon bra film ofta asiatisk, kult eller rysare.
Men det var inte bara att vi såg på film.
Nej, vi pratade samtidigt om veckan som varit. Avhandlade skolan eller gemensamma intressen och såklart kommenterade vi filmen. Bra animatronicseffekter eller dåliga CGI dito. Regisiörens tidigare filmer, ljussättning och kameraarbete. Visst ibland hittade man en film som koreanska Shutter som höll oss på helspänn, då blev det inget prat. Men som oftast var det vårt sätt att slappna av efter en arbetsvecka och ett sätt att odla far och son relationen.
Det roligaste var ändå när vi sett School of Rock och han deklarerade frankt: Nu vill jag se lite musikdokumentärer. Gissa om det värmde i fadershjärtat.
Vi såg hela Dancing in the streets serien, Two Tone Britain, Classic albums om Judas Priest, Sex Pistols och Iron Maiden. Vi såg även Proggens historia, The Punk Years, Nick Drake, Satan I media, Skinhead attitude och klämde såklart in lite rockfilmer: Slade in Flame, Velvet Goldmine, Spinal Tap, Bad News, Rock n roll high school mfl…
Så naturligtvis känns det tomt.
Men jag har ändå haft privilegiet att få ha sonen hos mig i 16 år, varav hälften som ensamstående, vilket gjort honom rätt lik mig, på gott och ont.
Och det är nu otroligt inspirerande att han lärt sig så mycket på egen hand och är numer den som lär mig program (Flash) istället för tvärtom.
Så nu väntar jag bara på att han kommer hit och firar sin födelsedag 3 januari.
Vi ses snart Chris.
Pappa
Det har gått ett halvår sedan han flyttade till modern för att plugga i Trollhättan och jag börjar så smått vänja mig. Jag gillar trots att att slippa ansvaret och att planera inköp, matlagning och tvätt osv.
Men det blir mindre film sedan han flyttade.
Vi hade liksom våra kvalitétsstunder på fredag och lördag kväll. Soffmys med godis och någon bra film ofta asiatisk, kult eller rysare.
Men det var inte bara att vi såg på film.
Nej, vi pratade samtidigt om veckan som varit. Avhandlade skolan eller gemensamma intressen och såklart kommenterade vi filmen. Bra animatronicseffekter eller dåliga CGI dito. Regisiörens tidigare filmer, ljussättning och kameraarbete. Visst ibland hittade man en film som koreanska Shutter som höll oss på helspänn, då blev det inget prat. Men som oftast var det vårt sätt att slappna av efter en arbetsvecka och ett sätt att odla far och son relationen.
Det roligaste var ändå när vi sett School of Rock och han deklarerade frankt: Nu vill jag se lite musikdokumentärer. Gissa om det värmde i fadershjärtat.
Vi såg hela Dancing in the streets serien, Two Tone Britain, Classic albums om Judas Priest, Sex Pistols och Iron Maiden. Vi såg även Proggens historia, The Punk Years, Nick Drake, Satan I media, Skinhead attitude och klämde såklart in lite rockfilmer: Slade in Flame, Velvet Goldmine, Spinal Tap, Bad News, Rock n roll high school mfl…
Så naturligtvis känns det tomt.
Men jag har ändå haft privilegiet att få ha sonen hos mig i 16 år, varav hälften som ensamstående, vilket gjort honom rätt lik mig, på gott och ont.
Och det är nu otroligt inspirerande att han lärt sig så mycket på egen hand och är numer den som lär mig program (Flash) istället för tvärtom.
Så nu väntar jag bara på att han kommer hit och firar sin födelsedag 3 januari.
Vi ses snart Chris.
Pappa
Kommentarer
Trackback