Jag en gubbgrinig kultursnobb
Efter att ha lyssnat på Flipper om kulturungar och deras uppväxt med det som brukar kallas finkultur och två föräldrar som verkar inom dessa ramar, kände jag surmagen växa.
Jag har ingen finkulturell uppväxt. Nä, det var populärkultur med Tarzan och 91:an matineér, skräck- och superhjälteserier. De böcker jag läste var Tvillingdeckarna och Bröderna Hardy.
Men trots att mina föräldrar bara läste Teknikens Värld respektiva Min Värld har jag har hittat min egen kultur. Jag ser stora mänder film (exploatreringsfilm, asiatiska rysare, anime, kalkonfilm och splatterrullar), läser rockböcker och manga (sedan min första Lone Wolf 1985), jag lyssnar på ett brett spektrum av musik från doo-woop till black metal, jag vågar dessutom säga att jag älskar pudelrock lika mycket som smöriga countrylåtar).
Men jag är också kultursnobb av stora mått.
Jag minns hur sur jag själv blev när kulturråttorna från finkulturen kom och nallade på ”mina” filmer. Först var det splatterfilmen man omfamnade och skrev hyllningar till Dario Argento, sen snodde man kalkonfilmen och Hong Kong-action.. och nu senast anime.
Klart jag blir förbannad.
De kan väl fortsätta kolla på sina Bergman, Fellini och Trierfilm istället. Lämna ”mina” filmer ifred!
Nej, jag vill känna att jag och mina gelikar har en så fantastiskt bra filmsmak och att vi är en samling missförstådda individer som ALDRIG ska få någon upprättelse. Jag vill odla mitt utanförskap och filmsnobbism.
Men det går ju inte längre.
Alla obskyra titlar släpps på DVD och kultursidorna skriver lyriskt om Mexikansk Nunsplotation, nåväl kanske inte än, men det är bara en tidsfråga.
Dit jag vill komma med det hela är: om jag nu inte längre får känna mig som en i de utvaldas skara borde då inte kulturråttorna maka lite på sina inavlade kullar och släppa in oss med genuina kunskaper om tvärkulturen.
Klart som fan att jag är avundsjuk när det sitter någon Bergmanälskare och hyllar Lucio Fulci. Eller när alla dessa kulturmänniskor säger sig alltid ha älskat (välj själv) progg, punk, black metal, industri musik eller garagerock.
Nä, jag är väl bara gubbgrinig, fet och bitter för att jag inte känner nån som bor på Söder och kan fixa in mig på en ball tidning där jag för 25-tusen i månaden kan recensera obskyra splatterfilmer på DVD..
Nu inväntar jag bara på att ni hör av er med jobberbjudanden så ska jag sluta gnälla.
Jag har ingen finkulturell uppväxt. Nä, det var populärkultur med Tarzan och 91:an matineér, skräck- och superhjälteserier. De böcker jag läste var Tvillingdeckarna och Bröderna Hardy.
Men trots att mina föräldrar bara läste Teknikens Värld respektiva Min Värld har jag har hittat min egen kultur. Jag ser stora mänder film (exploatreringsfilm, asiatiska rysare, anime, kalkonfilm och splatterrullar), läser rockböcker och manga (sedan min första Lone Wolf 1985), jag lyssnar på ett brett spektrum av musik från doo-woop till black metal, jag vågar dessutom säga att jag älskar pudelrock lika mycket som smöriga countrylåtar).
Men jag är också kultursnobb av stora mått.
Jag minns hur sur jag själv blev när kulturråttorna från finkulturen kom och nallade på ”mina” filmer. Först var det splatterfilmen man omfamnade och skrev hyllningar till Dario Argento, sen snodde man kalkonfilmen och Hong Kong-action.. och nu senast anime.
Klart jag blir förbannad.
De kan väl fortsätta kolla på sina Bergman, Fellini och Trierfilm istället. Lämna ”mina” filmer ifred!
Nej, jag vill känna att jag och mina gelikar har en så fantastiskt bra filmsmak och att vi är en samling missförstådda individer som ALDRIG ska få någon upprättelse. Jag vill odla mitt utanförskap och filmsnobbism.
Men det går ju inte längre.
Alla obskyra titlar släpps på DVD och kultursidorna skriver lyriskt om Mexikansk Nunsplotation, nåväl kanske inte än, men det är bara en tidsfråga.
Dit jag vill komma med det hela är: om jag nu inte längre får känna mig som en i de utvaldas skara borde då inte kulturråttorna maka lite på sina inavlade kullar och släppa in oss med genuina kunskaper om tvärkulturen.
Klart som fan att jag är avundsjuk när det sitter någon Bergmanälskare och hyllar Lucio Fulci. Eller när alla dessa kulturmänniskor säger sig alltid ha älskat (välj själv) progg, punk, black metal, industri musik eller garagerock.
Nä, jag är väl bara gubbgrinig, fet och bitter för att jag inte känner nån som bor på Söder och kan fixa in mig på en ball tidning där jag för 25-tusen i månaden kan recensera obskyra splatterfilmer på DVD..
Nu inväntar jag bara på att ni hör av er med jobberbjudanden så ska jag sluta gnälla.
Kommentarer
Trackback