Farbror Punk

Tack vare fildelning har jag fått ta del av ett underbart hyllingsprogram – John Peel´s Record Box. Ett program från Channel 4 för att markera ettårsdagen av Johns bortgång. (Ska jag nu straffas av Antipiratbyrån och IFPI?)
Peels musikaliska kulturgärning kan aldrig få för många ovationer. Han var antagligen den viktigaste radiopratare – DJ som fått fritt spelrum och som betytt så mycket för så många.
Min personliga relation med The John Peel Show började i slutet av –79. När jag äntligen efter att ha sökt många fruktlösa kvällar under en lång tid, lyckades hitta BBC på mellanvåg.
Peels program slutade vid midnatt brittisk tid, det vill säga klockan 01 svensk tid. Det blev många hårda skoldagar under sista året på högstadiet. Jag vill minnas att min svensklärarinna otroligt nog ändå tyckte det var ok att jag lyssnat på BBC via mellanvåg och därför var trött på hennes morgonlektion. Jag tror säkert hon minns sin ungdom när man istället lyssnade på Radio Luxemburg för att få höra ny spännande 60-tals pop.

Jag kan ärligt säga att all musik som jag hörde dessa första nätter med John Peel Show inte var min kopp té. Jag hade svårt för folkmusiken, de tidigaste blues stenkakorna var också lite "jobbiga" och även vissa dubplattor. The Fall lyckades jag aldrig begripa mig på. Men det var ändå en otrolig känsla att under den första veckan upptäcka låtar och band som fick mig att nästan studsa i sängen.
Jag började så smått att skriva upp skivorna och när jag äntligen en sommardag i juli –81 kunde köpa några av dessa plattor på gamla stans skivaffär var lyckan på topp.
Några som jag hittade var:
Dangerous Girls – Dangerous Girls
Monochrome Set – Monochrome Set
The Quads – You gotta jive
Lightning Raiders – Psychadelic Musik
Barracudas – Subway surfin
Tyvärr kunde varken Gamla Stans eller Pet Sounds skaka fram IQ Zero – Everybody kills insects eller Lori & the Chameleons – The Lonley Spy. Två skivor jag inte hört sedan den natten de spelades.

Att Peel också spelade svenska punkplattor är knappast någon nyhet. Men ändå att höra Perverts och Ebba Grön på kortvåg spelade av John Peel. Det var stort. Och om jag hade svårt som 14-åring att gilla bredden av den musik John spelade, så har jag som vuxen fått en nästan lika spretig och härligt vriden musiksmak som mäster John. Med den markanta skillnaden att John Peel alltid lyssnade på musik och ständigt hittade ny spännande musik. Jag gillar tystnaden bitvis och hittar tyvärr mer gammalt än nytt.

Nu kan man bara hoppas på att SVTs inköpsavdelning lägger pengarna på dels tributprogrammet från förra året som sammanställdes i samband med Johns död. Dels detta synnerligen givande prorgam – John Peel´s Record Box.
Och visst hade John rätt i att Teenage kicks är världens bästa låt. Åtminstone i de drygt två minuter låten varar.