Farbror Punk

Idag hade vi till uppgift (på det program jag går) att göra enkäter, där en del var att undersöka bostadsförhållande, hur hushållet såg ut. En grupp hade alternativen Sambo – Kombo – Inneboende m.fl och ... Ensam.
   Hela klassen (nästan) ansåg att ensam hade en väldigt negativ klang.
   Så varför har ordet fått en nagativ klang i dagens samhället? För att säga att man bor ensam låter som man inte har några vänner man blivit lämnad där ensam och ingen vill ha en. Nej en ensam människa har inte ens ett litet husdjur att trösta sig med i ensamheten.
   Jämför utrycken: Att vara ensam och att vara själv.
   Att vara själv låter som en stark och positiv person som har valt att vara själv, åtminstone för tillfället. Lite som klyschan: Bra karl reder sig själv!
   Men ensam. Ack, ack...
   Personligen har jag svårt att se det negativa i ordet ensam. Jag var ett ”ensambarn” det vill säga jag hade inga syskon. På så sätt har jag lärt mig att trivas med att vara ensam. Tycker inte alls att det är obehagligt eller skrämmande på något sätt.
    Och på tal om skrämmande. Det finns en skräckfilm som man döpt till Alone in the dark (Ensam i mörkret). Som om det skulle vara otäckt att vara ensam i mörkret? Lite trist kanske, man skulle hellre vilja ha någon att hångla med. Men otäckt, nä.
   För att ge ensam den negativa klang som det tydligen, enligt många redan har måste det förstärkas lite typ -  Jag är så JÄVLA ensam. Se där, lite mer misär blir det.
   Nä, det värsta är inte att vara ensam – det värsta är att aldrig få vara ensam.