Farbror Punk

Schlager fyller 25 år. Nu dog egentligen tidningen redan i mitten av 80-talet då den gick samman med Ritz och blev Slitz, som inte har några likheter med den tidning Mats Drougge publicerar idag, även om man till Mats försvar bör säga att det började en gång med musik.
   Men fira kan man som bekant utan att egentligen vara aktiv, se bara på alla återföreningar av rockband som fyller 10-15-20-25 år osv.
   För mig var Schlager en efterlängtad tidning när den kom. Det hade varit Tiffany och Poster innan det blev NME varje onsdag. Men jag saknade en tidning som även skrev om svensk musik. Visst fanzines var ett måste, men de täckte inte behovet fullt ut.
   Schlagers premiärnummer innehöll förutom skivrecensioner, nyheter och småartiklar också en helt underbar artikel om Ebba Grön och Dag Vags gemensamma Sverigeturné - Turister i tillvaron.
   Behöver jag nämna att varannan fredag (då mitt prenummerationsex) dök upp på hallmattan var en perfekt start på helgen.
   Under de två första åren körde man tabloidformat som senare utvecklades en aning. Runt -83 blev tidningen mer som ett magasin och dessutom månadstidning. Sen kom sammanslagningen. Ritz och Schlager funkade bra var för sig, men som gemensam tidning funkade det inte, åtminstone inte för mig. Jag hängde på några nummer av Slitz, men sen var det hela över. Samlingen placerades i en låda på vinden och jag ägnade mig åt den engelska hårdrocksbibeln Kerrang istället, f ö en tidning som jag läst parallelt med Schlager under ett antal år.
   I slutet av 90-talet ringde en snubbe som presenterade sig som ”Eggis”. Han höll på att samla material till en Ebba live, det skulle senare också bli en box. Jag och Eggis hade många trevliga samtal och när han behövde få några turnédatum från Schlagers turnéguide bekräftat frågande han om jag hade en komplett uppsättning av Schlager. Tydligen hade Thore Sonesson, Håkan Lagher eller vem det nu var han hade kontakt med, en ofullständig samling. Det blev att plocka ner samlingen från vinden. Och vilket kärt återseende. I jakten på Ebbas speldatum blev det många och långa (läs) timmar då jag frossade i artiklar och skivresencioner. Jag höll mig dock till de första årens tabloidformat, resten fick vänta i ännu något år.
   Att jag började bläddra i de resterande tidningarna skyller jag helt och hållet på Kai Martin. Om inte han kontaktat mig 2003 då han tyckte att Kai Martin & Stick helt sonika borde finnas på Punktjafs hade det kanske dröjt fram till förra året när Mats Bäcker hade en fotoutställning (På stadshuset här i Hagfors) innan jag genomfört ”utgrävningen”. Men, Kai fick mig att bläddra i tidningarna, från första nummret till det sista. Behöver jag säga att det fanns mycket intressant läsning.
   Nu bör det tilläggas att Schlager hade sina fel och brister. Punk och hårdrock var inte speciellt populärt hos tidningens skribenter, man var betydligt mer intresserad av post-punken som man ansåg vara mer NU (80-tal) än ursprunget. Att Schlager inte gillade hårdrock var inte konstigt, bara idolblaskorna skrev om hårdrock, ingen seriös musikskribent ville befatta sig med metal. Nåväl, vad gjorde detta när Kerrang fanns.
   Kardinalfelet, enligt mig, som Schlager gjorde var att proklamera: ”Den enda rocktidningen” .. lite missvisande vill jag påstå. Här skulle man kunna debatera: Vad är då rock..men det skiter jag i.
   I det stora hela vann ändå tidningen mitt musikhjärta speciellt då den blev mer magasininspirerad. Det var då innehållet breddades rejält och kultur blev en ännu större del av Schlager.
   Häromdagen när jag återigen bläddrade i numret med ”Garagerock specialen” (jo, i en millisekund eller mer så låg rockens epicentrum i kära svedala och Australien - samtidigt), kände jag en oerhörd saknad och längtan efter en motsvarande tidning idag. Sonic är inte Schlager. Och personligen upplever jag samma lycka nu när Close-Up dimper ner på hallgolvet, som förr när Schlager damp ner. Men en Schlager är den ju inte.
   Så ett stort grattis på 25-årsdagen!
   Hurra, hurra, hurra, hurra!