Idol – nä tacka vet jag Rock School.
Dokusåpor har jag inte speciellt mycket för, de är som oftast förnedrings-tv och går ut på att splittra en grupp människor. Rock school är lite annorlunda.
Kiss basist, Gene Simmons, har fått i uppdrag att skapa ett rockband på tre månader. Det ska han göra av en grupp musikaliskt begåvade tonåringar. Problemet är att dessa tonåringar inte gillar rock och vet mycket lite om genren. De älskar istället den klassiska musiken.
Ska han klara att konvertera dessa tonåringar på bara tre månader för att avsluta det hela med att agera förband till legendariska Motorhead?
Jämfört med sånt fjomp som Idol där man ska välja någon som är ”Idolmaterial”, dvs sjunga bra och har ett fördelaktigt utseende så väljer Gene istället gruppens särling, som inte kan sjunga, till just sångare. Eftersom har attityden och redan rollen som outsider, vilket inte är helt ovanligt i rocksammanhang. Se bara på Johnny Rotten, Buddy Holly och Kurt Cobain för att nämna några.
Här gäller också samanhållning. De som inte hamnar i bandet blir manager och crew, och det framhålls att deras roller är lika viktiga som musikernas. Det är en gruppkänsla och samhörighet som skapas.
Man blir helt jävla glad när man ser Rock school och önskar när sista avsnittet är slut att det fanns en ny omgång att kasta sig över.
Så sparka ut tramsTV (Idol). Leta upp Rock school och bli på ett verkligt gott humör.
Kiss basist, Gene Simmons, har fått i uppdrag att skapa ett rockband på tre månader. Det ska han göra av en grupp musikaliskt begåvade tonåringar. Problemet är att dessa tonåringar inte gillar rock och vet mycket lite om genren. De älskar istället den klassiska musiken.
Ska han klara att konvertera dessa tonåringar på bara tre månader för att avsluta det hela med att agera förband till legendariska Motorhead?
Jämfört med sånt fjomp som Idol där man ska välja någon som är ”Idolmaterial”, dvs sjunga bra och har ett fördelaktigt utseende så väljer Gene istället gruppens särling, som inte kan sjunga, till just sångare. Eftersom har attityden och redan rollen som outsider, vilket inte är helt ovanligt i rocksammanhang. Se bara på Johnny Rotten, Buddy Holly och Kurt Cobain för att nämna några.
Här gäller också samanhållning. De som inte hamnar i bandet blir manager och crew, och det framhålls att deras roller är lika viktiga som musikernas. Det är en gruppkänsla och samhörighet som skapas.
Man blir helt jävla glad när man ser Rock school och önskar när sista avsnittet är slut att det fanns en ny omgång att kasta sig över.
Så sparka ut tramsTV (Idol). Leta upp Rock school och bli på ett verkligt gott humör.
Kommentarer
Trackback