Nä, det var Enuff Z nuff och inte Oasis som var Beatles arvtagare.
När jag nyligen lyssnade på en tributplatta – tillägnad Enuff Z nuff, så slogs jag av vilken underbar låtskatt, fylld av snygga Beatlesblinkningar, detta totalt underskattade band har.
Ja, Beatles.
För när en alla Sveriges musikjournalister likt pavlos hundar på amfetamin försökte övertäffa varandra om de största superlativen för att beskriva Beatles ”arvtagare” Oasis och deras debutplatta (-94) så hade redan Beatles verkliga arvtagare redan tre år tidigare släppt ett av 90-talets mest bortglömda skivor, monumentala – Strenght. En skiva alla dessa s.k musikjournalister var lyckligt ovetande om, då Enuff Z nuff benämndes som hårdrock och därmed diskvalifiserade sig från att kunna göra bra musik, allra minst Beatles-inspirerande sådan.
Det finns något med termen hårdrock och musikjournalister. En missuppfattning att pop och hårdrock skulle vara sina direkta motsatser, vilket har lett till att band som The Wildhearts, Red Kross och naturligtvis Cheap Trick kunnat avfärdats med ett lätt ..äh.. hårdrock...
Strenght är och förblir en av 90-talets bästa plattor, fylld av popmelodier, psykedeliska harmonier och efterhängsna refränger. Influenserna från Beatles, speciellt deras ”vita album” är uppenbara. I titelspåret finns stråkar och mellotron. Låten ”The world is a gutter” är något så märkligt som en reflektion över vårt samhälle och sätt att leva. Skulle ett band som klumpas ihop med Poison och Warrant skriva en sån text? Det fortsätter i ”Mothers eyes”: ”Isn´t it wrong, and isn´t it strange, that a man goes by the color of his face, and isn´t it time we draw the line, and decided to become a human race”.. DiLeva hade inte kunnat saga det bättre.
I ”The way home” gör Donnie Vie en fantastisk John Lennon inspirerad ballad, komplett med mellotron. ”Baby loves you” den låt Max Martin önskar att han kunnat skriva till sina ”popartister”. ”Time to let you go” är som en ”outtake” från Let It Be.
Tyvärr blev inte Strenght det stora genombrottet för gruppen. Problemet var som sagt att de salufördes som hårdrock och för Guns n rosespubliken var plattan alldeles för popig. Mainstreampubliken gick den helt förbi eftersom de trodde Enuff Z nuff var ett nytt Poison.
Detta ursäktar naturligtvis inte att plattan är sorgligt förbisedd och förbannat bra. Eller att man kan avfärda gruppen som ”äh..hårdrock”.
Ni hittar säkert skivan för en billig penning, så köp den för musiken och för att hedra bortgångne gitarristen Derek Frigo, som tyvärr gick rockdöden tillmötes förra året vid 36 års ålder.
Ja, Beatles.
För när en alla Sveriges musikjournalister likt pavlos hundar på amfetamin försökte övertäffa varandra om de största superlativen för att beskriva Beatles ”arvtagare” Oasis och deras debutplatta (-94) så hade redan Beatles verkliga arvtagare redan tre år tidigare släppt ett av 90-talets mest bortglömda skivor, monumentala – Strenght. En skiva alla dessa s.k musikjournalister var lyckligt ovetande om, då Enuff Z nuff benämndes som hårdrock och därmed diskvalifiserade sig från att kunna göra bra musik, allra minst Beatles-inspirerande sådan.
Det finns något med termen hårdrock och musikjournalister. En missuppfattning att pop och hårdrock skulle vara sina direkta motsatser, vilket har lett till att band som The Wildhearts, Red Kross och naturligtvis Cheap Trick kunnat avfärdats med ett lätt ..äh.. hårdrock...
Strenght är och förblir en av 90-talets bästa plattor, fylld av popmelodier, psykedeliska harmonier och efterhängsna refränger. Influenserna från Beatles, speciellt deras ”vita album” är uppenbara. I titelspåret finns stråkar och mellotron. Låten ”The world is a gutter” är något så märkligt som en reflektion över vårt samhälle och sätt att leva. Skulle ett band som klumpas ihop med Poison och Warrant skriva en sån text? Det fortsätter i ”Mothers eyes”: ”Isn´t it wrong, and isn´t it strange, that a man goes by the color of his face, and isn´t it time we draw the line, and decided to become a human race”.. DiLeva hade inte kunnat saga det bättre.
I ”The way home” gör Donnie Vie en fantastisk John Lennon inspirerad ballad, komplett med mellotron. ”Baby loves you” den låt Max Martin önskar att han kunnat skriva till sina ”popartister”. ”Time to let you go” är som en ”outtake” från Let It Be.
Tyvärr blev inte Strenght det stora genombrottet för gruppen. Problemet var som sagt att de salufördes som hårdrock och för Guns n rosespubliken var plattan alldeles för popig. Mainstreampubliken gick den helt förbi eftersom de trodde Enuff Z nuff var ett nytt Poison.
Detta ursäktar naturligtvis inte att plattan är sorgligt förbisedd och förbannat bra. Eller att man kan avfärda gruppen som ”äh..hårdrock”.
Ni hittar säkert skivan för en billig penning, så köp den för musiken och för att hedra bortgångne gitarristen Derek Frigo, som tyvärr gick rockdöden tillmötes förra året vid 36 års ålder.
Kommentarer
Trackback