Christoffer sågar Punk Rock Movie
I senaste Close-Up sågar Christoffer Jonsson ,Don Letts, Punk Rock Movie med bland annat argumentet: ”Ärligt: Hur många fler filmer behöver vi där trötta rockrebeller koketterar över hur slitigt det är att turnera genom att uppgivet stirra ut genom ett fönster?”
Nä, det är inte mycket som är bra med filmen konstaterar Christoffer. Och visst att kolla på en dokumentär filmad med Super-8 punkåret 1977 är kanske inget för den som vant sig vid snygga produktioner.
Alltså, ingen skugga på Christoffer. Men hans ålder ger honom tyvärr fel referenser till punken då han missar det viktiga med filmen. Nämligen att den är ett tidsdokument.
Det var precis så här punken såg ut 1977, jupp det var då originalversionen kom, säkerhetsnålar, nätstrumpor, fula kavajer och hakkors. Punkarna var många gånger (som Malcom McLaren också nämnt) f.d Bowie och Roxy Music-fans. Att se dessa, på The Roxy (som bara hade öppet 100 nätter), tillsammans med banden som spelade där är extremt kul för oss äldre som minns när plattan "Live at The Roxy" kom. Men det är med stor sannolikhet pisstråkigt eller likgiltigt för någon som inte minns denna period.
Men återigen, det är en bit musikhistoria.
Förvisso kan inte alla vara intresserade av ”historiska” bilder. Men personligen tycker jag det är skitskoj att se exempelvis New York Dolls i San Fransico –73 utan Killer Kane på bas eftersom hans flickvänn hade knivhuggit hans hand av svartsjuka, Television med Richard Hell på CBGB´s –74, Metallica med Dave Mustaine, Mayhem med Dead i replokalen, svartvita konsertbilder på Kiss från 1974, Lemmy sjungandes Motorhead med Hawkwind.. Buddy Holly, MC5 och Kebenekajse..mfl i stumma, men ack så rörliga, super-8 bilder.
Ja, listan kan göras lång
Och Christoffer jag älskar verkligen Don Letts Westway to the world – filmen om The Clash. Det är samma sak där, tidiga svartvita bilder på embryot till det som skulle bli punkens bästa band. Visst Ramones delar denna position i min bok, men musikaliskt är det två skilda världar.
Ok, jag köper argumentet att det ständiga firandet av punken och komersen runt detta har blivit lite mycket. Men va fan, under hela 80-talet fick man nöja sig med 5:e generationens videokopior på Punk Rock Movie eller andra rörliga bilder på Pistols, Clash mfl.. de mindre banden var det inte tal om att hitta. Dessutom köpte jag min VHS på TPM i början av 90-talet.
Men jag blir lika lycklig när jag idag lyckas ladda ner småsunkiga klipp med Rezillos, Rich Kids, Avengers, Germs, Bad Brains, Lene Lovich, Rachel Sweet, Secret Affair, The Raspberries, Death, VoiVod, Slade eller något annat som jag gillar. För även om de unga idag är blassé med att det ständigt finns musikvideos/konserter att frossa i. Så har jag som växte upp med ång-televisionen ännu inte fått mitt musikvideobehov tillfredställt. Detta tror jag många gånger gäller de flesta 60-talister.
Med andra ord tror jag att intresset finns för DVD-släpp på filmer som Punk Rock Movie.
Och ja, många är välbärgade samhällsstöttepelare idag som bara vill kittlas av ungdomens revolt. Själv tillhör jag inte den skaran.
Jag fortsätter att dokumentera den svenska punken på Punktjafs i sann GÖR-DET-Själv anda. Visst punken var här och nu, men det är min kärlek till bra musik och musikhistoria som ligger till grund att fortsätta den digitala återvinningen. Rocken har blivit 50 år och punken är fortfarande en aktiv del i de ungas musikskapande så vem kan då påstå att den är död?
Och om gubben själv får välja så väljer jag att ha sinnet öppet för all bra musik, ny som gammal.
Ps, jo det är DLK som travesteras i rubriken
Nä, det är inte mycket som är bra med filmen konstaterar Christoffer. Och visst att kolla på en dokumentär filmad med Super-8 punkåret 1977 är kanske inget för den som vant sig vid snygga produktioner.
Alltså, ingen skugga på Christoffer. Men hans ålder ger honom tyvärr fel referenser till punken då han missar det viktiga med filmen. Nämligen att den är ett tidsdokument.
Det var precis så här punken såg ut 1977, jupp det var då originalversionen kom, säkerhetsnålar, nätstrumpor, fula kavajer och hakkors. Punkarna var många gånger (som Malcom McLaren också nämnt) f.d Bowie och Roxy Music-fans. Att se dessa, på The Roxy (som bara hade öppet 100 nätter), tillsammans med banden som spelade där är extremt kul för oss äldre som minns när plattan "Live at The Roxy" kom. Men det är med stor sannolikhet pisstråkigt eller likgiltigt för någon som inte minns denna period.
Men återigen, det är en bit musikhistoria.
Förvisso kan inte alla vara intresserade av ”historiska” bilder. Men personligen tycker jag det är skitskoj att se exempelvis New York Dolls i San Fransico –73 utan Killer Kane på bas eftersom hans flickvänn hade knivhuggit hans hand av svartsjuka, Television med Richard Hell på CBGB´s –74, Metallica med Dave Mustaine, Mayhem med Dead i replokalen, svartvita konsertbilder på Kiss från 1974, Lemmy sjungandes Motorhead med Hawkwind.. Buddy Holly, MC5 och Kebenekajse..mfl i stumma, men ack så rörliga, super-8 bilder.
Ja, listan kan göras lång
Och Christoffer jag älskar verkligen Don Letts Westway to the world – filmen om The Clash. Det är samma sak där, tidiga svartvita bilder på embryot till det som skulle bli punkens bästa band. Visst Ramones delar denna position i min bok, men musikaliskt är det två skilda världar.
Ok, jag köper argumentet att det ständiga firandet av punken och komersen runt detta har blivit lite mycket. Men va fan, under hela 80-talet fick man nöja sig med 5:e generationens videokopior på Punk Rock Movie eller andra rörliga bilder på Pistols, Clash mfl.. de mindre banden var det inte tal om att hitta. Dessutom köpte jag min VHS på TPM i början av 90-talet.
Men jag blir lika lycklig när jag idag lyckas ladda ner småsunkiga klipp med Rezillos, Rich Kids, Avengers, Germs, Bad Brains, Lene Lovich, Rachel Sweet, Secret Affair, The Raspberries, Death, VoiVod, Slade eller något annat som jag gillar. För även om de unga idag är blassé med att det ständigt finns musikvideos/konserter att frossa i. Så har jag som växte upp med ång-televisionen ännu inte fått mitt musikvideobehov tillfredställt. Detta tror jag många gånger gäller de flesta 60-talister.
Med andra ord tror jag att intresset finns för DVD-släpp på filmer som Punk Rock Movie.
Och ja, många är välbärgade samhällsstöttepelare idag som bara vill kittlas av ungdomens revolt. Själv tillhör jag inte den skaran.
Jag fortsätter att dokumentera den svenska punken på Punktjafs i sann GÖR-DET-Själv anda. Visst punken var här och nu, men det är min kärlek till bra musik och musikhistoria som ligger till grund att fortsätta den digitala återvinningen. Rocken har blivit 50 år och punken är fortfarande en aktiv del i de ungas musikskapande så vem kan då påstå att den är död?
Och om gubben själv får välja så väljer jag att ha sinnet öppet för all bra musik, ny som gammal.
Ps, jo det är DLK som travesteras i rubriken
Kommentarer
Trackback