Dagens föräldrar är överbeskyddande
Sonen kom hem på påsklov direkt från Uppcon. Det vill säga en mässa för personer med intresse för japansk kultur rent allmänt och manga, anime, j-pop/j-rock, kosplay, tv-spel mm rent primärt. En mässa han f.ö åkt på själv, utan kompisar.
Han hade dessutom veckan innan tatuerat sig, motiven hade han gjort själv i Illustrator.
Gissa om jag var stolt?
Jo, det är andra parametrar för vad som gör dagens föräldrar stolta, än de som gällde min egen uppväxt.
Men…
När jag ser på alla överbeskyddande småbarnsföräldrar av idag tänker jag: Men för fan, håll käft. Låt ungarna leka.
Det är alla tänkbara skydd. Hjälmar och ”säkra” lekplatser. Ofarliga och giftfria miljöer och leksaker. I bilen är de mer säkrade än formel-1 förare. Och gud nåde den som törs åka cykel utanför cykelbanan….och utan hjälm. Nä, det finns inte.
När jag växte upp klättrade vi i träd och ibland trillade vi ner. Det blev lite blåmärken och nån gång tappade man luften.
Vi lekte i baksätet på bilen. Cyklade på vägen utan hjälm.
Vi hade slangbellor, ärtrör och ärtpistoler som vi såklart sköt på varandra med. Ibland fick man en svidande träff på kinden, men det hörde till.
Vi lekte och klättrade bland stenar och annan bråte. Klättrade på garagetak och stuprännor.
Ja det där sista fick man såklart bannor för, men resten?
Inte kom det hysteriska mammor rusande för att man cyklade på vägen utan hjälm.
Ok, befann man sig i toppen på en björk, fem - sex meter upp i luften kanske de tyckte vi kunde hålla till lägre ned.
Varför är dagens föräldrar så ängsliga?
Jag fattar inte. Har 70-talisterna växt upp med tukt och förmaning. Eller är det så att de inte gjort det och måste därför tukta och skydda sina barn så att de aldrig ska få ha kul med (eventuella) konsekvenser. Bättre säker och tråkig.
När älsklingen och jag promenerade nyligen fick jag syn på en liten kille som klättrade i ett träd och befann sig säkert en och en halv till två meter upp. Han hade hjälm såklart.
På avstånd såg jag en kvinna och sa till älsklingen med myndig röst: Nu kommer du genast ner, det är farligt fattar du väl.
Hon skrattade.
Men, bara sekunderna senare kommer nästan exakt orden jag yttrat från kvinnan.
Jösses, säger jag bara.
Själv undrar jag om inte detta klemande kommer att resultera i, om det inte redan inträffat, ett bakslag när dessa ungar ska frigöra sig och ”göra som de själva vill”.
Kanske är det därför alla extremsporter växer i popolaritet..
Ja, man kan bara spekulera.
Själv hoppas jag bara på att sonen också piercar sig, åker på festival och får klart musikvideon till Stoodes och den japanska versionen av jag döda Kennedy.
Han hade dessutom veckan innan tatuerat sig, motiven hade han gjort själv i Illustrator.
Gissa om jag var stolt?
Jo, det är andra parametrar för vad som gör dagens föräldrar stolta, än de som gällde min egen uppväxt.
Men…
När jag ser på alla överbeskyddande småbarnsföräldrar av idag tänker jag: Men för fan, håll käft. Låt ungarna leka.
Det är alla tänkbara skydd. Hjälmar och ”säkra” lekplatser. Ofarliga och giftfria miljöer och leksaker. I bilen är de mer säkrade än formel-1 förare. Och gud nåde den som törs åka cykel utanför cykelbanan….och utan hjälm. Nä, det finns inte.
När jag växte upp klättrade vi i träd och ibland trillade vi ner. Det blev lite blåmärken och nån gång tappade man luften.
Vi lekte i baksätet på bilen. Cyklade på vägen utan hjälm.
Vi hade slangbellor, ärtrör och ärtpistoler som vi såklart sköt på varandra med. Ibland fick man en svidande träff på kinden, men det hörde till.
Vi lekte och klättrade bland stenar och annan bråte. Klättrade på garagetak och stuprännor.
Ja det där sista fick man såklart bannor för, men resten?
Inte kom det hysteriska mammor rusande för att man cyklade på vägen utan hjälm.
Ok, befann man sig i toppen på en björk, fem - sex meter upp i luften kanske de tyckte vi kunde hålla till lägre ned.
Varför är dagens föräldrar så ängsliga?
Jag fattar inte. Har 70-talisterna växt upp med tukt och förmaning. Eller är det så att de inte gjort det och måste därför tukta och skydda sina barn så att de aldrig ska få ha kul med (eventuella) konsekvenser. Bättre säker och tråkig.
När älsklingen och jag promenerade nyligen fick jag syn på en liten kille som klättrade i ett träd och befann sig säkert en och en halv till två meter upp. Han hade hjälm såklart.
På avstånd såg jag en kvinna och sa till älsklingen med myndig röst: Nu kommer du genast ner, det är farligt fattar du väl.
Hon skrattade.
Men, bara sekunderna senare kommer nästan exakt orden jag yttrat från kvinnan.
Jösses, säger jag bara.
Själv undrar jag om inte detta klemande kommer att resultera i, om det inte redan inträffat, ett bakslag när dessa ungar ska frigöra sig och ”göra som de själva vill”.
Kanske är det därför alla extremsporter växer i popolaritet..
Ja, man kan bara spekulera.
Själv hoppas jag bara på att sonen också piercar sig, åker på festival och får klart musikvideon till Stoodes och den japanska versionen av jag döda Kennedy.
Kommentarer
Trackback