Metal thrashing Anthrax!
Ägnade morgonens bussresa till Universitetet med att glo på det VH1 producerade programmet – Behind the music om Anthrax.
Detta fina thrashband har låg mig varmt om hjärtat på 80-talet. Kassetten med Fistful of metal och Speading the disease, har slitits hårt i min freestylebandare.
I början av 90-talet såg jag också gruppen på Roskilde Sound of white noise. Fast sen hamnade de lite offside så att säga.
Förra året när ny-inspelningarna, med John Bush, av de gamla låtarna kom fick gruppen en renässans. Mången rask promenad till ”Gong-ho”, ”Metal thrashing mad” mfl.. har det blivit.
Så nu när jag äntligen lyckade ladda ner hela Behind the music var jag som en yster 15-åring på knulldebut…ja, nästan.
Medan Metallica gått till att bli allmän egendom och att jaga fans som laddar deras musik har Anthrax stannat kvar i New York.
Det som dock poängteras i dokumentären som ofta glöms bort är att bandet var pionjärer (brevid Areosmith) med att föra in rap på metalscenen. Förvisso gjorde Faith No More och deras We care a lot också sitt för att metalpubliken skulle upptäcka rap. Men samarbetet mellan Public Enemy och Anhtrax och Bring the noise är ett lysande och stenhårt exempel på hur tråkiga band som Limp Bizkit och Wanking Park är..
Många gamla fans jublar nu när Joey Belladonna är tillbaka i bandet, men jag instämmer inte i den hyllningskören. John Bush är helt klart en bättre sångare även om jag älskar plattorna med Belladonna.
Vad jag hoppas på i dessa thrash-retro tider är att Anthrax får sin rättmätiga uppmärksamhet.
Im caught in a mosh – NOT!
Detta fina thrashband har låg mig varmt om hjärtat på 80-talet. Kassetten med Fistful of metal och Speading the disease, har slitits hårt i min freestylebandare.
I början av 90-talet såg jag också gruppen på Roskilde Sound of white noise. Fast sen hamnade de lite offside så att säga.
Förra året när ny-inspelningarna, med John Bush, av de gamla låtarna kom fick gruppen en renässans. Mången rask promenad till ”Gong-ho”, ”Metal thrashing mad” mfl.. har det blivit.
Så nu när jag äntligen lyckade ladda ner hela Behind the music var jag som en yster 15-åring på knulldebut…ja, nästan.
Medan Metallica gått till att bli allmän egendom och att jaga fans som laddar deras musik har Anthrax stannat kvar i New York.
Det som dock poängteras i dokumentären som ofta glöms bort är att bandet var pionjärer (brevid Areosmith) med att föra in rap på metalscenen. Förvisso gjorde Faith No More och deras We care a lot också sitt för att metalpubliken skulle upptäcka rap. Men samarbetet mellan Public Enemy och Anhtrax och Bring the noise är ett lysande och stenhårt exempel på hur tråkiga band som Limp Bizkit och Wanking Park är..
Många gamla fans jublar nu när Joey Belladonna är tillbaka i bandet, men jag instämmer inte i den hyllningskören. John Bush är helt klart en bättre sångare även om jag älskar plattorna med Belladonna.
Vad jag hoppas på i dessa thrash-retro tider är att Anthrax får sin rättmätiga uppmärksamhet.
Im caught in a mosh – NOT!
Kommentarer
Trackback