Sanningen är både trist och farlig.
Såg såklart temakvällen om fett i lördags och slogs av hur jobbig och framförallt farligt det är att njuta nu för tiden.
För mycket länge sedan var det ofarligt att röka, alla gjorde det – överallt hela tiden.
I början av 70-talet var den sexuella frihetens vågor extremt höga det fanns inga som helst begränsningar och alla könssjukdomar kunde botas.
Och socker, ja möjligtvis tyckte inte folktandvården att vi skulle äta så mycket snask men farigt för hälsan i övrigt, nä.
Och ni vet hur det gick. Rökning dödar, sex är livsfarligt och socker är värre än heroin.
Att fett inte är bra i stora mängder har jag känt till sedan barnsben, men då skulle man vräka i sig bakelser, chips, korv och pommes i mängder för att bli en flôtpôs. Det vill säga uppnå supersize.
I filmen svarar ett antal läkare att man aldrig bör äta ”skräpmat” eftersom det är livsfarligt.. man blir inte bara fet, man dör på kuppen också.
Det är all denna vetskap som gör mig sorgsen och får mig att känna mig dragen vid näsan.
När jag som 19-åring flyttade till Trollhättan fanns det ingen McDonalds på närmare håll än Göteborg och vid de tillfällen man besökte Götet så ville man såklart käka en BIGMac. Jag kunde till och med köpta med tio burgare som jag frös in för att kunna vid behov värma i micron. Ja jag njöt verkligen av BigMac.
Någonstans hänger detta samman med att jag växt upp i DDR-Sverige. Ett land där USA-imperialism skulle motverkas, med den följden att man längtade efter ”Den amerikanska friheten”, reklam-TV, Pan-pizza, Coca cola i gallonflaskor, Chokladmjölk i kyldisken, Budweiser, CNN, 7-eleven, McDonalds, KFC, The Tonight show, nattöppet i service butikerna, dygnet runt TV och amerikanska filmer i drivor..
Ja detta var drömmen som skulle visa sig vara mardrömmen.
Tack vare ett politiskt klimat där det är bara ekonomi som är viktigt har vi lämnat DDR-Sverige och blivit den 51:a amerikanska staten.
Så nu vid dryga 40-års ålder kan jag njuta av allt ovan och det finns överallt hela tiden vare man sig ber om det eller inte. Alternativen har nu marginaliserats och mångfalden blivit enfald.
Detta tillsammans med vetskapen att allt som jag längtade av att få smaska på som barn/ung är farligare än att injicera ful-tjack gör att jag suckar uppgivet där jag ligger och ser på ”Supersize me”.. medan jag dricker antagligen rent livsfarligt bryggkaffe med mjölk och drömmer mig till den tid när man bara kunde drömma om allt som landet långt där borta på andra sidan atlanten hade att erbjuda.
För mycket länge sedan var det ofarligt att röka, alla gjorde det – överallt hela tiden.
I början av 70-talet var den sexuella frihetens vågor extremt höga det fanns inga som helst begränsningar och alla könssjukdomar kunde botas.
Och socker, ja möjligtvis tyckte inte folktandvården att vi skulle äta så mycket snask men farigt för hälsan i övrigt, nä.
Och ni vet hur det gick. Rökning dödar, sex är livsfarligt och socker är värre än heroin.
Att fett inte är bra i stora mängder har jag känt till sedan barnsben, men då skulle man vräka i sig bakelser, chips, korv och pommes i mängder för att bli en flôtpôs. Det vill säga uppnå supersize.
I filmen svarar ett antal läkare att man aldrig bör äta ”skräpmat” eftersom det är livsfarligt.. man blir inte bara fet, man dör på kuppen också.
Det är all denna vetskap som gör mig sorgsen och får mig att känna mig dragen vid näsan.
När jag som 19-åring flyttade till Trollhättan fanns det ingen McDonalds på närmare håll än Göteborg och vid de tillfällen man besökte Götet så ville man såklart käka en BIGMac. Jag kunde till och med köpta med tio burgare som jag frös in för att kunna vid behov värma i micron. Ja jag njöt verkligen av BigMac.
Någonstans hänger detta samman med att jag växt upp i DDR-Sverige. Ett land där USA-imperialism skulle motverkas, med den följden att man längtade efter ”Den amerikanska friheten”, reklam-TV, Pan-pizza, Coca cola i gallonflaskor, Chokladmjölk i kyldisken, Budweiser, CNN, 7-eleven, McDonalds, KFC, The Tonight show, nattöppet i service butikerna, dygnet runt TV och amerikanska filmer i drivor..
Ja detta var drömmen som skulle visa sig vara mardrömmen.
Tack vare ett politiskt klimat där det är bara ekonomi som är viktigt har vi lämnat DDR-Sverige och blivit den 51:a amerikanska staten.
Så nu vid dryga 40-års ålder kan jag njuta av allt ovan och det finns överallt hela tiden vare man sig ber om det eller inte. Alternativen har nu marginaliserats och mångfalden blivit enfald.
Detta tillsammans med vetskapen att allt som jag längtade av att få smaska på som barn/ung är farligare än att injicera ful-tjack gör att jag suckar uppgivet där jag ligger och ser på ”Supersize me”.. medan jag dricker antagligen rent livsfarligt bryggkaffe med mjölk och drömmer mig till den tid när man bara kunde drömma om allt som landet långt där borta på andra sidan atlanten hade att erbjuda.
Kommentarer
Trackback