Farbror Punk

Läser en intervju med Molkombördige Ulf Malmros i Dagens Arbete.
Några gånger i veckan åker jag genom Molkom på min färd mellan Hagfors och Universitetet i Karlstad. Och min personliga relation till Molkom inskränker sig till ett moppeköp, en begagnad Zundapp, införskaffad en solig dag i början av maj 1980. Samt en föreläsning 1995 då jag blev ombedd av min kamrat Mats att hålla ett anförande om Punk på Molkomsfolkhögskola. Då Mats och några andra ordnat en temadag om musik.
Jag var faktiskt ersättare för Johan Johansson som befann sig på solsemester.
Detta var min debut som föredragshållare - mitt elddop..
Hur det gick?
Jo, efter en småvinglig debut så var jag snart i mitt esse till de tre andra föreläsningarna. Och efter sista föreläseningen kom rektorn fram och gratulerade till en mycket bra förelösning, det var Ulf Malmros pappa.
Kanske var det då min kommande yrkeskarriär som lärare initsierades. Och när jag nu tänker på detta kan jag också se kopplingen till varför Ulf blivit en bra filmskapare.
För som pedagog bör man vara ärlig och ta fram det bästa ur sina elever, och jag antar att pappa Malmros gav Ulf den feedback som han behövde för att kunna utvecklas och gå vidare.
Trots en medelklassbakgrund ter sig Ulf som en klassisk hanverkate. En arbetare som gillar sitt jobb och gör det för han kan det. Bra dessutom.
Han kan tälja till en film och det är inte märkvärdigare än så.
I intervjun i DA ger Ulf uttryck åt sim irritation över att filmbranchen ser sig som förmer. Det är bara en filmjävel, som han säger.
Fast det är inte bara filmbranchen.. musik- konst och författarbrancherna är likadana.
Man har helt enkelt glömt att det (bara) är ett hanverk man håller på med.  Någonting som man har en fallenhet för. Och som man borde känna sig tillfreds med att få ägna sig åt, då det är få förunnat att kuna livnäsa sig på det man ”egentligen kan”.
Kanske borde folk bo lite mer i ”hålor” som Molkom och Hagfors.. låta tristessen forma och utveckla deras fantasi och lust för ett bra arbete utan löjliga åthävor.
Visst, alla vill läsa om skandaler och alla älskar att se kändisar sitta på sin pidestal och sedan falla.
Jag menar inte att man skulle avskriva ”kändisarna” deras roll som förebilder eller inspiratörer. Utan tanken är att man ska vilja lära sig ett yrke och skita i om man får gå på kändisfester om man lyckas eller ej.
Det jag efterlyser är en form av ”gammal hederlig” yrkesstolthet. För även om du nu står på Dramatens scen, turnérar i Japan eller bygger scenogrfin på lokalteatern ska du kunna tänka:
Va kul att jag får göra det här som jag är bra på vilken privilegierad person jag ändå är. Samtidigt som du tänker på alla som måste göra det där som du slipper.