Att älska musik
En sak som man ofta dryftar är detta med musikaliska genrer eller tycke och smak. Det verkar som om många måste ha nån form av cred, så att de törs inte erkänna att de gillar en artist som anses lite töntig, ute, fånig eller skitdålig. Kanske är det något man får av ålderns vishet eller att man är trygg i sin sexuella identitet. Men i ärlighetens namn kan jag inte förstå varför man inte kan göra bland cd med Totalt Jävla Mörker, Ted Gärdestad, Lucinda Williams, Dropkick Murphys, The Killers, Noice, Judy and Mary, Dream Evil, Marit Bergman, Redd Kross, Patti Scialfa, Mayhem, Faces, Nick Drake, Popcicle, Anal Cunt osv..
Är det inte det som är tjusningen med musik att det finns så jävla mycket bra musik, trots att det är (nästan uteslutande) den kommersiella som hörs.
För vad är det för skillnad med att gilla metal, alternativ country, Oi eller powerpop?
Jag kan åtminstone inte göra någon skillnad på de nämnda genrerna, ja vill lyssna till dem alla. Sen måste jag erkänna, mycket av listmusiken ratar jag, antagligen för att den saknar känsla, vilket måste vara drivkraften i musikskapandet.
Med andra ord: om det sen är en DJ eller en singersongwriter gör detsamma om känslan finns där. Robban Bechirovich (Close-Up) brukar skriva ”In it for life” i sina krönikor. Jag kan bara instämma, det är därför vi lyssnar på och älskar musik, det är en livslång kärlek och jag tycker synd om de som i ”vuxen” ålder tappar intresset för ny musik eller för musiklyssnandet och hävdar att: ”Sånt hör ungdomen till”. Hur utarmade blir inte deras sinnen utan musik, för musiken hjälper oss och bär oss genom livet, genom sorg, ilska, lycka och ensamhet. Det fanns en slogan på 80-talet som löd: Life sound better with music” så sant, så sant.
Med detta vill jag säga att ägna sin fritid åt att fylla cyberrymnden med fakta om obskyra punk och popband är lika lustfyllt som att lyssna på musik. Det fyller mig med tillfredställelse och jag kommer att fortsätta länge till....
Ta hand om era öron innan tinnitusen gör det...
Är det inte det som är tjusningen med musik att det finns så jävla mycket bra musik, trots att det är (nästan uteslutande) den kommersiella som hörs.
För vad är det för skillnad med att gilla metal, alternativ country, Oi eller powerpop?
Jag kan åtminstone inte göra någon skillnad på de nämnda genrerna, ja vill lyssna till dem alla. Sen måste jag erkänna, mycket av listmusiken ratar jag, antagligen för att den saknar känsla, vilket måste vara drivkraften i musikskapandet.
Med andra ord: om det sen är en DJ eller en singersongwriter gör detsamma om känslan finns där. Robban Bechirovich (Close-Up) brukar skriva ”In it for life” i sina krönikor. Jag kan bara instämma, det är därför vi lyssnar på och älskar musik, det är en livslång kärlek och jag tycker synd om de som i ”vuxen” ålder tappar intresset för ny musik eller för musiklyssnandet och hävdar att: ”Sånt hör ungdomen till”. Hur utarmade blir inte deras sinnen utan musik, för musiken hjälper oss och bär oss genom livet, genom sorg, ilska, lycka och ensamhet. Det fanns en slogan på 80-talet som löd: Life sound better with music” så sant, så sant.
Med detta vill jag säga att ägna sin fritid åt att fylla cyberrymnden med fakta om obskyra punk och popband är lika lustfyllt som att lyssna på musik. Det fyller mig med tillfredställelse och jag kommer att fortsätta länge till....
Ta hand om era öron innan tinnitusen gör det...
Kommentarer
Postat av: Janne
Då förstår du hur svårt jag hade det som punkare runt 79-80 när jag gillade Pistols, Clash, Subhumanz, och (hör och häpna) Lustans Lakejer och Bowie. Då kunde man räkna med gliringar och hån från polarna. Dom såg på mig som om jag kom från en annan planet. Själv tyckte jag lite synd om dom, givetvis i smyg utan att säga något, för att dom gick miste om så mycket bra musik.
Postat av: karl-olof
det var oakceptabelt att gilla eno och kraftwerk ett tag
Trackback