Hamnarbetarna protesterar med all rätt

När jag igår såg bilderna på de protesterande hamnarbetarna måste jag eränna att lusten till uppvigling steg i mig.
För i en värld där bara kapitalet ska råda och politikerna fjärmar sig från de som en gång gav dem förtroende att föra vår talan, finns det för ”den vanliga människan” inget annat sätt att visa sitt missnöje än att protestera.
Visst, man kan demonstrera fredligt. Vilket är väl den svenska modellen.
Nä, den svenska modellen är att knyta näven i fickan och gnälla.
Och nej, jag har inte mycket tillförs detta Sovjetbygge som EU har blivit.
En broilerelit som tar jävligt bra betalt för att dra upp riktlinjer som knappast gynnar proletariatet, däremot kapitalet.
Kapitalet är det som styr.
Men det märkliga är att det finns en ekonomispiral som leder nedåt.
Företagen hävdar att marknaden (dvs vi) vill ha billigare produkter.
Varför vill vi ha billigare produkter, jo eftersom arbetslösa och deltidsarbetande har knappa ekonomiska resurser, för att företagen lagt ner verksamheten och flyttat produktionen till låglöneländer för att pressa priset.
Ja, men ser ni idiotin.
När man expoaterat en marknad drar man till nästa. Men vad händer när de marknader som idag är billiga att producera i vill ha sin del av kakan?
Alltså, jorden är rund och man kommer snart att ha exploaterat alla marknader.
För att inte tala om miljöaspekten. Fast det skiter man i, så länge det går att tjäna pengar.
En gång i tiden ja faktiskt på 1900-talet. Fanns det både en svensk industri och ett svenskt jordbruk. Det fanns en fördel med närproducerade produkter. Framförallt att maten var färsk och transporterna var minimala.
Människor hade arbete och kunde bidra med pengar till välfärdssytemet skola, vård och omsorg. Det kostade några tior hos doktorn, i skolan fick eleverna nya skolböcker, pensioner och vård åt de gaml var en självklarhet. 
Det verkar väl inte så dumt, eller hur?
Jag säger inte att det var bättre förr och att vi ska gå tillbaka till det som varit.
Men, det jag säger är att om vi alla bara ska jaga stålar förlorar alla på det i slutändan. Vi blir hamstrar i ett evigt hjul som bara snurrar tills vi inte orkar mer.
Vad är vitsen med det?
När ska man då avnujta det som är livet?
Vem fan behöver alla statussymboler egentligen? 
Som en liten fingervisning om vad jag menar spela Johan Johanssons – Va!? och ni förstår precis vad jag menar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback