Farbror Punk

Dags att sumera den första festivalen tillsammans med sonen.
Förutom lite strul med parkering så kan jag konstatera att det var en fantastiskt rolig helg i Arvika. Trevliga tältgrannar, sol, öl, gott sällskap och bra musik.

Torsdag:
Vi anlände runt 15.30 tiden. Fick våra armband hälsade på Mattihas Hellberg och Jaqee i kön innan vi parkerade vid industriområdet strax bortom Statoil.
En öl och en cider medan vi såg över packningen.
Strax därefter dök Robban upp så vi fick snacka dålig film innan vi begav oss mot artistcampingen.
Sätta upp tält. En öl och en cider. Hälsa på tältgrannarna i The Mellow Bright Band.
 
(Tältet är uppsatt..äntligen)
Möta upp Mats och Gabriella för att se Dia Psalma.
Bra spelning.

(Många ville se Dia Psalma)
Nostalgi för mig och Mats när de lirade ”Elsa”, ”Hon får” m.fl. Chris gillade också musiken.
En kort langosbrejk innan det var dags för - Arch Enemy.
Fy fan va bra! Musik som stavas M-E-T-A-L. Chris konstaterade att: ”De var faktiskt bra”.
 
(Metal för FAN!) (Jag tycker också att det är tufft!)
Skulle gamle hjälten Thåström kunna följa upp något så tufft?
Nä, han gick ut långsamt. Ökade tempot som ett Cathedral på valium och avslutade med ett tempo som får My Dying Bride att låta som D-takt.
Jag har inget mot en akustisk Thåström. Men att ha Ossler och Nimmersjö på gura utan att låta dem bröta loss ordentligt känns trist. Allra bäst var ”Vacker död stad” som faktiskt hade något av ett tempo. De ”nya” låtarna ”The Haters” och ”Fan, fan, fan” som faktiskt är urstarka melodier var också jävligt bra.
Men ändå måste jag låta som en bitter gubbjävel för: Fan, fan, fan – det skulle varit PUNK!
Något som Turboneger (ja, jag tycker det ska stavas så) inte är rädda för. För visst kan man blanda punk med Kiss modell 75-77. Tredje gången jag ser bandet. Kanske den bästa. Det kan i och för sig bero på att låtarna från senaste albumet är så jävla bra.!
(O)trevligt mellansnack av Hank. Såklart ska han ta över (B)allsång på Skansen.
Direkt efter TN småsprang vi till Campingscenen för att se våra tältgrannar.
Dagens bästa överraskning. Bandet spelar en skramlig rock med bluesbotten. Sångaren Erik är lätt manisk och har ett personligt uttryck i sin sång.
Lysande.
Tillbaka till tältet vid 02.20 ca. Angelica (Säkerhetsansvarig) gjorde en kort visit. Trevligt att ses.
Natten avslutades med ett oerhört sympatiskt och långt snack med Erik (sång) och Mathias (gitarr) från The Mellow Bright Band.
Måste tillägga att vi också såg Pascal, mellan Arch Enemy och Thåström, som körde småruffig garage-pop-rock och bjöd på en svensk version av Bruce Springsteens ”Alla har ett hungrigt hjärta”. Det sägs också att de brukar köra Kal P Dals ”Johnnie”.

Fredag
Sol och stekhett i tältet. Så vi gick på muggen borstade tänderna och tvättade oss lite innan vi gick till bilen för pizzabulle och öl samt cider. Sen satt vi där och spelade j-pop plus annan musik i ett par timmar och hade det ur-trevligt. Våra bilgrannar tyckte tydligen att vi hade god musiksmak för senare på kvällen ville de att vi skulle vara deras personliga DJs en stund. Kul.
Vid 12-tiden gick tillbaka till tältet. Tog några bilder på artistcampingen.

(Det är idrott som gäller i Arvika)
Drack en öl och en cider innan vi gick för att möta Mats och Gabriella utaför insläpp en halvtimme innan Nationalteatern skulle spela 15.00.
Gick backstage hälsade på bandet och fotograferade lite. Fick en kopp kaffe. Dagens första.

(Fem minuter kvar)
Satan va gott!
Nationalteatern genomförde ett starkt set. Det märks att de har fått rutin på upplägget och balansen mellan de låtar som Dageby sjunger respektive Mattihas är nu perfekt. När sen Jaqee kom in och körde ”Hanna från Arlöv” då gungade hela publikhavet. Låten har fått en riktigt reggae-kostym, med en fin-fint solo av Håkan Svensson. Tyvärr fick de bara 60 minuer så ”Doin the omoralisk” och ”Rövarkungens Ö” fick strykas. Surt. Det hade både jag och resten av publiken gillat.
Sonen träffade också gamla klasspolare.
Från svensk progg till norsk black metal är steget inte långt på Arvikafestivalen bara ca 30 meter.
Satyricon. Kom. Spred ondska och rockade fett.
Jepp, bandet bekänner sina Black Sabbath-rötter. Spelningen var kanske inte lika tuff som den på Roskilde för några år sedan, men Frost har metallbranchens snabbaste fötter.
Arrgghhh!
 
(Ondskans apostlar, och godhetens glada riddare)
Vi gick tillbaka till tältet. Blev kvar hos gossarna i TMBB. Chris fick gitarrtips. Resetips mm av Mathias.

(Det är inte så som det ser ut)
The Sounds lät helt ok på avstånd. Men så bra som de lät i Malung, Positivspelningen, kom de inte i närheten av. Är de månne ett bättre och tuffare klubb-band än arenarockare?

Runt 21.30 slöt vi upp med Robban plus sällskap. ”Tysk film” avhandlades mycket målande och detaljerat. Robban konstaterade frankt att Ryska hotell är trista då de saknar porrkanaler. Samt att ”Bajs är kul bara man slipper få det på sig”.
Vi hängde på till Nitzer Ebb. Efter två låtar var Chris lätt uttråkad. Jag föreslog svensk HC med Face Down vilket han tyckte lät helt ok.
Face Down var som en spark på pungen. Hårt!
Marco ex-Haunted vrålade, svettades och erkände att åldern började ta ut sin rätt för att hålla på med HC. Han har långt kvar till 40. Gruppen genomförde ett dyngbra set på lagomt långa 30 minuter.  Hade inte sonen varit med hade jag hoppat in i moshpiten.
Jo, Chris gillade Face Down.

(Hårt röj)
Kvällen avrundasde med att vi Mats, Gabriella, Chris och jag samt alla andra festivalbesökare kollade in The Knife. Det var knôkfullt.
En suverän visuell show, men vi smet detta till trots iväg för att sova. Bristen på sömn tog ut sin rätt.
Och på fredag längtade vi båda efter en egen toalett och ett varmt bad. Vi packade ihop och reste hem.
Tack för i år Arvika.