Farbror Punk

Det är hett.
Så hett att folk bara flämtar.
Själv älskar jag varje svettig minut.
Jag hatar kyla.
Ja, hata är ett starkt ord, men när det gäller kyla hatar jag med passion.
Jag är helt övertygad om att finns det ett helvete är det Nifelheim som gäller. Dit skickas man och får stå (i all evight) vid en busshållplats i bitande kyla och retsam iskall snålblåst i väntan på bussen – som aldrig kommer.
Det där med skärselden låter som att jobba i stålverket på sommaren.
För visst var det var hett, rejält hett, men inte led jag mer de dagar när luften darrade och termometern fastnade i toppen. Sex månader senare när jag kom ned för första nattskiftet i början av januari och temperaturen låg under trettio minus. Tja det var definitivt ett veritabelt helvete.

Faktum är att denna sommar varit den bästa på.. Ja, jag vet inte när. Den är precis så där underbar man inbillar sig att alla somrar var när man var barn. Trots att det både regnade och var kallt.
Själv strålar jag i kapp med solen och önskar att det aldrig ska ta slut.
Klart som fan att jag svettas, pustar och ibland till och med flämtar. Men jag njuter lika fullt av värmen. Min libido mår alldeles utmärkt av att utomhustemperaturen närmar sig kroppens egen. Kylskåpet är fyllt med kallt vatten och kalla öl. Jag har en laptop att skriva dessa rader på medan jag sitter i solen och njuter.
Så måtte satan ta allt vad vinter kyla och snö heter.
Bättre än så här blir inte livet.