Jag en förtis?
Enligt en artikel i dagens Aftonbladet är jag en förtis.
"Förtisar känner du igen på stilen. De är 40-åringarna som klär sig som tonåringar.”
Va bra att man äntligen blev ”infackad” så man vet vem man är.
Men handlar inte det hela om att man som åldrande älg fortfarande trivs med den typ av kläder och frisyr man tidigare hade?
För om vi ska dissekera ämnet som sådant måste vi gå tillbaka ganska långt i tiden innan vi når tiden då man på något sätt transformerades från ungdom till ”tant” eller ”gubbe”.
Mig veterligen har både 40-talister och 50-talister inte per automatik börjat lyssna på dragspel eller köpt ”vuxenkläder” i samma utsträckning som generationen innan.
Allt har naturligtvis att göra med tonåringens ”födelse” i mitten av 50-talet.
Att klä sig efter samhällets normer är idag ett sätt att få vara med och leka i olika sandlådor. Kostym går sämre hem på festival medan dreads och piercing inte alltid är de bästa attributen i styrelserummen på storföretagen.
Själv tycker jag det bara är trams att det fortfarande finns en klädkod för oss vuxna individer. Man säger alltid att det är insidan som räknas. Eller hur?
Det som jag ytterst reagerar mot när det gäller den här typen av artiklar är att man förutsätter att man i ungdomen tycker, klär sig eller gillar en sak och sedan pang - blir man vuxen och förvandlas till sina föräldrar.
Varför skulle jag sluta gilla hård musik bara för jag fyllt 40?
Jag lovar, Christer Sjögren ringde inte upp och gratulerade mig till det automatiska medlemskapet i hans fan club.
Eller varför skulle jag vilja byta bort mina Getta Grip – Dr Martens – Converse mot Eccoskor eller loafers, när de förstnämnda är jättesköna att gå i?
Och vad är det för geni som säger att man bara gillar skräckfilm som ung? Antagligen samma person som slutar åka berg och dalbana när han eller hon fyllt trettio.
Ronny Olofsson konstaterar klokt att vi har ”fastnat i popkulturens eviga loop” . Och visst är det så. Klart som fan att man präglas av den (intresse)sfär man lever i.
Fast när han skriver ” envisas med att stöka på den senaste innebaren för att imponera på tjejer - hälften så gamla.” Så gäller det knappast alla män. Hans konstaterande är från ett 08-perspektiv som åtminstone jag inte skådat. Vi ”vanliga” förtisar dricker vår bärs där den serveras och glömmer att försöka imponera på unga tjejer då vi vanligtvis är upptagna i någon viktig diskussion rörande musik, teknik eller andra kulturintressen.
Jag tror helt enkelt att landsbygdförtisen (det vill säga alla utanför 08-träsket) är mer avspänd och mindre trednmedveten.
Problemet utanför storstäderna är att man som avvikande förtis blir betraktad på samma sätt som man blev som tonårig punkare. Att som fyrtioplussare vara piercad och ha tuppkam i Hagfors ger mig inga extrapoäng.
Än sen? Detta är just tjusningen med att vara vuxen jag gör som jag vill och skiter i vad andra tycker.
Å andra sidan förfasas mina föräldrar över hur jag ser ut idag lika mycket som i slutet av sjuttiotalet. Fred Perry piké och ”gubbyxor” till trots.
Min son däremot har inget problem med att jag byter frisyr eller skaffar nya tatueringar.
Kontentan av ovanstående är att: vi är de vi är och våra värderingar förändras ytterst lite med åren.
Avslutningsvis måste jag poängtera att det är skillnad på att bli vuxen och att åldras. Att man blir vuxen innebär att man vågar, vill och törs ta ansvar. Ansvar för sig själv, sin familj och världen i övrigt. Att man vågar stå för sin åsikt. Att man inte skadar andra människor för sin övertygelse och att man tänker före istället för efter. Med andra ord vuxen kan var och en bli i helt skilda åldrar, dessutom finns de som aldrig blir vuxna.
Angående detta med att åldras: Själv har jag slutat oroa mig sedan jag såg Iggy & The Stooges. Fan kan man göra nåt så bra är det skitsamma om man är 15 eller 55!
Så förtis – femtis eller hundring! Vem orkar bry sig. Livet är bäst när du lever det!
"Förtisar känner du igen på stilen. De är 40-åringarna som klär sig som tonåringar.”
Va bra att man äntligen blev ”infackad” så man vet vem man är.
Men handlar inte det hela om att man som åldrande älg fortfarande trivs med den typ av kläder och frisyr man tidigare hade?
För om vi ska dissekera ämnet som sådant måste vi gå tillbaka ganska långt i tiden innan vi når tiden då man på något sätt transformerades från ungdom till ”tant” eller ”gubbe”.
Mig veterligen har både 40-talister och 50-talister inte per automatik börjat lyssna på dragspel eller köpt ”vuxenkläder” i samma utsträckning som generationen innan.
Allt har naturligtvis att göra med tonåringens ”födelse” i mitten av 50-talet.
Att klä sig efter samhällets normer är idag ett sätt att få vara med och leka i olika sandlådor. Kostym går sämre hem på festival medan dreads och piercing inte alltid är de bästa attributen i styrelserummen på storföretagen.
Själv tycker jag det bara är trams att det fortfarande finns en klädkod för oss vuxna individer. Man säger alltid att det är insidan som räknas. Eller hur?
Det som jag ytterst reagerar mot när det gäller den här typen av artiklar är att man förutsätter att man i ungdomen tycker, klär sig eller gillar en sak och sedan pang - blir man vuxen och förvandlas till sina föräldrar.
Varför skulle jag sluta gilla hård musik bara för jag fyllt 40?
Jag lovar, Christer Sjögren ringde inte upp och gratulerade mig till det automatiska medlemskapet i hans fan club.
Eller varför skulle jag vilja byta bort mina Getta Grip – Dr Martens – Converse mot Eccoskor eller loafers, när de förstnämnda är jättesköna att gå i?
Och vad är det för geni som säger att man bara gillar skräckfilm som ung? Antagligen samma person som slutar åka berg och dalbana när han eller hon fyllt trettio.
Ronny Olofsson konstaterar klokt att vi har ”fastnat i popkulturens eviga loop” . Och visst är det så. Klart som fan att man präglas av den (intresse)sfär man lever i.
Fast när han skriver ” envisas med att stöka på den senaste innebaren för att imponera på tjejer - hälften så gamla.” Så gäller det knappast alla män. Hans konstaterande är från ett 08-perspektiv som åtminstone jag inte skådat. Vi ”vanliga” förtisar dricker vår bärs där den serveras och glömmer att försöka imponera på unga tjejer då vi vanligtvis är upptagna i någon viktig diskussion rörande musik, teknik eller andra kulturintressen.
Jag tror helt enkelt att landsbygdförtisen (det vill säga alla utanför 08-träsket) är mer avspänd och mindre trednmedveten.
Problemet utanför storstäderna är att man som avvikande förtis blir betraktad på samma sätt som man blev som tonårig punkare. Att som fyrtioplussare vara piercad och ha tuppkam i Hagfors ger mig inga extrapoäng.
Än sen? Detta är just tjusningen med att vara vuxen jag gör som jag vill och skiter i vad andra tycker.
Å andra sidan förfasas mina föräldrar över hur jag ser ut idag lika mycket som i slutet av sjuttiotalet. Fred Perry piké och ”gubbyxor” till trots.
Min son däremot har inget problem med att jag byter frisyr eller skaffar nya tatueringar.
Kontentan av ovanstående är att: vi är de vi är och våra värderingar förändras ytterst lite med åren.
Avslutningsvis måste jag poängtera att det är skillnad på att bli vuxen och att åldras. Att man blir vuxen innebär att man vågar, vill och törs ta ansvar. Ansvar för sig själv, sin familj och världen i övrigt. Att man vågar stå för sin åsikt. Att man inte skadar andra människor för sin övertygelse och att man tänker före istället för efter. Med andra ord vuxen kan var och en bli i helt skilda åldrar, dessutom finns de som aldrig blir vuxna.
Angående detta med att åldras: Själv har jag slutat oroa mig sedan jag såg Iggy & The Stooges. Fan kan man göra nåt så bra är det skitsamma om man är 15 eller 55!
Så förtis – femtis eller hundring! Vem orkar bry sig. Livet är bäst när du lever det!
Kommentarer
Trackback