Farbror Punk

Att hitta nya band på festivaler torde för de flesta inte te sig som något ovanligt. På Arvikafestivalens musikercamping samlas småbanden som lirar på festivalens minsta scen. Campingscenen. The Mellow Bright Band är ett av dessa småband som spelar under parollen 100% osignat.

Jag hade morsat på killarna i bandet på torsdagseftermiddagen. De berättade ivrigt om sin spelning 01.20. ”Kom, kolla oss, vi är jävligt bra!” Dessutom stack de ett exemplar av sin sexlåtars ep i näven på mig.
Då de verkade genuint intresserade att vi (jag och sonen) skulle komma och lyssna gav jag dem ett halvt löfte att försöka. 
Sagt och gjort. Direkt efter Turbo Negro knatade sonen och jag mot festivalcampingen för att lyssna till The Mellow Bright Band.
I huvudet hade en (van)föreställning om att de någonstans skulle låta som ett lite hårdare indierockband.
Tji, fick jag.
Här möttes vi av ett småstökigt rockband med bluesbotten. En sångare med smått maniskt utspel och personlig röst. Starka låtar samt ett mycket homogent bandintryck.
Vi var imponerade både sonen och jag.
När bandet senare kom tillbaka till artistcampingen var jag tvungen att prata musik med killarna. Influenser, musikalisk passion och låtsnickrande.

Bandets huvudsakliga låtskrivare - sångaren Erik Segerpalm och gitarristen Mathias Bergqvist är gamla barndomskamrater och deras musikaliska influenser förklarar i mångt och mycket gruppens sound.

Mathias husgud är Stevie Ray Vaughan. Det är denna influens som hörs i den bluesbotten Mathias lägger med sitt personliga gitarrspel. Mathias ogillar dessutom att förvränga sitt gitarrsound.
- Jag har en liten enkel fuzzbox, det är allt jag behöver, förklarar han.
På deras EP finner jag en del ljudmässiga likheter med australiensiska bandet Jet och kanske allra mest i den låt som Mathias och Erik kallar "sin hit" - ”Give me a reason”.

Den maniska scenpersonlighet som sångaren Erik förvandlas till när bandet spelar existerar knappt när han efter spelningen sitter vid tältet och halsar kalla vita bönor direkt ur burken och berättar om sin kärlek till gamla och bortgångna hjältar som Nick Drake och Elliot Smith. Han lägger också till klassiska popband som Kinks, The Who, The Jam och Oasis bland inspirationskällorna.
Som förklaring på hur man som ung idag hittar tillbaka till musikhistoriens rötter, förklarar Erik att det var genom att Oasis i intervjuer nämnt sina egna idoler och influenser. Vi enas om att fler band borde ”namedroppa” musik som de gillar så att fansen också kan kolla upp bandets musikaliska rötter.

– Det är känslan vi är ute efter med vår musik. Den där ogripbara känslan som helt plötsligt kommer över en när man hör en bra låt, förklarar de båda, när de beskriver sin musik.
Och det är just den känslan jag hittar på låtar som ”You know me”,”Give me a reason”, ”I see what´s out of sight” och ”She´s touch and go (Vietnam song)”. Låtar jag gärna återkommer till, framförallt den sistnämnda som blivit lite av en personlig favorit.

The Mellow Bright Band är 100% osignat, men via myspace finns gruppens låtar att ladda ner. De har också fått fin och värmande respons från de många som lyssnat på bandets musik.
Om du tror att Värmland är synonymt med dansband och Sven-Ingvars. Låt då Forshaga/Karlstadsbandet The Mellow Bright Band visa att man även i denna region kan spela utmärkt skramlig men samtidigt mycket känslig rock.