Farbror Punk

Idag har återigen punken hamnat bland nyheterna.
Denna gång är det inte upprörda röster om att punken är samhällsfarlig - tvärtom.

Per Dannefjord och Magnus Eriksson har forskat i hur det gått för punkarna så här 30 år efteråt.
Faktum är att jag fick reda på undersökningen för en dryg månad sedan, då ordförande i svenskt rockarkiv berättade om deras arbete.
Så för en dryg vecka sedan dök deras forkning upp i min in-korg.
Mycket intressant läsning och kanske inte helt uppseendeväckande resultat. Åtminstone inte för mig.

Att punken var en förlösning för många torde inte vara något nytt. Punk var frihet åtminstone till en början och denna frihet fick punkarna att göra någon kreativt.
Initsialt var punken i storbritannien något som konst- och teaterstuderande samt andra kreativa personer drogs till. Vilket också kan appliceras på Sverige.

Punken var också något som alla samhällsklasser drogs till. Arbetarbarn som fick ett musikaliskt uttryck att attackera samhället. Medelklassungar som ville ta sig ut från de sovande villaföroterna och överklasspunkarna som gjorde uppror mot sina rötter.
Idag ser jag likheten med proggrörelsen som till stora delar bestod av en rätt homogen intelektuell medelklass men som ville vara arbetarklass. Man ville diskutera idéer och synsätt med likasinnande.
Punken ville göra saker ihop med likasinnade. Och någonstans ville båda kategorierna spela musik och alla kunde, man ville ha lite fest och man ville faktiskt förändra världen. Det sista var nog många gånger egentligen att man ville förändra sig själv och sitt eget liv.

Och just en sådan förändring är det man utläser av Per och Magnus undersökning. I sin iver och starka drivkraft med övertygelsen att man kan åstakomma något om man bara vill, gjorde punkarna det.
För visst är det så att det är gårdagens punkare som är avbytare på kulturposterna nu när 40-talistproggarna går i pension.

Vad jag och Frk B brukar prata om är att det kanske vore dags att det gjordes ett "Griniga gamla punkare" där gårdagens punkare får gnälla över dagens fåniga punkstil. Spy galla över att Avril Lavigne och Blink 182 kallas punk. Och att punkarna idag har baggys och mössor på sig. Att de syns tillsammans med andra mediakändisar och vill ha sina videor visade på MTV samt ligga på stora skivbolag. Eller att Sham 69 används för att marknadsföra 3.... 

Hur som helst är det ändå kul och intressant att man kan peka på att punk både var och ÄR något hälsosamt för dess utövare. Förvisso har punken haft sina förluster, men missbruk är aldrig tufft och coolt i vilken miljö man än tar in det i. 
"Va fan tror du, tror du knark e gott" (Stockholms Negrer)
Men nu var det inte Sid Vicious som stod för den kreativa biten i punken, OK han uppfan pogon för att kunna knuffa andra och provocera fram bråk med andra, det är förvisso kreativt. 
Vi bör nog ändå se an de personer som insåg att punken var en personlig och konstnärlig frihet. 
John Lydon har sagt att eftersom det inte fanns en framtid för såna som honom var han tvungen att skapa sig en framtid själv. Och detta faktum summerar punkens gör det själv estitik.

Avslutningvis, måste jag tillstå att jag gillar Aftonbladets fina rubrik:
Tuppkam – ett lyckat karriärdrag

ps vi ses på Spy Bar! innan vi stormar slottet