Farbror Punk

I helgen är Hultsfredsfestivalen i full gång.
Det markerar också den första festivalen för sonen. Och naturligtvis hade det varit roligt att vara där med honom och hans plastbror.
Jag hoppades alltid på att han skulle följa med till Roskilde och ville att han som 15-åring skulle hänga på. Fast då hade han inte ännu fått någon ”festivallust”.

Jag minns min första festival Roskilde –85. 
Jag hade sedan jag såg en dansk dokumentär om 1979 års festival, där Kim Larsen bland annat spelade, önskat mig dit.
Så 1985 bar det iäntligen iväg. Jag var 20-år och åkte tillsammans med Buddah, ja han som håller på med piercing a.k.a Punktorpeden.. Jag kände inte Buddah sedan tidigare, men Röd Sune var en gemensam bekant och även han skulle varit med för att se Ramones. Nu fick han dock förhinder så det blev bara Buddah och jag. Vilket var fullt tillräckligt...hehe.

På tåget ner gjorde vi sällskap med två tågluffare en tjej från USA och en kille från England, han hade för övrigt sett Sex Pistols vid tre tillfällen något han påtalade när Buddah och jag snackade punk.
Hur som helst övertalade vi de båda att följa med på festivalen.

Väl nere och väl på festivalområdet, medan vi kånkade en ölback och Buddahs mormors 20-kilostält, nä det var inget lättviktstält, hörde jag Jason & the Sochers från Orange scen, och kände att ”äntligen är jag här!”.
Roskildefestivalen var i mitten av 80-talet ganska liten runt 45000 besökare så man tältade nära trots att man kom på fredagen, men ändå slogs jag av hur ”stort” det verkade vara. Och när man på kvällen såg Cure så var det en enorm folkmassa.

Denna min första festival var underbart rolig, trots att jag höll på att elda upp vårt tält samt min frisyr, och fick smeknamnet ”Gas” för min lilla föreställning med gasolköket.
Poängen var just att denna helg hade allt en bra festival ska ha. Trevligt sällskap, sol, kall öl och jävligt bra uppträdande. Bäst var att Billy Bragg spelade flera gånger. Men också Ramones, Cure, Wilmer X, Nina Hagen och faktiskt Clash var jäkligt bra. Jo, jag vet att alla säger att det var kvällen då rock n roll dog, men Clash körde en hitkavalkad som funkade fin-fint för mig.

Så Roskilde blev den ständigt återkommande festivalen. Och det blev 15 festivaler innan det tog slut för två år sedan. Sällskapet har ändrats genom åren och det som skulle kunna få mig att återvända är originalkvartetten från 1992. Det är de personer jag tillbringat flest festivaler tillsammans med. Men ingen av de andra har varit med alla femton gångerna. Jag åkte till och med buss själv ett år när ingen annan ville dit.

Hur som helt i sommar blir det Peace & Love i Borlänge, Arvikafestivalen (ska plåta Nationalteaterns Rockorkester på båda) samt avslutning på Augustibuller där jag hoppas kunna intervjua P-Nissarna och MOB –47 vi får se.
Väl mött på dessa festivaler.