Farbror Punk

Den senaste veckan har varit en resa i nostalgins förlovade land, tack vare Basse – Protectors, Ola – Lars Langs och Danne – Reeprbahn.
Visst, jag befinner mig ständigt med en fot i den svenska musikhistoriens mylla. Men vissa perioder intensifieras de arkeologiska utgrävingarna och man försvinner in i arbetet.

Kanske beror det på att jag fortfarande är ett ”fan” – jag älskar musik och den ter sin än viktigare för mig idag som vuxen än den gjorde när jag var tonåring. Kanske för att den blivit en del av mig, som person. Men att fortfarande få vara ett ”fan” inför musiken gör mig saligare inför nya och gamla ”upptäckter”.
Och att då få ta del av de dammiga demos och svettiga, risiga och förskräckliga live-inspelningar som finns gömda och glömda på vindar och i byrålådor känns – ja, helt enkelt fantastiskt. 

Dessutom kanske det gör många av inspelningarna större rättvisa att kunna sätta in dem i ett historiskt perspektiv som med – Protectors.
Bandet bildades ur Köpings ur-punkscen. Medlemmarna kom från Disgust, The Wall och Catch 22. Primärt fanns hos Protectors en förkärlek till Clash, David Bowie och åtminstone ljudmässigt U2 och Skids. Senare dök både de nya glaminfluenserna i form av Hanoi Rocks och de gamla – Sweet, Slade, T-Rex och Bowie (igen) upp hos bandet. Och därvid förändrades soundet.

Att nu med hjälp av historiens facit bedöma Protectors blir onekligen mycket lättare. För det är så lätt att fastna i det som gäller NU. Och när man bedömde bandet då, sattes det jämte ovannämnda U2 och Gen X (demon respektive singeln).  LPn som kom 1983 sattes mot det rådande och idag mycket tidstypiska 80-tals soundet. Det vill säga vad som då tycktes nytt, spännande och progressivt känns idag som en typisk 80-tals sufflé. Rejält uppblåst.
För säga vad man vill rock har inte på de senaste 30-åren setts som något ”spännande” utan som något stockkonservativt och tråkigt. Sätter man epitetet glam som ett prefix så blir det hela dessutom oseriöst – fjantigt rent ut sagt.

Så det är därför ett stort nöje att låta er bedöma vilka som hade rätt och vilka som hade fel. Personligen anser jag att det är synd att Protectors är sorligt bortglömda. Att de inte ens har en liten kult-stämpel är skandal!

Med hjälp från Klas ”Basse” Eklund har jag satt ihop en samlingsplatta med gruppen. En samling (med omslag) som du själv kan ladda ner via Punktjafs, inom några dagar, för att om så önskas bränna ut till CD. 

Men initsialt vill jag redan nu bjuda på några av mina favoriter. Låtar som befäster mitt påstående om att detta var ett fin-fint rockband. Och som kanske nu 23 år senare kan hitta en publik i cyberrymden

1. – Sad eyes
Låten inleder bandets debutplatta och kan beskrivas som om Andy McCoy hade blandat lika delar cowboypunk med Hollywood Brats.

2. – Old man blues
Ett spår från skivbolaget TCP (Hej Calle) samlingsplatta. Och om svensk rock skulle låta som Imperiet, Memento Mori, Dan Hylander eller Ratata 1983 så är det här dess antites. Rock ´n´ roll i stil med en bortglömd Mick Ronson - David Bowie skapelse.

3. – The Happy Night 
Avslutande spår på ”Teenarama Twist” dessutom ett spår som visar att det alltid låter bra med blås. Och inte minst en låt jag själv återupptäckt.