Farbror Punk

Nu snart 27 år efter det (illa) beryktade Studio-S programmet. Vem behöver videon? Ter sig hela debatten om videovåld rejält absurd. I en tid när man kan köpa 2-disc de-luxe versioner av Cannibal Holocaust, SVT visar Evil Dead som lördagsunderhålling och filmer som Saw och Hostel passerar censuren utan ett klipp. Då känns 1980 mycket, mycket avlägset.


Men när det begav sig var det blodigt (ursäkta den lama ordvitsen) allvar. Våldsskildringar på film granskade stenhårt av censuren och avlägsnades raskt om det 1. var ”skadligt upphetsande”. 2.  var ”förråande”. Vad dessa kriterier innefattade visste ingen utom den svenska biografbyråns anställda.

Allt hade säker varit frid och fröjd om inte ”Tv-bandspelaren” börjat säljas i en växande omfattning. Och det mest fatala – uthyrning av förinspelad film, som hör och häpna inte förgranskats av censuren.

Innan Studio-S programmet fanns inte ens det sammansatta ordet video-våld.Som om man skulle ha sagt tidnings-våld, radio-våld, bok-våld eller något annat ord som prefix till VÅLD. Vi som ägde en videoapparat hade kopierat mestadels tv-program men också en och annan film hade adderats till det privata tv-biblioteket. Själv hade jag naturligtvis kopierat Tobe Hoopers klassiska The Texas Chainsaw Massacre (1974) tillsammans med filmer som The Blue Max, Bondrullen Älskade spion, King Frat och Evil in the deep. Dessa filmer samsades med tecknad film och musik som bandats från TV.

Naturligt visste jag redan, innan Göran Elwin kom med tips på ”bloddrypande” titlar, om att det fanns filmer som: Verktygslådemördaren, Den blodiga helgen, De primitiva, Dödens mannekänger, Zomies återkomst, De dödas slott m fl… det gavs videofilmslistor i Hi-Fi och musik samt i den nya tidningen Scandinavian film och video. Men gemene man visste som sagt inte om att man för bara 25 kronor kunde tillhanda ha sig lite video-våld hemmets mysiga tv-soffa.

Själva programmet har diskuterats X antal gånger så det lämnar jag därhän. Men effekten blev att video förvandlades från teknikst redskap till den nya samhällsfaran. Allt ont tillskrevs video, från världsläget till stökiga elever i lågstadiet. På fullt allvar jobbade man stenhårt inom vissa grupper på att försöka förbjuda detta ”satans verktyg”. Så helt plötsligt var det bäst att knipa käft om att man hade video hemma och dessutom gillade skräckfilm. Annars förelåg en risk att ens föräldrar kallats till hem och skola-föreningen för att fråntas vårdnaden av denna blivande (video) psykopat.


Det programmakarna för Studio-S med all sannolikhet inte förutsett var att detta stenhårt viklade program skulle skapa ett nyvaknat intresse för skräckfilm. Att det sedan fanns de som vädrade pengar var ytterligare en bi-effekt av programmet.

Så likt ett brev på posten fick vi nu bolaget Video-Invest vilka raskt uppdaterade skräckfilmen. Helt plötsligt var filmerna relativt nya och dessutom av en karaktär som inte funnits tillgänglig i landet tidigare. Ok, vad Video-Invets egentligen gjorde var att köpa rättigheterna från Video Tape Center som fått kalla fötter på grund av att de medverkat i Studio-S. Men detta resulterade i att man plötsligt lärde sig namn som Fulci, Lenzi och Deodato. Titlar som Staden med levande döda, Cannibal Ferox, Nightmare City, Cannibal Holocaoust, The Beyond osv.

Man upptäckte att de bästa skräckfilmerna kom från Italien och inte från USA. Men säg den lycka som varar. Nu hade effekten av video-våldsdebatten gett resultat. Helt plötsligt kunde man väcka åtal mot videohandlare som hyrde ut våldsskildringar. Så nu började polisen genomföra razzior på löpande band och åklagare väckte åtal mot titlar som: The Burning, House By The Cemetary och Cannibal Holocaust.m.fl.


Fullständig panik utbröt hos videobolagen som självmant klippte bort både 10 och 15 minuter för att klara sig från ett totalförbud. Debatten hårdnade och som filmälskare tvingades man ägna sig åt piratkopierad film vilket i sig var ett vågspel. När som helst kunde polisen dyka upp och beslagta din videosamling om det visade sig att du skulle ha spridit kopior av piratfilm.

Själv konsumerade jag mängder av film under 80-talet och fortsatte även så under 90-talet. Allt från Commando och Mannen med oxpiskan till Mark of the devil och Re-animator avnjöts. Obskyra filmer som Plan 9 from outer space, The Wizard of gore, Last House on dead en street, Long Island cannibal massacre, I walked with a zombie, The Creeping Terror och The Big Meat Eater avverkades också. Till detta ska adderas all spagettisplatter och nya amerikanska skräckfilmer. Det har med andra ord blivit många filmer på dessa 28 år jag haft video (dvd).

Blev jag då våldsverkare, psykopat eller våldtäktsman?
Som de flesta andra blev jag en relativt normal och stillsam person. Jag har aldrig gjort lumpen, jag är emot krig, dödsstraff, orättvisor, barnarbete och förtryck av kvinnor. Jag är glad att aga av barn är förbjudet i lag och blir illa berörd när jag ser vanvård av djur.

Sedan länge har man dessutom avskrivit video-våld som syndabock för att det finns ondska i världen. Man har istället ”förstått” att det är videospel och Internet som är roten till ondskan.
Att människor behöver en syndabock är inget nytt. Kyrkan, Adolf Hitler, PMRC, George Bush, Påven, kommunismen, den kristna högern och ”allmänheten” har ständigt slagit mynt av att ha någon att skylla på.

 
Jag gillar fortfarande skräckfilm, för att det är som en del beskriver det: Som att åka berg och dalbana, man blir skrämd men vet att det är riskfritt. För om man upplever kannibaler som mer skrämmande än George Bush, då bör man nog stanna hemma och särskilt noga akta sig för just kannibaler. Filmen är en fiktion, en fantasi eller om man så vill en bildsatt mardröm. Men de verkliga mardrömmarna kan vi inte värja oss för. Där kan vi inte dra en lättnadens suck att det bara var latex och blodampuller.

Det som känns märkligt idag är att se tillbaka på videovåldsdebatten och veta att det då var allvar. Att man bedrev hetsjakt mot videon som redskap och filmen som medium. Att man inte fattade att filmskapare som Romero, Hooper, Craven och Carpenter gjorde film som speglade de posttraumatiska effekterna av Vietnamnkriget och kritiserade den amerikanska livsstilen.

Så nästa gång du läser ett debattinlägg där någon ger Internet, fildelning, invandrarna, mannen osv… hela skulden för all världens ondska minns då att jag överlevde videovåldet utan en skråma.