Rättelse av det nördiga slaget
Jag gjorde en intervju med Värmlands Folkblad för tre år sedan angående Punktjafs och Svensk Punk 25 år.
"Året är 1977. Det är lördag och 12-årige Joakim Sundberg är på väg
hem med sina föräldrar till Hagfors efter ett besök i Ekshärad. Pappa
har rattat in "Discorama" på P3. Kaj Kindvall presenterar två låtar
från den nya brittiska musikstilen som är på väg att tränga in i
Hårdrocksfästet Sverige.
DET ÄR EDDIE and The Hotrods och det är The Stranglers."
Jag har alltid trott att det var så.
Men gissa om jag har levt en lögn.
Karlstadsbördige punkrockaren Per Dahlberg mailade följande:
”Jag vill inte vara jävlig, men som jag minns det var det The Damned
med "Fan Club" och The Stranglers med "Get a grip on yourself". Jag
blev också fast där och då nämligen.”
Naturligtvis så passade Per på att kolla med sina radiokollegor och svaret är att jag verkligen levt i en lögna – jag mindes fel!!!
Arrrgghhh!!!
”Sveriges radio P3, lördagen den 12/3 1977. Som sjätte låt i programmet Discorama spelades klockan 14:20 "Fan Club" med The Damned och därpå Stranglers med "Grip". Grip var på singel och fan Club togs från en LP. Sändningen var i stereo.”
Attans.
Hur ska jag nu kunna leva med denna rättelse?
Hela mitt punkliv har varit baserat på ett minnesfel.
Betyder det att min tid som Farbror Punk nu är förbi??!!?
I vilket fall som helt är det roligt, trots minnesfadäsen, att Per kollat upp hur det verkligen låg till och att man på SR i Norrköping kunde verifiera de nästan 30 år gamla uppgifterna.Detta är nördigt värre, men rätt ska vara rätt.
Tack Per – Tack Kaj och Tack Micke Cederberg som fixade fram uppgifterna.
Nu måste jag spela Eddie and the hot rods
Fet, fyrtio plus och jävligt gubbgrinig?
Jet Black, Stranglers klaviaturspelare var nästan 40 och riktigt gubbgrinig när de spelade in just singeln Grip. Jet Black föddes redan 1938. Och mest gubbgrinig var han på Sverige.
"Sweden, the only country who's spledour can be graphically immortalised in one word - NOTHING. Yes, NOTHING. NOTHING to do. NOTHING to see. NOTHING to eat. NOTHING to drink. NOTHING to hear. NOTHING to think about."
Så man kan vara punk, fast man är fet, 40 och skitsur. Kanske är det först då man blir punk på riktigt.
http://www.punk77.co.uk/graphics/stranglers/jetsviews.jpg
Nu blev jag nästan tårögd. Damned-plattan var den allra första punkskiva jag köpte. Jag minns att jag letade febrilt efter den och efter mycket möda och stort besvär så hittade jag den till slut på STRÖMS Radio & TV som låg inhyst på ICA Stormarknad (MAXI) i Kristinehamn. Det kan man kalla lycka.
Linda: Själv köpte jag Damned, Stranglers och Television samtidigt. Alla otroligt olika, något som visar hur härligt det var på den gamla goda tiden när man kallade det mesta för punk. Ingen törs göra det idag när punk ska låta..(va?!?!? .. det där är väl inte punk!!!) på ett särskilt sätt.
Ja, ja... jag vet inte alls vad ni snackar om men det är rolig läsning i alla fall!
Fortsätt så!
Såhär var det ju. Stranglers "Rattus Norvegicus" och "Black and White" plattor. Gick ju dygnet runt. Men var det bara jag som lyssna på Boomtown Rats? Ska man skämmas för det?
Och jo, Televisions båda plattor hade man ju, även om Tom Verlaine sjöng som en lemmel i september. Men ändå.
MPunksiglar hade jag inte så många av någon anledning. Peter Lööf hade dessto fler. Han köpte en massa obskyra saker som var pressade i 500 ex. PF Commando "Köpte vinare - int så dyr" och Adverts och allt möjligt om det bara var det minsta punk. Attentat "Skit i mig" och Ebba Grön "Mona Tumbas slim club" och ojojojo, nu kommer allt tillbaka. Tillochmed hans otroligt opunkiga lila snowjoggers. Och den blåa täckjackan. Och min gamla Opel Manta. Vad ska jag ta mig till?
Per: Som jag hoppas du ser har jag påvisat att det åtminstone EN kvar i Värmland som gillar Boomtown Rats.