Hård trojka från 1987
Det blir naturligtvis mycket fokus på punkåret 1977 i bloggen. Inget konstigt med det, men man får samtidigt inte glömma att tio år senare - 1987 släpptes en uppsjö helt enormt bra plattor. Och då menar jag inte Only In My Dreams med Debbie Gibson eller Touch Me med Samantha Fox, även om det säkert finns de som föredrar dessa framför mitt lite snäva val.
1987 föddes en ny genre när Napalm Death släppte SCUM. Utan denna platta inget grind. Brutalt oväsen utan musikalisk framtoning. Som att köra huvudet i en cemetmixer på extremvarv. Hur man än ser på saken var detta en skiva som vi väntat på utan att veta om det. Plötsligt kunde musik vara helt utan melodi, harmoni eller annat tjafs. Det var ett jävla väsen rent ut sagt. Aourrrghhh... sen small det till i ett 5 sekunders blastbeat och så var det slut. Va, fan hände?
Detta var vad både punk och metalscenen behövde. För nu jävlar visste man var skåpet skulle stå. Och i förlängningen utan Napalm Death ingen döds och än värre inget Nasum. SCUM är en platta som alla NU-metal mammagrisar skulle lyssna på. Här är det politik och riktig anti-musik i en fantastisk kombination.
Testament - The Legacy.
San Fransisco-thrash. Det är en kvalitetsbeteckning som heter duga. Chuck Billy och hans svartklädda kompisars albumdebut som Testament på Megaforce records. Ojojoj.
Året innan hade Metallica släppt Masters of puppets och nu kom denna veritabla orgie i stenhårt gitarrriffande som hår på pungen. Per Fontander spelade skivan i Rockbox och jag var såld. First Strike is Deadly, Burnt offerings och Over the wall. Jösses.
Klassiker är en bra beskrivning för denna platta.
Celtic Frost - Into the pandemonium.
Alltså, va fan var detta??? Först en cover på Wall of Voodood Mexican Radio, sen dödsvrål, stråkar, opera och thrashriff i en enda röra. Avantgardemetal, eller fullständig idioti?
Jag vet inte varför, men det är något med skivjäveln som jag inte kan motstå. Eller rättare sagt, det är något med Celtic Frost jag inte kan motså. För när jag första gången hörde Hellhammer på samlingen Metal Massacre 5 lät de som när man sågar i en tjock spånskiva. Toms fula sång och en rytmsektion lika tajt som ett par baggys modell XXXL. Ändå kunde jag inte låta bli att spala eländet till och från. Så när plattan Emperors return kom köpte jag den direkt. Och på den vägen är det. Förra årets Monotheist är en efterlängtad comeback. Jag fattar fortfarande inte varför jag gillar Celtic Frost, men numer skiter jag i att fundera. Jag bara skjuter i mig lämplig dos av avantgardedöds och känner det verka... aaahhhh!
1987 föddes en ny genre när Napalm Death släppte SCUM. Utan denna platta inget grind. Brutalt oväsen utan musikalisk framtoning. Som att köra huvudet i en cemetmixer på extremvarv. Hur man än ser på saken var detta en skiva som vi väntat på utan att veta om det. Plötsligt kunde musik vara helt utan melodi, harmoni eller annat tjafs. Det var ett jävla väsen rent ut sagt. Aourrrghhh... sen small det till i ett 5 sekunders blastbeat och så var det slut. Va, fan hände?
Detta var vad både punk och metalscenen behövde. För nu jävlar visste man var skåpet skulle stå. Och i förlängningen utan Napalm Death ingen döds och än värre inget Nasum. SCUM är en platta som alla NU-metal mammagrisar skulle lyssna på. Här är det politik och riktig anti-musik i en fantastisk kombination.
Testament - The Legacy.
San Fransisco-thrash. Det är en kvalitetsbeteckning som heter duga. Chuck Billy och hans svartklädda kompisars albumdebut som Testament på Megaforce records. Ojojoj.
Året innan hade Metallica släppt Masters of puppets och nu kom denna veritabla orgie i stenhårt gitarrriffande som hår på pungen. Per Fontander spelade skivan i Rockbox och jag var såld. First Strike is Deadly, Burnt offerings och Over the wall. Jösses.
Klassiker är en bra beskrivning för denna platta.
Celtic Frost - Into the pandemonium.
Alltså, va fan var detta??? Först en cover på Wall of Voodood Mexican Radio, sen dödsvrål, stråkar, opera och thrashriff i en enda röra. Avantgardemetal, eller fullständig idioti?
Jag vet inte varför, men det är något med skivjäveln som jag inte kan motstå. Eller rättare sagt, det är något med Celtic Frost jag inte kan motså. För när jag första gången hörde Hellhammer på samlingen Metal Massacre 5 lät de som när man sågar i en tjock spånskiva. Toms fula sång och en rytmsektion lika tajt som ett par baggys modell XXXL. Ändå kunde jag inte låta bli att spala eländet till och från. Så när plattan Emperors return kom köpte jag den direkt. Och på den vägen är det. Förra årets Monotheist är en efterlängtad comeback. Jag fattar fortfarande inte varför jag gillar Celtic Frost, men numer skiter jag i att fundera. Jag bara skjuter i mig lämplig dos av avantgardedöds och känner det verka... aaahhhh!
Kommentarer
Postat av: Danne
Jag såg Testament när de spelade i Gävle för nåt år sen. De var extremt tajta och bra. Tyvärr så hade vi firat att vi skulle på konsert lite för hårt, så minnena från konserten är lite vaga.
Postat av: Andy
Jocke, ja det är som sagt Mr Håkansson, bra blogg! glöm ej det eminenta svenska noise grind core bandet döden. släppte en ep 1986 på karsudden records en total musikupplevelse... kanske något för punktjafs?
Trackback