Farbror Punk

Aftonbladet skriver om en städare som slängt ovärderliga Beatlesbilder i en avfallskvarn, och nu överväger EMI Apple att stämma städarens arbetsgivare.
Jag säger bara skyll er själva. Detta är ett bra exempel på vad som kan hända när man ska outsorca all verksamhet och istället hyra in entrepernörer. Dessa kommer in och ska utföra ett arbete så snabbt som möjligt utan den minsta relation till sin tillfälliga arbetsgivare.

Det fanns en tid för inte så länge sedan då städare tillhörde arbetsplatsen. De hade en personlig relation med de övriga anställda. De var lyhörda och undvek att slänga papper om de visste att: "Börje på ekonomi brukar lämna papper kvar på skrivbordet". Dessa städare var en viktig del i trivseln på arbetsplatsen och fick många gånger andra anställda att inte "stöka till så förbannat", eftersom de kände dem som städade.

Men eftersom man ska slimma alla kostnader och städpersonal anses som hälsovådligt fett på företaget så skärs de bort först. I vanliga fall resulterar det i att man får lite sämre städning mer sällan till samma kostnad som tidigare, dock förs utgiften på ett annat konto, vilket då betyder vinst. Å andra sidan förlorar man trivseln och kontakten med städpersonalen som blir "ansiktslös" eftersom de inte ska synas och utför jobbet efter ordinare arbetstid. I extrema fall får vi resultatet med att ovärderliga bilder, papper ect hamnar i avfallskvarnen. Man vill ha effektivitet och man får ta mig fan det.

Så i en värld där bara ekonomiskt resultat räknas istället för en gemytlig och trivsam arbetsmiljö kan vi säkert räkna med fler fadäser av samma typ.
Mitt recept består i att ta tillbaka städare och vaktmästere till arbetsplatserna. Vi har visst råd med ?hustomtar? som sätter lite guldkant på vardagen. För att mota utanförskapet måste människor få sättas in och uppleva sammanhang och därmed tas upp i gemenskapen. Människan är ett socialt djur och måste därför socialisera för att må bra.



Avslutningsvis om drygt två månader slutar jag mina städjobb varav ett av dem har jag haft nästan 20 år. Detta känns faktiskt riktigt ledsamt, för jag har känt mig uppskattad, mött och talat med många trevliga människor och dessutom känt att jag gjort något vettigt när jag sopat och torkat trappuppgångar. Aldrig har jag upplevt jobbet som meningslöst eftersom jag ingått i ett samanhang och haft en gemenskap med de boende.