Punkdokumentärt
Som jag tidigare berättat är jag lite av en musikdokumentärpundare. Och under min sista VFU-vecka såg jag, eller rättare sagt, njöt jag av två bra punkdokumentärer. Två filmer som sumerar i stort sett samma period. Den ena om den engelska anarkistpunkscenen och den andra om amerikansk hardcore. Två scener som betydde oerhört för de inblandade, men som ofta behandlas som paranteser i musikhistorien.
American Hardcore är rapp, schysst klippt och har Sony pictures i ryggen. Day the country died är ett gör-det-själv projekt utan några stora filmbolag som finansiärer. Men båda filmerna ger mig samma gåshud och spark i gubbröven. De får mig att åter inse varför jag är förbannad, varför punk har en attraktionskraft som både musikalisk men också kulturell och politisk rörelse.
Det direkta anslaget i American Hardcore när Vic Bondi förklarar hur USA i början av 80-talet med Reagan som President strävade bakåt mot konservatism, ordning och en slags 50-talsfantasi. "... and we were just like, fuck you, fuck you, not us...You can take that and shove it up your ass!" direkt över till Black Flag - Rise above. Pang.
Sen följer vi subkulturens framväxt over den amerikanska kontinenten. Massor av klipp med band som alla låter så jävla bra och stenhårt att man golvas gång på gång varvas med nya intervjuer med grånade gubbar och tanter som ger sin beskrivning på hardcorescenen.
Alla har sina personliga favoriter inom amerikansk HC, och här finns de alla från Adolecents och Agnostic Front, via Circle Jerks, Channel 3, D.O.A, Flipper, Iron Cross, Negative FX, 7 Seconds, SS Decontrol, TSOL till Wasted Yout och Zero Boys. (Utom Dead Kennedys.. nåt rättighetstjafs antagligen) Medlemmarna kommer till tals och berättar om hur de olika lokala scenerna påverkade varann och korsbefruktades. Fast det band som lyser klarast är Bad Brains. Fy satan! We got that attitude.
American Hardcore ger dig alla aspekter på genren. Om Straight Edges framväxt eller det våld som också omgärdade spelningar när adrenalinstinna tonårskillar skapade en moshpit eller slogs med polisen. Filmen har mängder av anekdoter och berättartempot accentueras av musiken, som är i stort sett bara 1-2-3-4 Kablaaam eller tick-tick-tick-tick ..aaagggrrrrr. Utom med ett suveräna undantag - Flipper.
Runt 1985 när New York scenen med bland annat Cro-Mags tog fart dog resten av hardcorescenen ut, transformerades till något annat. Band som Gang Green, Jerrys kids och Sucidal Tendencies förvandlades till crossover och plockade upp metalpublik och skatare. Personligen gillade jag crossovermusiken och blir lika löjligt glad över att höra Possessed to skate, Alkohol eller We gotta know som att lyssna till Salin´ on eller TV party.
American Hardcore är musikalisk historielektion som varenda onsuten punkspoling eller försoffad gubbpunkare bör se. Detta är ta mig fan kulturhistoria. Och för de som trodde att 80-tal bara innebar axelvaddar, yuppies och spraylugg, tänk om, se denna dokumentär för det här är äkta skit.
Day the contry died är en helt annan historielektion än American Hardcore. Här är det politik i första hand och musik i andra. Liksom Ian Glaspers bok med samma namn försöker dokumentären täcka anarkopunken genom intervjuer med nyckelfigurer inom scenen som Penny från Crass, Rob Millar från Amebix och Colin & Paco från Conflict mfl. Men också Ian ger sin syn på det hela.
Intervjuerna är intressanta och ger mer insikt om anarkopunken som rörelse och naturligtvis dess politiska perspektiv. Musikaliskt består dokumentären av ett fåtal liveklipp, men desto fler musikaliska punkcollage med många av banden. Med andra ord, musiken finns där för att understryka dess roll. Och visst, jag hade gärna sett mer live med Subhumans, Amebix och Conflict. Men å andra sidan det som ger musikcollagen styrka är att man ser kopplingen mellan anarkopunken och dagens politiska situation. Ansiktena på politker må ha bytts ut, men läget han knappats förändrats. Bush eller Reagan. Thatcher eller Blair, krigshetsen och kapitalets exploatering av vår lilla blå planet fortgår alltjämt.
Till skillnad mot sin amerikanska kusin är TDTCD en mer stillsam dokumentär och man känner inte samma upphetsning att slänga sig in i en moshpit när man ser filmen som Am HC ger. Men filmer när den inneboende ilska som bör finnas i alla människor som inte bara tiger och accepterar sociala orättvisor och hämmningslös exploatering. Vi som inte faller in i lovsången att shopping är vägen till alla människors lycka.
På ytan är det två punkfilmer som spänner över samma tidsperiod, men som täcker in två helt skilda delar av punken som subkulturell rörelse. Det fanns de som gnällde över Don Letts Punk Attitude. Men här gnällrövar har ni kompletteringen.
För att få en vettig överblick på punk rekommenderar jag.
The Punk Years 1-10.
Punk attitude.
The Day the country died.
American Hardcore.
Oi the video 1& 2 (inga höjdare direkt men fungerar i kombination med resten)
Afro punk.
American Hardcore är rapp, schysst klippt och har Sony pictures i ryggen. Day the country died är ett gör-det-själv projekt utan några stora filmbolag som finansiärer. Men båda filmerna ger mig samma gåshud och spark i gubbröven. De får mig att åter inse varför jag är förbannad, varför punk har en attraktionskraft som både musikalisk men också kulturell och politisk rörelse.
Det direkta anslaget i American Hardcore när Vic Bondi förklarar hur USA i början av 80-talet med Reagan som President strävade bakåt mot konservatism, ordning och en slags 50-talsfantasi. "... and we were just like, fuck you, fuck you, not us...You can take that and shove it up your ass!" direkt över till Black Flag - Rise above. Pang.
Sen följer vi subkulturens framväxt over den amerikanska kontinenten. Massor av klipp med band som alla låter så jävla bra och stenhårt att man golvas gång på gång varvas med nya intervjuer med grånade gubbar och tanter som ger sin beskrivning på hardcorescenen.
Alla har sina personliga favoriter inom amerikansk HC, och här finns de alla från Adolecents och Agnostic Front, via Circle Jerks, Channel 3, D.O.A, Flipper, Iron Cross, Negative FX, 7 Seconds, SS Decontrol, TSOL till Wasted Yout och Zero Boys. (Utom Dead Kennedys.. nåt rättighetstjafs antagligen) Medlemmarna kommer till tals och berättar om hur de olika lokala scenerna påverkade varann och korsbefruktades. Fast det band som lyser klarast är Bad Brains. Fy satan! We got that attitude.
American Hardcore ger dig alla aspekter på genren. Om Straight Edges framväxt eller det våld som också omgärdade spelningar när adrenalinstinna tonårskillar skapade en moshpit eller slogs med polisen. Filmen har mängder av anekdoter och berättartempot accentueras av musiken, som är i stort sett bara 1-2-3-4 Kablaaam eller tick-tick-tick-tick ..aaagggrrrrr. Utom med ett suveräna undantag - Flipper.
Runt 1985 när New York scenen med bland annat Cro-Mags tog fart dog resten av hardcorescenen ut, transformerades till något annat. Band som Gang Green, Jerrys kids och Sucidal Tendencies förvandlades till crossover och plockade upp metalpublik och skatare. Personligen gillade jag crossovermusiken och blir lika löjligt glad över att höra Possessed to skate, Alkohol eller We gotta know som att lyssna till Salin´ on eller TV party.
American Hardcore är musikalisk historielektion som varenda onsuten punkspoling eller försoffad gubbpunkare bör se. Detta är ta mig fan kulturhistoria. Och för de som trodde att 80-tal bara innebar axelvaddar, yuppies och spraylugg, tänk om, se denna dokumentär för det här är äkta skit.
Day the contry died är en helt annan historielektion än American Hardcore. Här är det politik i första hand och musik i andra. Liksom Ian Glaspers bok med samma namn försöker dokumentären täcka anarkopunken genom intervjuer med nyckelfigurer inom scenen som Penny från Crass, Rob Millar från Amebix och Colin & Paco från Conflict mfl. Men också Ian ger sin syn på det hela.
Intervjuerna är intressanta och ger mer insikt om anarkopunken som rörelse och naturligtvis dess politiska perspektiv. Musikaliskt består dokumentären av ett fåtal liveklipp, men desto fler musikaliska punkcollage med många av banden. Med andra ord, musiken finns där för att understryka dess roll. Och visst, jag hade gärna sett mer live med Subhumans, Amebix och Conflict. Men å andra sidan det som ger musikcollagen styrka är att man ser kopplingen mellan anarkopunken och dagens politiska situation. Ansiktena på politker må ha bytts ut, men läget han knappats förändrats. Bush eller Reagan. Thatcher eller Blair, krigshetsen och kapitalets exploatering av vår lilla blå planet fortgår alltjämt.
Till skillnad mot sin amerikanska kusin är TDTCD en mer stillsam dokumentär och man känner inte samma upphetsning att slänga sig in i en moshpit när man ser filmen som Am HC ger. Men filmer när den inneboende ilska som bör finnas i alla människor som inte bara tiger och accepterar sociala orättvisor och hämmningslös exploatering. Vi som inte faller in i lovsången att shopping är vägen till alla människors lycka.
På ytan är det två punkfilmer som spänner över samma tidsperiod, men som täcker in två helt skilda delar av punken som subkulturell rörelse. Det fanns de som gnällde över Don Letts Punk Attitude. Men här gnällrövar har ni kompletteringen.
För att få en vettig överblick på punk rekommenderar jag.
The Punk Years 1-10.
Punk attitude.
The Day the country died.
American Hardcore.
Oi the video 1& 2 (inga höjdare direkt men fungerar i kombination med resten)
Afro punk.
Kommentarer
Postat av: pecka
ok, måste väl se den då
Postat av: Tårtan
Trevliga recensioner!
Vad är The Punk Years 1-10 & Afro Punk för filmer?
Och var hittar man dem?
Postat av: F Punk
The Punk Years är en serie som tydligen gick på sattelitkanalen Play-TV och tar upp "hela punkhistorien" Crass, Oi och kvinnor i punken tillhör inte vanligheterna i dokumentärfilmer som säger sig vilja sammanfatta hirorien. 10 avsnitt a 30 min, tyvärr är antalet unika klipp begränsat och vissa återkommer under serien gång på gång.
Punk Years fanns att ladda ner via Punk Torrent för något år sedan.
Afro Punk är den svarta aspekten på punk, Bad Brains såklart men även Pure Hell och Fishbone finns med. Mycket intressant film med aspekter som jag aldrig tänkt på innan.
Den finns f.ö att ladda ner via Tracker3.
Postat av: Tårtan
Tack för tipsen!
Postat av: Daniel
Väldig läsvärd blogg!
Starta en fanzine för fasen=)
Var kan man köpa American Hardcore dokumentären?
Postat av: F Punk
Daniel: Ja, tänk vilken bra idé. Lustigt att jag inte tänk på det tidigare, som typ för 11 år sedan när Punktjafs publicerades på webben ;o)
Ingen aning var man kan köpa AM - HC, men den måste vara relativt enkel att skaffa. Min bilde kommer från Amazon.com så där finns den att köpa iaf.
Trackback