Farbror Punk

Cowboyrock med rätt att slamra. Det spelar Dead Scouts från Alfta i Hälsingland. Scouterna är en av de fyra grupperna på en samlings-EP med gästrikegrupper som nyligen getts ut under beteckningen "Flower power". Som namnet indikerar finns hjärtat i 60-talet i det här sällskapet, men det finns också fötter i nutiden.

Det är något unikt med den samlings-EP kallad "Flower power" som de fyra gästrikebanden Dead Scouts, Traste & Superstararna, Pinballs och The Vertex gemensamt ger ut i dagarna.

Inte så mycket för den skarpa och välslipade popmusiken som de fyra gängen levererar, inte heller beroende på det stillfulla och klassiskt rena omslaget. Nej, det unika är att det inte finns något hål i skivettiketten?

Förhoppningsvis leder denne "världsnyhet", som en lokaltidning kallat fadäsen, till att alla införskaffar 2 exemplar av "Flower power" - ett för att sätta sylen i, ett för att ograverat sätta upp på väggen. Det skulle nämligen behövas, det är ett ekonomiskt vågspel i 50 000 kronorsklassen som banden och Bollnäs demopromotor John L Byström gett sig in i med guldkanter, genomskinlig vinyl, scrats&sniff-etikett och allt.

Dead Scouts är den kraftigast brinnande komponenten i Flower Power-sällskapet. En helt ung trio från Alfta, 3 mil från Bollnäs.

Dead Scouts gör ingen märkvärdig, svårgripbar rockmusik. Under gruppens existens har man luktat på mer avancerade arrangemang i den unga brittiska rockskolan men till slut har Scouterna ändå alltid återvänt till den trygga men larmiga rock som är så amerikansk att man nästan känner cowboybootsen knaka utanför något truckdriversställe i Utha.

Television, Mink DeVille, Gun Club, Lou Reed och senare tids storheter som Dream Sydicate ? ni har bilden?

Häftstift i halsen
Per Persson är rösten i Dead Scouts. Basist Persson är också en av de två Scouter som lekt skogsliv på riktigt. Den andre är den lille trumslagaren Magnus Fagernäs som var aktiv i vargunegruppen "Fribyggarna" - givetvis omdöpt i folkmun till "fribryggarna". Det är bara gitarristen Ola Gatby som inte levt upp till gruppnamnet.

När vi träffas och samtalar vid nästan smärtsamt vackra Långnäs Folkets park utanför Bollnäs bekymrar det sistnämnda honom föga. Han har nämligen råkat ut för fadäsen att svälja ett häftstift när han var ute för att affischera den förestående Flower Power-turnén. (Som just avslutas nät detta läses.)

Turnén är en stor sak för Dead Scouts. De övriga medverkande banden har vid olika tillfällen gjort stötar mot övriga rock-sverige i allmänhet och skivbranchen i synnerhet.

För Dead Scouts är det första bräschen och allt måste gå rätt till, allt för att förenkla tillvaron som musikergruppen planerar nämligen att som så många andra landsortsband flytta till Stockholm ? till branchen, rocken, media?intresset helt enkelt. 

 -Allt är så jävla tillbakalutat i Stockholm. Alla band ska spela funk. Värst av allt är att det är punkens barn som gör dessa patetiska försök. Någon måste försöka få in spänning och nerv i svensk rock igen och vi tror att vi kan bidra till det och vi gör det lättare om vi finns mitt i smeten.

  Magnus Fagernäs har en lätt cynisk underton i sina ord.

  Dead Scouts spelar alltså slammerrock. Men dom gör det inte med plagiatörens gimmicksökande blick utan med fansens äkta kärlek. Dead Scouts står inte framför Eiffel-tornet i vit kostym ena veckan för att nästa vecka se ut som en ung Johnny Thunders med svarta ringar runt ögonen. Dead Scouts har trots att medlemmarna bara är strax över 20 tillåtit sig själva att långsamt växa in i rollen som svenska rockers.

 

SJUKA OCH ILLAMÅENDE

  -Jag blir så jävla förbannad över alla som går runt och försöker se illamående ut, säger Per Persson med eftertryck och drar handen över sitt bakåtkammade, slickade hår.

  -Svenskarna är så friska att vi inte kan bli fysiskt friskare och ändå går dom här fjantarna runt och klär "upp" sig till vrak, fnyser Ola Gatby.

  Nej, för Dead Scouts är det inte imagen som får spela den primära rollen, killarna vet hur dom ser ut och vilket intryck dom vill ge människor, och dom nöjer sig med detta. Det är musiken som ska vara vapnet.

  -Äntligen har vi funnit en kemi som stämmer. Vi är n trio och får arbeta utifrån detta. Faktum är ju att det är konstigt att vi kunnat få ihop tre stycken med så gemensam syn, dom flesta landsortsbanden har nästan alltid minst en"felande" länk som tagits med bara för att han råkar spela rätt instrument. Istället jobbar vi med nyanser - mycket tyst och mycket råhögt. Vi försöker hela tiden hålla en modern touch. Vi valde "Löftet" till EP:n för att den är minst standard. Vi vill inte bli sedda som några uppklädda rockers. Och vi vill absolut inte bli Sveriges pubrockare.

  Magnus Fagernäs formulerar Dead Scouts attityd samtidigt som han med ena handen tvinnar några blå strån i det annars svarta håret.

  Dead Scouts har ännu långt kvar till ett fulländat rockpaket. Man har bara 10 låtar på repertoaren och däribland ett antal roliga men i längden lättviktiga cowboyrockare i Morricones Clint Eastwood-anda. Live är gruppens musik betydligt fränare än vad bidraget på "Flower Power" indikerar. Där får Ola Gatby utrymme sina råmande gitarrattacker tungt understödd rytmsektionen. Dead Scouts har också förmågan att ständigt hitta fram till melodier som effektivt understöder det stora larmet. "En låt måste ha en bra melodi annars skippar vi den, modern rock har alldeles för lite melodikänsla" som Magnus Fagernäs utan att tveka slår fast.

Besvikelse
Och med det är vi inne i ännu en storm av besvikelse över hur många av punkårens barn 78-80 som nu fastnat i olika experiment med glättig funkmusik. Något som inte Dead Scouts har någon förståelse för:
- Svart, äkta funk svettas ju, det gör aldrig den musik som de här banden spelar. Jag skrattar åt alla band som ?ska utveckla sig? och istället bara invecklar allting, skrattar Ola med ett sarkastiskt leende, han fortsätter:
- Men som tur är finns det alltid folk som vill ha rå rock, rock med dynamik och kraft, med personlighet och utspel.

Per Persson står alltså bakom texterna. Ännu så länge sekundäre i förhållande till musiken. Men alla i gruppen är överens om att "Det får inte vara några skittexter i alla fall".
- Älskar man en tjej så säger man ju ?jag älskar dej? och inte några omskrivningar på 10 rader.
Se på Willy DeWille, så enkla txter men ändå säger dom så mycket mellan raderna.

Pers texter är oftast små reflektioner över en speciell händelse som på pappret kan kan se tama ut men som tillsammans med den tunga musiken får en helt annan laddning. "Det är ju ingen jävla poesi precis men säger man Baby I love you med känsla blir det jävligt bra" tillägger Per.

För några år sedan bodde Per och Magnus ett halvår i London.
Den vistelsen har givetvis satt tydliga spår i deras syn på rockmusik: Framförallt i uppfattningen om hur det är att verkligen spela för livet i bokstavlig mening: och vad hängivelse betyder. 
- Unga brittiska band spelar ju ofta för mat för dagen. Det skapar en helt annan attityd till musiken. Här lägger ju band av för att någon ska börja studera på Universitetet.

Uppväxta i välfärd
Magnus fortsätter:
- När Cannibals var här och turnerade för några år sedan träffade vi dom. Dom genomskådade oss direkt. Att vi lika gärna kund vara klädda som snobbar, att dom här kläderna bara var ett mode för oss, dom märkte att vi var uppväxta i välfärd och lika gärna kunnat studera medicin som att spela rock. Men det finns ju en fattigdom som inte syns i kläder också?

Det är den hängivelsen som ska bryta ner Dead Scouts fattigdom.

Och så gruppnamnet?
Så här var det: Scouts från Alfta skulle spela någonstans i detta avlånga rockland. På plats fanns arrangörer, publik och PA men tyvärr inga plikttrogna scoutpojkar. Dom satt givetvis och harvade desperat i en trött orkesterbil åtskilliga mil därifrån.

När gruppen kom fram sa en kille på platsen lättat: ?Jag trodde nästan att ni hade kört ihjäl er?? Dead Scouts ? det är mycket bättre än bara Scouts tyckte någon. Därför blev det så.

Och dom är alltid redo!
Schlager Nr 16 -83 Text Lars "Hopalong" Nylin - Bild Mats "Doc" Bäcker

Dead Scouts, The Vertex, Traste & Superstarana, Pinballs Flower Power (Flower Power / SAM)
Det luktar i mitt vardagsrum.

Först förstår jag inte vad det är. Inte känner jag någon som använder så skarp och söt och läbbig parfym? Efter ett tag minns jag skivan, scratch´n´sniff-etiketten, Bollnäs-grupperna, Flower Power. Blommor.

Dom här blommorna har växt upp i samma rabatt som många andra, fått samma näring, gödslats likadant, utsatts för regn och kyla och sol i samma utsträckning. Rötterna går djupt.

Men det är ändå unika växter, precis som varje blomma är ett rat exemplar. Två av dom är odlade, snygga, fina exemplar som blivit precis som trädgårdsmästaren tänkt sig.

En är nästan ett ogräs. Dead Scouts gör den mest ostyriga, och kanske därför mest spännande rocken av dom här fyra Bollnäsgrupperna. Gruppens musik växer åt flera håll samtidigt, sången ligger lågt mixad och hotfullt svåråtkomlig inne i ljudbilden, det finns en rastlös spänning som pockar på uppmärksamhet. Pinballs gör den friskaste popen, en ros som luktar gott och ser snygg ut, men ändå har kvar sina taggar. Tulpanen, det är The Vertex, som i Anders "Henkan" Henrikssons produktion gör prydlig, oantastlig pop, kanske för tam och för städad för att passa i min bukett. Traste & Superstarana gör musik som inte riktigt har blivit vad någon tänkt sig, men låtr bra ändå. Eller nåt. De larmar odisciplinerat med ett fräckt gitarrljud i Tony Thoréns produktion, och genom ljudbarriären tränger en snygg melodi fram. En stickling som inte riktigt vill ympa sig fast, mn bär frukt ändå.

Flower Power kan bjuda på bra rock.
Extra plus för Dead Scouts och Pinballs (Danne Sundqvists produktion).
Den här Epn kommer jag att höra mer.

Doften dröjer sig kvar.
Text: Jens Petersson