Farbror Punk

Eftersom Aftonbladets Marcus Larsson publicerat sin 10-i-topp-lista på Thin Lizzy-låtar, kan jag inte vara sämre. Själv har jag varit ett fan sedan tidningen Poster tipsade om bandet i början av 1976. Och det måste erkännas att jag har omvärderat de tidiga plattorna med åren. För som tonåring var Jailbreak den riktiga starten för Gorham, Robertson-Lizzy. Fighting och Nightlife som jag köpte samtidigt fångade inte alls min smak och jag förbisåg de många högkvalitattiva låtar som ryms på dessa album som: Philomena, Sha-la-la, Suicide, It´s only money, Nightlife, Wild one och nedanstående Frankie Carrol. Även plattorna med Eric Bell från tidigt 70-tal är i många fall smått fantastiska.

Så här är mina tolv Thin Lizzyfavoriter.

Frankie Carrol - Nightlife. Otypisk Lizzy-låt, där Lynnot berättar historien om den osympatiska suputen Frankie Carrol.
Black Boys on the corner - Vagabonds of the Western World. Stenhård, funkblaxplotation, med tuffa hårdrocksgitarrer, ovanpå detta Phils karismatiska röst. 
Massacre - Johnny The Fox. En låt som jag först på allvar upptäckte på Life-plattan.
We will be strong - Chinatown. Läcker rocklåt som enligt mig är helt förbisedd som en av Lizzys pärlor.
Toughest Street in Town - Black Rose. Liksom ovanstående är detta en skitfräck rocklåt. Där tuffheten accentueras av Phils fräcka och smått nonchalanta sångstil.
South bound - Bad Reputation. Låten som fångar och sumerar drömmen om att bara packa väskan om ge sig av.
Dancing in the Moonlight - Bad Reputation. En av de bästa sommarlåtar någonsin.
A tribute to Sandy - "rare". Phils hylling till bortgågna folksångerskan Sandy Denny. Låten spelades också på Phils egen begraving.
Hollywood (Down on your luck) - Renegade. Åter en av dessa snygga, fräcka och tuffa rocklåtar med osvikligt efterhängsen melodi som bara Lynnot kunde åstakomma.
Holy War - Thunder and lightning / Life. "We are chosen, We are one, We are frightened of no one, And no one will win this war, This is the way, This is the law". Krig i religionens namn, och dess totala meningslöshet, något som måste ha legat nära till hands att reflektera kring för en irländare som Phil. Välj liveversionen.
Black Rose - Black Rose. Ett uppenbart val kanske, men ack så jävla bra. Medverkande Gary Moore tog senare låtens irländska tema vidare med sin egen platta "Wild frontier".
Dedication, en Grand Slam-låt som plockades fram av de kvarvarande medlemmarna till en av alla postuma samlingsplattor.Men vilken låt!
No one told him - Renegade. En låt som jag "hitta" i efterhand och som i fallet med Hollywood blandar tuff hårdrock med fin melodi på det evigt aktuella temat hjärta och smärta. 
Military Man - Gary Moore. Baksida på Out in the fields men en överjävligt bra låt som Lynnot sedan framförde med "Three Musketeers" och Grand Slam.

Eftersom det är omöjligt att välja bara tolv Thin Lizzy/Phil Lynnotlåtar petar jag in några suveräna covers också.
Wild one och Opium trail. När John Norum släppte sin första soloplatta inkluderade han såklart en Lizzy-cover - Wild one. Europe var (är) stora Thin Lizzy älskare. I mina öron gjorde John mer än rättvisa åt låten. Och han fick mig att återupptäcka originalet. Opium trail hade samma effekt, då jag helt enkelt förbisett låten tidigare.
Cowboy Song - Anthrax. Eftersom jag spelat sönder originalet men fortfarande älskar låten är detta ett perfekt surrogat. Jonh Bush gör låten till sin egen genom sin kraftfulla stämma.
The Boys are back in town - Everclear och Cardigans. Thin Lizzys mest sönderspelade låt. Finns på ALLA 70-tals och hårdrockssamlingar. Därför är det perfekt att plocka fram dessa två covers som inte plankar låten rakt av. Everclear gör den visserligen i rocktappning, men tillför ändå något eget. Cardigans version är evigt förknippat med deras Roskildedebut.

Ja, sedan gillar jag ju Soldier of fortune, Genocide, Vagabond of the western world, Emerald, Fool´s gold, Don´t belive a word, Fight or fall, osv-osv...