Farbror Punk

Jag har under drygt två veckor levt med Creatives Zen-mediaspelare och det är ta mig tusan helt fantastiskt. Detta är en pryl jag drömde om redan i Walkmanbandarens barndom: ”Tänk om det fanns en bärbar video med tv”. Faktum är att det gjordes en liten enhet i CVC-systemet (Compact Video Cassette) av Technicolor, men detta blev inget annat än en parantes i videohistorien. Men nu, tack vare den digitala tekniken och framförallt ytmonterade komponenter, något som möjliggjort mobilernas ständigt krympande storlek, finns nu mediaspelare i ”fickformat”.

Med 30 Gig musik, böcker, tv-serier, film och musikvideor på fickan blir mina dagliga pendlingsresor på 2,5 timmar (befinner mig som sagt på VFU för närvarande därav den extremt korta restiden. Annars är det 4 timmar som gäller) något av en njutning. Jag nästan längtar efter att få sätta mig på bussen och slå på spelaren. Visst jag har tidigare både läst och lyssnat på böcker, läst tidningar, lyssnat på musik, radio och studerat kurslitteratur. Men den extra dimension som mediaspelarn ger i form av rörlig bild går inte att ignorera. Jag har bland annat avnjutit 80-tals komedin ”Moving” med Richard Pryor, Brian DePalma thrillern ”Sisters” monsterrullen ”Spawn of the Slithis” en dokumentär om engelska glitterrockarna The Sweet, dessutom en mängd musikvideor.

Filmälskare fnyser säkert åt idiotin att titta på en frimärksstor skärm. Men för mig är det enda alternativet. Jag orkar inte och hinner inte se film när jag kommer hem på kvällen. För övrigt är det knappast några effektfyllda storfilmer jag tittar på i mediaspelaren. Det är riktig sunkig och underbar ”skräpkultur” lågbudgetskräck, 80-tals komedier och italiensk exploateringsfilm. Samt lite ”hårdsubbade” asiatiska rullar. Sonen har rekommenderat att jag ser TV-serien ”Waterboys”. Både han och jag älskade långfilmen som var helt undrbar.

Det finns naturligtvis nackdelar med spelaren. Man kan alltid önska sig en större hårddisk men 30 Gig räcker gott till mina bussresor. En begränsad batteritid på ca 4 timmar (video) känns klent så jag har skaffat ett externa batteripack se bilden. Som med hjälp av fyra AA batterier håller igång maskinen upp till 15 timmars videotittande. ”Scrollplattan” är allt för oprecis och där är säkert iPodens scrollhjul att föredra, men iPod kräver konvertering av alla videofiler vilket är helidiotiskt, dessutom saknar den radio och inspelning. Jo, det kan vara bra att spela in förläsningar. Avslutningsvis är ”blandaren” för musikenheten helt värdelös. Den har liksom Windows mediaspelare en egenhet att ”betygsätta” de album/låtar som spelats en gång vilket gör att dessa ständigt återkommer och andra spelas inte alls. Om det finns någon annan variant på musikmixer inbyggd i spelaren så tipsa mig, jag har inte kollat över alla funktioner fullständigt än.

Zen Vision är med all säkerhet inte ändstationen för den bärbara mediautvecklingen. Men från den första Luxor-walkman jag köpte 1983 känns det ändå som om jag fått en liten del av den uteblivna Jetson-framtiden. Och personligen kräver jag ingen multipelmaskin med telefon/Internet/multimedia/videokamera/kaffebryggare och nästrimmer. Har man, som jag, vuxit upp på 1900-talet är det ingen stor uppoffring att bära omkring på flera prylar när de var och en knappt väger mer än småpengarna till fikaautomaten. Med andra ord är Zen Vision värd de 6 veckor det tog att städa ihop till de 2600 kronor (inkl extra batteripack) den kostade. För vad ni bör ha i åtanke är att när min utbildning är klar kommer jag att ha pendlat, lågt räknat, runt ett arbetsår ca 1900 timmar!!! Och tack vare Zen Vision blir nu också resan en del i målet.