Ännu ett jubileum
Ja, det är mitt långhåriga 90-tals jag som skymtas på bilden.
Det är inte bara punken som jubilerar i år. Dagens Arbete (f.d: Metallarbetaren) fyller tio år.
Det är mer än tio år sedan jag slutade inom metallindustrin, men jag är alltjämt medlem i metalls fackförbund. En gång proletär alltid proletär och detta är inget som fyra år av Universitetsstudier ändrar. För vad är en lärare idag? Jo, en gubbe (kvinna) på verkstadsgolvet. Att det sen finns sådana som koketterar med sina universitetspoäng, tja, dylika människor har jag inte mycket till övers för.
Men trots alla år tillsammans, jag blev metallare 1984, så måste allt ta slut. Jag kommer troligtvis att bli medlem i ett av lärarförbunden under detta år, och det blir med sorg i hjärtat jag lämnar Metall. Men vem vet. Morgondagens bristyrken är svetsare och NC-svarvare så…
Hur som helst har jag alltid läst Dagens Arbete med intresse och Nr 1 –99 läste jag med ett än större intressen. Nej det var inte Regina Lunds förtjänst utan det var min egen medverkan i tidningen. Det var dock inte första gången Hagfors som industriort medverkade. De svarta rubrikerna och omstruktureringarna inom Uddeholmskoncernen under tidigt 90-tal, när jag själv blev arbetslös, var något som det skrevs om i gamla metallarbetaren. Och nu var man tillbaka för att se hur det hade gått med kommunen.
Själv försökte jag nå ut och skapa mig ett jobb inom IT-branchen. Föga förstod jag att det var kontakter och inte kunskaper som gav jobb. För 1999 kunde få slå mig på fingrarna när det gällde Photoshop.
”Joakim pratar sig varm för miljön, retar upp sig på kapitalintressen som förstör, och kommer med egna idéer. I Hagfors finns billiga lokalhyror och en naturskön omgivning. Det skulle gå att sälja källvatten till japaner. Det skulle gå att få hit fler företag som Northbook. Det skulle kunna gå att satsa mer på kvinnor och teknik och inte låta bra idéer stoppas av ett konservativt manssamhälle. Det skulle kunna gå att utvinna biobränsle ur skogen.
Joakim ser livet som en stor fruktskål ur vilken man ska plocka de bästa frukterna. Men pengarna styr de flesta när det är känslor som är viktigast. Funnes det mer hjärta och själ i samhället skulle det kanske inte vara så besvärligt?”
Så nu åtta år senare kan jag väl konstatera att jag hade rätt. Visserligen har Northbook lagt ner verksamheten men flaskvatten säljs i parti och minut. Å andra sidan strider detta mot min miljömoral idag så det är lika bra att ingen på kommunen lyssnade på mig. Men etanoltillverkningen är på gång. En nyemission verkar ha gått bra och kanske kommer en fabrik att startas i Hagfors. Fast då har jag med all säkerhet lämnat staden bakom mig för alltid.
Och att det fortfarande saknas själ och hjärta i samhället är än mer tydligt med vår nuvarande regering. Kapitalistsvin som skor sig på svaga, sjuka och arbetslösa. För om regeringen Persson var slapphänta och välgödda socialmoderater så är nuvarande regeringen fega kapitalisthyenor som inte skulle klara en dag (antagligen inte ens en timme) på de levnadsvillkoren de nu kräver av de svagaste i samhället.
Det känns lite tråkigt att jag inte fick chansen att jobba inom IT-branchen. Å andra sidan är det inte säkert jag hade trivts heller. Att ha Internet som en hobby idag är nog ett sätt att fortfarande hålla passionen för IT brinnande. Livet går vidare och så även jag. Enligt planerna lämnar jag Hagfors till sommaren till förmån för Bollnäs. För också i Hälsingland finns en underskön natur.