Farbror Punk

 

På juldagen var vi och såg Per Persson med gästen Marit Bergman. Och till min förvåning och förtjusning står Magnus Lind på scenen tillsammans med Persson. Jag har sett Persson vid två tillfällen tidigare och de underbara låtar som skrevs under Perssons Pack-perioden kändes lite fattiga utan Magnus dragspel. Och nu när de två tongivande i gamla Perssons Pack står tillsammans på scenen låter det. Ja, ljuvligt helt enkelt.

Jag inser med en gång hur mycket jag och hela jävla Bollnäs älskar de här låtarna. ALLA hits spelas och det är ta mig satan H-I-T-S!. Den som inte har vett att älska ”Hanna”, ”Bröllopsdag”, Tusen dagar härifrån”, ”En sång om dig” mfl är mentalt handikappad.

Det lustiga är att under en period var Packet en stor del av min musikaliska näring. Detbutplattan var enorm. Men uppföljaren levde inte upp till mina förväntningar så när ”Äkta hjärtan” kom slog den totalknock på mig. Här hade jag förlorat tron på att Packet skulle leverera något så bra som första LPn. Och så gör de en fenomenal skiva!

Det som kan tyckas märkligt är att det var ”Äkta hjärtan” och ultramanglande ”Left hand path” – Entombeds debut som jag spelade om och om igen under mins skift vid stålsågarna i Hagfors Järnverk.
Men hur märkligt det må låta i andra människors öron så finns ingen motsättning mellan dragspel och death metal. De kompletterade varandra perfekt. Mellankollin i Packet eller den nedstämnda mollackorden i Entombed... ingen milsvid skillnad egentligen.

Och 2006 har inte bara Magnus Lind med sitt underbara dragspel hittat tillbaka till Packet utan Nicke Andersson har tagit upp trumstockarna och manglar gammeldags och ful dödsmetall i Death Breath. Cirkeln har slutits igen efter 15 år. Och jag har återigen fått njuta av de två D:na.