Farbror Punk

För oss 40 plussare är det lätt att glömma att det är snart (ok jag överdriver lite) 10 år sedan 90-talet tog slut. Att det i år är 15 år sedan 1992. Och, säger ni.
Jo, 1992 innebar en massa bra skivor och framförallt ett antal hårda skivsläpp.
Och några av dessa plattor med tillhörande YouTubelänkar tänkte jag lyfta fram så här 15 år senare.


1992 års bästa debutskiva var naturligtvis Manic Street Preachers. För äntligen fanns ett nytt Clash för oss som saknade tuffa slogans och uppkäftig attityd. Manics var så jävla bra och så in-i-helvete rätt. Och de skrev lika bra låtar som slogans.
Naturligtvis kommer de att evigt förknippas med den mellankoliska  ”Motorcykle emtiness” men hela skivan svämmar över av kanonlåtar. Jag har min personliga favorit i ”Little baby nothing” en låt med ett budskap som idag ter sig än mer aktuellt. Då vi tycks ha återgått till 50-talets värderingar när det gäller kvinnor. Som om 70-talets frigörelse aldrig hänt. Och kvinnliga meriter bara räknas i utseende och byststorlek.
Manic Street Preachers - Little baby nothing


Så om vi fortsätter på samma tema. Minns ni RiotGrrrl-rörelsen? Band som Babes in Toyland och L7 räknades dit. De sistnämnda släppte den superba ”Bricks are heavy” 1992. En ny RiotGrrrl-rörelse skulle behövas som motvikt mot den totala sexualiseringen av det offentliga rummet. Med ett ständigt fokus på att unga tjejer inte duger som de är utan måste ständigt göra om sig i en evig extreme-body-makover-and-over-and-over-again.
L7 - Pretend were dead


Dave Mustaine har med Megadeth aldrig gjort hjärndöd thrash. Allt sedan ”Peace sells” har politiska texter varit ett inslag i Megadeths musik. 1992 Var Mustaine lika sur över ”första Gulf-kriget” som jag och på ”Countdown to extinction” vädrade Mustaine återigen sina åsikter om och kring krig. Singeln ”Symphony of destruction” är en påminnenlse om hur Bush den yngre går i pappas fotspår. Allt i enlighet med den nya världsordningen ”Pax Americana”
Megadeth - Symphony of destruction


En som var om möjligt ännu surare och ilsknare än Dave Mustaine var rapparen Ice-T. När han 1992 bildade hårdrocksbandet Body Count skrämde man skiten ur USA med den mycket kontroversiella ”Cop killer”. Låten ”There goes the neighborhood” är klassisk hardcore. Tyvärr är det den MTV-anpassade versionen av låten du hittar på YouTube.
Body Count - There goes the neighborhood


Hård hårdare hårdast. Pantera hade gått från glam och heavymetal till ett tyngre sound på den fräcka Cowboys from Hell. 1992 års "Vulgar display of power" var stenhård och lika tung som borgarnas penningpungar. (Nästan) Alla knockades av Panteras rallarsving till platta. Och varje gång jag behöver katarsis spelar jag bara ”Fuckin´ hostile” och mina sinnen lugnas åter. Men även ”Mouth of war” och krossande ”Walk” är låtar som får dagens försök till attitydmetal att låta lika tufft som en 3-årings fjärt. Det här alla barn är den riktiga skiten. Dimebag Darrel var verkligen en sann och äkta gitarrhjälte R.I.P.
Pantera - Walk